Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Allteftersom ringbärarna tränger djupare in i Mordor blir Gollum allt svårare att separera från dem, Frodos existens blir allt mer Gollum-lik och de två blir alltmer ihopslingrade i olika bemärkelser. En stämma som den vore Gollums kommer från Frodos strupe:


En "skugga" följer slutligen Sam in i Domberget (är Gollum då i någon mån Sams egen skugga!?). Sam slås obönhörligt till marken av en "mörk skepnad" som hoppar över honom och han ser sedan Gollum slåss med en osynlig fiende på avgrundens rand (Frodo utkämpar det avgörande slaget mot Gollum-Sméagol inom sig själv och Gollum har övertaget?).

Intressant tolkning, jag har inte tänkt på det på det sättet innan.

återkom gärna med mer underlag till detta! kan faktiskt bli rätt intressant..

Detta skulle ju kunna tolkas vidare som att Gollum-delen av Frodo vill ha ringen, tar den och faller sen ner, eftersom ringen bara leder till fördärv, eller något liknande.

Hypotesen är alltså att:
1.) Gollum i någon mån personifierar den mörka sidan hos Frodo och Sam

2.) och att denna överlappning av deras egna personligheter dras till sin spets ju närmare Domedagsberget de kommer.

Berget är då inte bara plats i rumslig bemärkelse, utan även i metafysisk bemärkelse. Vi vet ju att Tolkien inte heller är främmande för förändringar av tid och rum just i övergången mellan åldrarna.

En slutsats man skulle kunna dra utifrån detta är isåfall att genom att visa barmhärtighet mot Gollum så räddade de sig själva. Försynen såg till att frestelsen efter ringen (Gollum och det som han personfierade i Frodo) gick under av sitt eget begär. Frodo kunde inte på egen hand göra sig av med ringen, Gollum var den enda räddningen - vilket också Gandalf hade haft föraningar om. Gollum hade i själva verket fallit långt innan han föll ned i Domedagsberget, dock - och detta är centralt - var han inte ond. Innerst inne visste han att han saknade hopp (att han är dömd att stå naken i mörkret vid hjulet av eld etc.) och är därför kanske den mest tragiska varelsen i verket. För Gollum betydde livet ingenting mer. Hans själ förtvinade och blev helt uppslukad av sina egna frestelser.

Frodo kunde alltså inte på egen hand göra upp med sin mörka sida. Genom att visa barmhärtighet med Gollum gjorde han det dock möjligt för försynen att verka för det godas sak. På detta sätt skiljer han sig från Boromir, Denethor och Saruman som alla föll för sitt eget bedrägliga högmod. Genom att ha varit ringbärare och ha burit denna börda utan att gå under får Frodo och Sam därför segla över havet för att vandra i evighet där löven inte faller. På så sätt kan man även säga att de är förebilder för oss alla, för Tolkien var ju på det klara med att sagorna även rymmer oss själva när vi är förtrollade.

Mycket intressant läsning!

Ringarnas herre är full av paralleller mellan Sméagols öde och Fylkehobbitarnas öden.
Hobbitarna delas ideligen in i par och vi ser de band som dessa kompanjonskap utvecklar åt olika håll.
Déagol och Sméagol är det första paret. Deras band är inte särskilt starka när det kommer till kritan. De är vänner (deras namn antyder till och med visst släktskap, även om jag har för mig att deras blodsband inte är klart verifierade). Trots det begår Sméagol utan minsta tveksamhet sitt "brodermord".

Bilbo och Frodo har en näravänrelation och ett nära släktskap. Men det är inte av barmhärtighet som Bilbo är ovillig till att överlämna ringen till Frodo, utan av sitt eget begär till ringen. Bilbo påminner mer om Gollum än någon annan hobbit, framför allt för att han har burit ringen så länge som 60 år. Han har börjat förslavas. Dock klarar han av att lämna den ifrån sig, efter stor inverkan från Gandalf.
När Frodo och Bilbo möts igen står ringen emellan dem, och deras vänskap grumlas. Bilbo är nära att ta ringen ifrån Frodo och Frodo i sin tur är beredd att slå Bilbo.

När så Sam tillfälligt har varit ringbärare, grumlas även hans och Frodos vänskap, men genom andlig upphöjelse klarar båda av att vara synnerligen storsinta. Sam lämnar utan vidare ifrån sig ringen, pga andra högre värden så som trofasthet, lojalitet och simpelt sunt förnuft. Och Frodo ser det som ett nödvändigt ont att han måste bära ringen, inte som hans "rättighet". Hans motvilja till att låta Sam behålla ringen grundar sig inte enbart på hans eget begär till den, utan lika mycket på hur han månar om Sams välbefinnande. De försonas omedelbart.

Det intressanta med Gollum här är att han skapar ett triangeldrama i historien. Han blir synonym med ringen också genom att han står emellan Sam och Frodo på samma sätt som ringen. Så länge Sam inte har varit ringbärare färdas de samman med Gollum (i boken alltså!!!). När sedan Sam har varit ringbärare förlorar Gollum sin roll i trion rent dramaturgiskt. Nu kan Sam förstå honom, och det blir inte längre spännande att följa deras triangeldrama.

Istället handlar resten av ringbärarens färd om yttre faror i Mordor. Även Gollum blir i slutet inget annat än en yttre fara för Frodo (om vi bortser från Aucens lysande symbolpsykologi här ovan, vilken säkert går att kombinera med min analys av hobbitparen).

Gollums roll blir således även att belysa hobbitarnas förädling från "simpla folk" med egoistiska begär, till ett folk med så höga och ädla ideal att motstycke i historien knappast står att finna.

Tredje åldern var maktbegärets tidsålder, för hög som låg, och de går under tillsammans genom Gollum (den simplaste) och Sauron (den mäktigaste). Kvar står Gandalf och Frodo å ena sidan - den höge och låge som offrade sina kroppar för idealets skull (på delvis liknande sätt) och som måste lämna Midgård för att nå inre frid - och Aragorn och Sam som hög och låg å andra sidan. Aragorn och Sam följde sina förebilder Gandalf och Frodo genom deras uppgift, slogs vid deras sida. Och när dessa har försvunnit är det Aragorn som gifter sig och blir kung och hövding över fjärde ålderns barn på ett plan, och Sam gifter sig och blir borgmästare och hövding över fjärde ålderns barn på ett annat plan.

Denna parallell mellan Gandalf-Frodo och Aragorn-Sam är tydligast när Gandalf faller i Moria och Frodo blir stungen av Lockan. Då övertar Aragorn Gandalfs börda (brödraskapet) och Sam övertar Frodos börda (ringen). När de återuppstår överlämnar de ansvaret igen.
På samma sätt övertar Gollum på ett sätt Saurons börda, när han faller i andra åldern, och bär ringen åt honom. Det faller även på hans lott att försöka återföra den till Sauron, även om han inte riktigt gör det på samma sätt som i fallet Aragorn-Sam.

I denna analys försvinner till och från Gollumfiguren. Men Gollums roll blir, som sagt, att agera som kontrast till de andras förädling. Till och med han själv får åtnjuta en tillfällig förädling, när Frodo är nära att tämja honom.
Men eftersom han är hopplöst fast i tredje ålderns maktkittel, fungerar han bara som katalysator åt de andras förädling. När de har gjort de erfarenheter som behövs för att nå ett högre ideal, dumpar historien honom, och han återfaller till att bli symbol för allas vår dåliga karaktär - den som får oss att svära nyårslöften om bantning eller att sluta röka, eller vad det nu är, men där vi sedan faller till föga när begäret blir för stort eller frestelsen kommer för nära.
Därför gillar jag Gollum mer än någon annan varelse i hela Tolkiens skapelse. Han är äkta. Kanske den enda med ena foten i sagans värld och andra foten i vår egen.

Insiktsfull analys i inlägget på det hela taget! Men när det kommer till Gollums relation till Sauron som jag citerar här så är ju deras relation en annan än den mellan Gandalf-Frodo repektive Aragorn-Sam. Makt ger inte automatiskt rätt och det ser vi på de flesta av Saurons och Sarumans undersåtar som innerst inne hatar dem och egentligen vill vända sig mot dem för att själva tillskansa sig makt och rikedom, inklusive orkerna som ju gärna tar död på varandra. Denna ytliga lojalitet möjliggör ju även för Aragorn-Elessar att ge fri lejd åt de människor som slagits på Sarumans och Saurons sida i Ringens krig.

Gollum tar ju alltså inte ädelmodigt på sig Saurons börda, så det finns en viktig skillnad här. Han gör ingenting för Saurons skull, men liknar denne i den bemärkelsen att han gör det för sin egen skull.

Däremot är relationen Sméagol-Gollum mycket intressant, och skänker Gollum-karaktären en spänningsfylld dynamik som i mångt och mycket är unik i hela Ringarnas herre. (Men självklart finns det en inre dynamik även hos andra karaktärer, inte minst hos Sam (som ju för övrigt liknar Tolkien själv!). En favorit är Aragorns inre plågor när han tvingas avhålla sig från Arwen och avvisa Éowyn. Styrkan i känslorna blir på sätt och vis ännu mer påtagliga just för att de undertrycks och uppvisar en sådan subtilitet att de riskerar att helt gå förbi en läsare som inte känner till bakgrundshistorien från Silmarillion och appendixet).

Gollum är ju ytterst en (omedveten) produkt av Sauron själv. Men istället för att bära ringen för att återföra den till dess skapare så faller det på hans lott att genom sitt eget begär vända sig mot honom! Kanske att etymologin kan sägas oss något här, då ju Tolkien var filolog och språkvetare. Jag vill minnas att Sméagol är etymologiskt besläktat med Smaug, det vill säga en som vill ruva på skatter för egen räkning. (Vad Déagol står för minns jag inte riktigt, något hemlighetsfullt vill jag minnas, inklusive det "goda" i Sméagol som han förträngt?) Gollum är i sitt uttal mycket likt hebreiskans Golem, som ju var en varelse skapad av stoft som vände sig mot och förgjorde sin skapare just som en följd av att dennes maktbegär över andra hade stigit honom åt huvudet.

Det antyds ju också att Gollum, till skillnad från de nio, kunde hålla sig såpass självständig från Saurons inflytande just för att han var en hob från början. Och därmed är ju cirkeln sluten i ditt resonemang om det centrala i parallellerna mellan Sméagols och Fylkehobbitarnas öden.