Även om stilen i Pullmans Narnia-attack är rabiat (i och för sig inte nåt nytt, han har varit anti-Lewis sedan begynnelsen. Den Mörka Materian lider av samma tendens mot tunt förklädd söndagsskolpredikan fast åt andra hållet, så jag har mina reservationen på den kanten också. Och han kunde ha varit tydligare i tredje boken så att folk inte behövde dra översexualiserade slutsatser), kanske för att nå över nyhetströskeln, tycker jag att han har ett par tankevärda poänger. Självklart är allt som följer mina personliga åsikter.
"Battles are ugly when women fight" säger Lewis i originalet. Så de är vackrare när det är män som strider då, får man anta? Samtidigt visar han mer respekt för de kvinnor som överskrider könsrollsmönstret än vad han gör för dem som fastnar i det, till exempel Susan. Man ser tecken av den kvinna hon kommer att bli redan i Hästen och hans pojke, och det är hennes kvinnlighet som över huvud taget fört dem till Calormen. Det är inte rent spel att ställa upp regler för kvinnor, bestraffa dem för att de följer dem och belöna dem för att de bryter dem.
Beskrivningen av Calormen och calormenerna är stereotyp västerländsk etnocentrism utan inbjudan till reflektion förrän serien är nästan slut. Emeth, den gode calormenen, verkar mest påklistrad för att göra en teologisk poäng. Som helhet betraktade är calormenerna i böckerna ett grymt, njutningslystet, dumt släkte. (förresten måste ju de ha kommit dit på något sätt också, fast Min morbror trollkarlen inte säger nåt om saken.)
Det jag tycker mest illa om i Narniaserien är att Lewis inte reflekterar över sina egna fördomar eller över vad som är kärnan i kristendomen. Helt klart är kristendom inte samma sak som de värderingar som karakteriserade brittiska tories i medlet av 1900-talet, men Lewis verkar förknippa dem med varandra ändå. Riktigt otrevlig mot folk som inte är av hans åsikt tycker jag att han är i Skeppet Gryningen. Är det absolut nödvändigt för sagan att göra narr av familjen Scrubb för att de är nykterister, vegetarianer, icke-rökare och pacifister? Jag påstår inte att Tolkien gör ett bättre jobb, men å andra sidan är hans kvinnliga karaktärer så osynliga att det knappt går att säga nånting om dem. Och det enda positiva om haradrim är Sams reflektion över den döde krigaren (fast jag har ofta velat skriva en fanfic om Aragorns vandringar i "Rhuns och Harads slätter, där främmande stjärnor lyser." Se honom vandra omkring som Lawrence av Arabien och förena de stammar som fortfarande står emot Sauron.) Men det är otroligt skönt att se fantasygenren kasta loss från sitt ursprung i viktorianismens England och Tolkiens och Lewis' huvuden.
När det gäller slutet av serien tycker jag att Pullman har helt rätt i att det verkar livsfientligt. Att döda alla huvudpersoner i en gigantisk tågolycka bara för att de ska få vara i Narnia i evighet, innan majoriteten av dem ens har slutat skolan? Är det verkligen ett så lyckligt slut som det påstås?
Ni kan avfärda inlägget som en vänstervriden feministisk fritänkares och vegetarians funderingar om ni vill.