Tack!

Det var naturligtvis ett aprilskämt, men den citerade texten är en äkta Ohlmarksöversättning. Översättningen är hämtad ur
Sagan om Tolkien. Jag lägger in Halllqvists översättning och Tolkiens originaltext, så kan den som är intresserad lätt jämföra.
Hallqvist skrev:
Alverna var de första som gick till attack. De hatar vättarna kallt och bittert. Deras spjut och svärd lyste i skymningen med ett sken av kyliga lågor, så dödligt var hatet i händerna som höll dem. Så fort fiendehären stod packad i dalen skickade de ett pilregn emot den, och varenda pil glittrade i flykten som av bitande eld. Efter pilarna rusade ett tusental spjutbärare ner och gick till anfall. Tjuten var öronbedövande. Klipporna fläckades svarta av vätteblod.
Just då vättarna hämtade sig från attacken och alvernas anlopp hejdades, hördes ett dovt vrål över dalen. Med ropen "Moria!" och "Dain, Dain!" störtade dvärgarna från Järnbergen fram på båda sidorna, svingande sina hackor, och jämte dem kom männen från Sjön med långa svärd.
Vättarna greps av panik, och i samma stund som de vände om för att möta denna nya attack, gick alverna åter till anfall med förstärkta leder. Många av vättarna flydde redan neråt floden för att komma ur snaran, och många av deras egna vargar vände sig emot dem och slet sönder de döda och sårade. Segern tycktes nära då ett rop skallade på höjderna där ovanför.
Vättarna hade klättrat upp på Berget från andra hållet, och många befann sig redan i backarna ovanför Porten, medan andra hänsynslöst strömmande ner utan att bry sig om dem som skrikande föll ner från klippor och stup, för att anfalla utlöparna uppifrån. Dessa kunde nås på stigar som gick ner från Bergets mittparti, och försvararna hade alltför få soldater för att kunna spärra vägen så värst länge. Hoppet om seger försvann nu. De hade bara hejdat tidvattnets första svarta flod.
Dagen gick. Vättarna samlades åter i dalen. Där kom en skara vargar sökande rov och med dem följde många man av Bolgs livvakt, väldiga vättar med kroksablar av stål. Snart bredde det riktiga mörkret ut sig på en stormig himmel, medan de stora fladdermössen ännu fladdrade kring huvuden och öron på alver och män eller slog sig ner på de stupade likt vampyrer. Nu kämpade Bard för att försvara den östra bergskammen, men han retirerade sakta, och alvfurstarna höll stånd kring sin kung på den södra, nära Korpkullens utkikspost.
Plötsligt ljöd ett högt rop, och från Porten hördes en trumpetstöt. De hade glömt bort Torin! En del av muren föll med ett brak utåt ner i dammen spräckt av spett. Ut sprang kungen nedom Berget, och hans drabanter följde efter honom. Hättor och kappor hade lagts av -- dvärgarna var klädda i blänkande rustningar, och rött ljus glimmade i deras ögon. I skymningen lyste den store dvärgen som guld i skimret från en slocknande eld.
Stenar slungades ner från höjden av vättarna där uppe, men dvärgarna fortsatte, sprang ner till fallets fot och rusade fram för att strida. Vargar och ryttare stupade eller flydde för dem. Torin svingade sin yxa med mäktiga hugg, och inget tycktes bita på honom.
- Kom till mig! Till mig! Alver och män! Till mig! Åh mina fränder! ropade han, och hans röst klang som en hornsignal i dalen.
Ner till hans hjälp rusade alla Dains dvärgar, glömska av all ordning. Ner kom också många av sjöfolket, för Bard kunde inte hejda dem, och fram på andra sidan trängde många av alvernas spjutbärare. Än en gång blev vättarna slagna i dalen, och de föll i högar, tills alla liken kom Dalen att mörkna och bli fasansfull. Ulvarna var skingrade, och Torin rusade rakt på Bolgs livvakt. Men han kunde inte bryta igenom deras leder.
Bland vättarna bakom honom låg redan många män och dvärgar döda, och mången fager alv som skulle ha levat sitt glada liv i skogen länge ännu. Och allt eftersom dalen vidgade sig, blev hans framryckning långsammare. Hans mannar var för få. Hans flanker var oskyddade, snart blev angriparna angripna, och de tvingades bilda en stor ring, vända åt alla håll med attackerande vättar och vargar runt omkring. Bolgs livvakt kom vrålande emot dem och stormade mot deras led som vågor mot sandkullar. Deras vänner kunde inte hjälpa dem, ty angreppet från Berget förnyades med dubbel styrka, och på båda sidorna slogs män och alver sakta ner.
Tolkien skrev:
The elves were the first to charge. Their hatred for the goblins is cold and bitter. Their spears and swords shone in the gloom with a gleam of chill flame, so deadly was the wrath of the hands that held them. As soon as the host of their enemies was dense in the valley, they sent against it a shower of arrows, and each flickered as it fled as if with stinging fire. Behind the arrows a thousand of their spearmen leapt down and charged. The yells were deafening. The rocks were stained black with goblin blood.
Just as the goblins were recovering from the onslaught and the elf-charge was halted, there rose from across the valley a deep-throated roar. With cries of "Moria!" and "Dain, Dain!" the dwarves of the Iron Hills plunged in, wielding their mattocks, upon the other side; and beside them came the men of the Lake with long swords. Panic came upon the Goblins; and even as they turned to meet this new attack, the elves charged again with renewed numbers. Already many of the goblins were flying back down the river to escape from the trap: and many of their own wolves were turning upon them and rending the dead and the wounded. Victory seemed at hand, when a cry rang out on the heights above.
Goblins had scaled the Mountain from the other side and already many were on the slopes above the Gate, and others were streaming down recklessly, heedless of those that fell screaming from cliff and precipice, to attack the spurs from above. Each of these could be reached by paths that ran down from the main mass of the Mountain in the centre; and the defenders had too few to bar the way for long. Victory now vanished from hope. They had only stemmed the first onslaught of the black tide.
Day drew on. The goblins gathered again in the valley. There a host of Wargs came ravening and with them came the bodyguard of Bolg, goblins of huge size with scimitars of steel. Soon actual darkness was coming into a stormy sky; while still the great bats swirled about the heads and ears of elves and men, or fastened vampire-like on the stricken. Now Bard was fighting to defend the Eastern spur, and yet giving slowly back; and the elf-lords were at bay about their king upon the southern arm, near to the watch-post on Ravenhill.
Suddenly there was a great shout, and from the Gate came a trumpet call. They had forgotten Thorin! Part of the wall, moved by levers, fell outward with a crash into the pool. Out leapt the King under the Mountain, and his companions followed him. Hood and cloak were gone; they were in shining armour, and red light leapt from their eyes. In the gloom the great dwarf gleamed like gold in a dying fire.
Rocks were buried down from on high by the goblins above; but they held on. leapt down to the falls' foot, and rushed forward to battle. Wolf and rider fell or fled before them. Thorin wielded his axe with mighty strokes, and nothing seemed to harm him.
"To me! To me! Elves and Men! To me! O my kinsfolk!" he cried, and his voice shook like a horn in the valley.
Down, heedless of order, rushed all the dwarves of Dain to his help. Down too came many of the Lake-men, for Bard could not restrain them; and out upon the other side came many of the spearmen of the elves. Once again the goblins were stricken in the valley; and they were piled in heaps till Dale was dark and hideous with their corpses. The Wargs were scattered and Thorin drove right against the bodyguards of Bolg. But he could not pierce their ranks. Already behind him among the goblin dead lay many men and many dwarves, and many a fair elf that should have lived yet long ages merrily in the wood. And as the valley widened his onset grew ever slower. His numbers were too few. His flanks were unguarded. Soon the attackers were attacked, and they were forced into a great ring, facing every way, hemmed all about with goblins and wolves returning to the assault. The bodyguard of Bolg came howling against them, and drove in upon their ranks like waves upon cliffs of sand. Their friends could not help them, for the assault from the Mountain was renewed with redoubled force, and upon either side men and elves were being slowly beaten down.