Ett litet förtydligande om den där ringhistorien:
Erik berättade ju i sin ursprungliga dagbok, som publicerades i DN, om hur hans nya vigselring gled av fingret och försvann ner i Mjörns mörka vatten. Han medgav nu att det egentligen rörde sig om hans frus ring, men att han hade tyckt det hade varit lite opassande att hänga ut henne på det sättet, varför han formulerade sig avsiktligt grumligt så att läsaren skulle tolka det som att det var hans egen ring. Men nu hade han fått problem! Han berättade att han varit i Göteborg på någon träff förra hösten och satt i bilen på väg hem. Han fick inte röka i bilen (verkar som om snubben är en toffel!), men det gick bra om han höll cigaretten utanför fönstret och blåste röken samma väg. Men när han så skulle slänga ifrån sig fimpen med sin av höstkylan och vinddraget frusna hand så bar det sig inte bättre än att ringen flög av. Detta var alltså på Berzeliigatan, trodde han. Och hur han letade bland alla löv och spårvagnsspår så kunde han inte hitta den igen.
Den här historien ville han förstås ha med i den nya versionen av dagboken. (Förvånande för övrigt, tycker jag, att Norstedts varit villiga att ge ut en sådan här dagbok. Finns det verkligen en marknad, bortsett från några stackars insnöade tokar som vi här på forumet?) Men hur skulle han då göra med den första ringincidenten? Borde han kanske skriva om den så att det nu skulle framgå att det var hustruns ring den gången? Men hur i så fall knyta ihop det med Tolkiens ringhistoria? Det här dilemmat hade han inte hittat någon lösning på än, och han frågade om någon hade något tips. Då var det en begåvad individ i publiken (han satt några rader framför mig, men jag hörde aldrig hans namn) som framhöll att det fanns prejudikat för att berätta samma ringhistoria på olika sätt, och föreslog att Erik skulle anspela på hur Bilbo gjorde just så. Denna snilleblixt tilltalade förstås även Erik, så vi lär sannolikt få läsa något på just det temat i den färdiga dagboken när den kommer ut.
Den här lilla episoden ur mötet tycker jag ger en ganska bra bild av Erik Andersson som jag uppfattade honom; en man som är högst villig att ta till sig förslag och synpunkter från andra! Han pratade också varmt om nätdiskussionerna om översättningen och alla de uppslag han hade fått därifrån. Bland annat nämnde han hur Riftedal myntades av "den skånske dvärgen Ori". (Nästan det första han gjorde i sitt föredrag var för övrigt att uttryckligen nämna signaturerna Danne och Den stegrande kamelen, och fråga om kamelen i fråga möjligen var närvarande. Jag måste medge att jag blev smickrad!)
Han har också intresserat läst diskussionerna som varit här på forumet efter att översättningen blivit klar. Han uppskattar särskilt, sade han, hur alla säger sina åsikter rakt ut utan en tanke på att skona hans känslor. Hur skulle han annars få reda på vad folk verkligen tycker? Och så nämnde han som sagt uppskattande Ohlmarxistens artikel om den kväkande hobbiten.
Jag frågade om han hade velat ha mer tid på sig för översättningen, men till min förvåning svarade han nej. Han hade haft fullt tillräckligt med tid, tyckte han. (Och jag som gått och trott att anledningen till att en så förkrossande majoritet av alla synpunkter från referensgruppen lämnades obeaktade var tidsbrist...)
Totalt sett fick jag ett intryck av en mycket trevlig man - i början aningen försynt men han blev snabbt varm i kläderna! - med underfundig humor och en stor portion ödmjukhet.
Så hur nyöversättningen kunde bli som den blev är fortfarande en gåta...
