I DETTA NUMMER
INNEHÅLL | ANGÅENDE TOLKIEN | NYHETER
DAGOR DAGORATH – TOLKIENS RAGNARÖK | ARDAS HISTORIA: SILMARILLERNA RECENSIONEN: SAGAN BAKOM RINGEN | OMRÖSTNINGEN

Dagor Dagorath
Tolkiens Ragnarök


Av: Robert Östberg
Bilder: Taurrohir

Det finns en betydelsefull men föga känd del av Tolkiens mytologi: Dagor Dagorath. Det Stora slaget. Detta är slutet, då all världen ska upphöra; ett slut som ännu inte inträffat. Följ med magister Robert Östberg på en resa till tidens ände ...

---------------

många mytologier finns en domedagsberättelse; den för oss mest kända är troligen Ragnarök i den nordiska mytologin. Även Tolkien hade detta tema i sin värld, med en sista apokalyptisk strid mellan gott och ont, varpå världen förgås för att sedan födas på nytt.

Tyvärr blev det aldrig någon färdig, enhetlig berättelse om detta det sista slaget, utan vad vi har är en mängd antydningar och referenser samt ett par korta textstycken, som inbördes mer eller mindre skiljer sig från varandra.

Vad har då Tolkien skrivit om detta Dagor Dagorath? Jo, om vi går tillbaks till hans allra tidigaste skrifter, "De förlorade sagornas bok" (DFSB), så finns redan där konceptet om en sista strid där den personifierade ondskan slutgiltigt förgörs.

Tevildo, katternas herre.
Här beskrivs hur Melko efter vredens krig -- med hjälp av katten Tevildo (en tidig motsvarighet till Sauron) -- sliter sina fjättrar i Tomrummet, och återvänder till Världen för att fortsätta så split bland alver och människor. Han blir förföljd av Tulkas son Telimektar och såras av denne, varpå han flyr upp i en gigantisk tall som sträcker sig till himlen. När denna sedan huggs ner är han ute ur världen igen, men vi får veta att han en gång ska finna en väg tillbaka. Då ska det sista stora tumultet börja, det som skall föregå det Stora slutet.

Manwës son Melkos baneman
DFSB beskriver också hur Melko välter Solens skepp och hur dess skeppare, Urwendi (som senare blev Arien), faller ur och dör. Detta får Fionwë (Manwës och Vardas son), som älskade Urwendi, att drabbas av sorg och raseri. Vi här veta att:

"... så skall ock ske, att Fionwë Úrion, Manwës son, genom sin kärlek till Urwendi till slut skall bli Melkos bane och skall förstöra all världen för att krossa sin fiende, och sålunda skall alla ting rullas bort."

Men inte bara Fionwë skall stå emot Melko: i den tidiga versionen av sagan om Túrin Turambar beskrivs hur Túrin efter sin död blev renad i ett eldbad och att han vid slutet "skall stå vid Fionwës sida vid den stora undergången, och Melko och hans drakar skall förbanna Mormakils svärd."

Här har vi alltså en ganska primitiv ragnarökmyt, där Melko klättrar i träd och blir utestängd utanför världen när trädet huggs ner, för att i en framtid återkomma och besegras av Fionwë (som för övrigt har ganska mycket gemensamt med Odens son Balder). Men primitiv eller ej, så har vi här fröet till den domedagsmyt som Tolkien senare kom att utveckla.

Vad hittar vi då om Tolkiens Ragnarök i andra publicerade skrifter? Läser vi Silmarillion (som med ett par debatterbara undantag får sägas innehålla de sagor som sonen Christopher uppfattade som Tolkiens slutliga version) så nämns Dagor Dagorath, som slutstriden nu kallas, endast vid ett par tillfällen. Det berättas i kapitlet "Om Aulë och Yavanna" att dvärgarna i slutet skall komma att räknas till Ilúvatars barn, och att deras uppgift är att hjälpa Aulë återuppbygga Arda efter det sista slaget. I "Akallabêth" står sedan att Ar-Pharazôn och hans krigare som landsteg i Aman ligger inspärrade i "Glömskans grottor" tills det sista slaget och Domens dag. I kapitlet "Om alvernas ankomst och Melkors fångenskap" får vi veta att Varda tände stjärnkonstellationen Menelmacar -- Orion -- som en förvarning om det sista slaget vid tidens slut. En intressant detalj är att Menelmacars ursprung är Telimektar, Tulkas son, som Tolkien skriver om i "DFSB".

I Sagor från Midgård nämns också Dagor Dagorath, i essän om Istari:

"Manwë kommer inte att stiga ner från berget förrän vid Dagor Dagorath, och Slutets ankomst, då Melkor återvänder."

I noterna till essän står att dessa rader är en hänvisning till "Mandos Andra Profetia", men vad det är för profetia får vi aldrig veta här, då det (som Christopher Tolkien skriver) först skulle behöva redogöras för mycket av mytologins historia och utveckling i förhållande till den publicerade versionen, alltså Silmarillion. Det som sägs är alltså att Tolkien ändrade kosmologin i sin mytologi så mycket att texterna i DFSB och Silmarillion inte är kompatibla med varandra.

Mandos Andra Profetia
I textstyckena i Silmarillion och Sagor från Midgård sägs egentligen inget annat än att Melkor någon gång skall återvända från Tomrummet och att ett sista slag ska stå. Inte mycket att bygga på direkt, det är rent av mindre än vi får reda på i DFSB. Vi får dock veta att information om detta slag finns i "Mandos Andra Profetia", men profetian i sig anges aldrig.

Då kan det tyckas som att vi har fastnat i vårt sökande efter Domedagen, men som tur är så kommer Christopher Tolkien till vår räddning igen, i sin serie The History of Middle-earth. I dessa böcker finns nämligen inte mindre än tre (!) versioner av Mandos Andra Profetia.

Först ut är volym nummer fyra, The Shaping of Middle-earth. Där finns faktiskt två versioner av profetian, den ena troligen skriven kring 1926, den andra kring 1930. Jag citerar från 1930-versionen på sidan 164-5:

Gurthang -- "it shall be the black sword of Turin that deals unto Melko his death and final end".
"After the triumph of the Gods, Earendel sailed still in the seas of heaven, but the Sun scorched him and the Moon hunted him in the sky [...]. Then the Valar drew his white ship Wingelot over the land of Valinor, and they filled it with radiance and hallowed it, and launched it through the Door of Night. And long Earendel set sail into the starless vast, Elwing at his side, the Silmaril upon his brow, voyaging the Dark behind the world, a glimmering and fugitive star. And ever and anon he returns and shines behind the courses of the Sun and Moon above the ramparts of the Gods, brighter than all other stars, the mariner of the sky, keeping watch against Morgoth upon the confines of the world. Thus shall he sail until he sees the Last Battle fought upon the plains of Valinor.

Thus spake the prophecy of Mandos, which he declared in Valmar at the judgement of the Gods, and the rumour of it was whispered among all the Elves of the West: when the world is old and the Powers grow weary, then Morgoth shall come back through the Door out of the Timeless Night; and he shall destroy the Sun and the Moon, but Earendel shall come upon him as a white flame and drive him from the airs. Then shall the last battle be gathered on the fields of Valinor. In that day Tulkas shall strive with Melko, and on his right shall stand Fionwe and on his left Turin Turambar, son of Hurin, Conqueror of Fate; and it shall be the black sword of Turin that deals unto Melko his death and final end; and so shall the Children of Hurin and all men be avenged.

Thereafter shall the Silmarils be recovered out of sea and earth and air; for Earendil shall descend and yield up that flame that he hath had in keeping. Then Feanor shall bear the Three and yield their fire to rekindle the Two Trees, and a great light shall come forth; and the Mountains of Valinor shall be levelled, so that the light goes out over all the world. In that light the Gods will again grow young, and the Elves awake and all their dead arise, and the purpose of Iluvatar be fulfilled concerning them. But of Men in that day the prophecy speaks not, save of Turin only, and him it names among the Gods."


Här framgår det alltså att Melkor ska återvända från Tomrummet in till Världen och förstöra solen och månen, men Eärendil skall driva bort honom från himlen varpå det sista slaget skall ske på Valinors slätter. Då skall Tulkas tillsammans med Fionwë och Túrin Turambar strida med Melkor, och Túrin skall slutligen dräpa Melkor med sitt svarta svärd. Silmarillerna skall sedan återtas från himlen, jorden och havet och med dem återtända Valinors två träd. I dess ljus skall valar bli unga igen och alverna ska vakna och deras döda stiga upp igen. Mandos säger ingenting i sin profetia om människornas släkte, förutom om Túrin, som kommer att räknas som en av valar.

Här känner vi igen en hel del från textstyckena i DFSB, men en del har förändrats: Telimektar verkar ha försvunnit, och Tulkas (som ju ursprungligen var far till Telimektar) har fått en större roll i slutstriden mot Melkor. Fionwë är fortfarande med, men nu är det Túrin som kommer att dräpa Melkor, till skillnad mot i DFSB där han endast går hårt åt Melkos drakar.

Númenóreansk myt?
Den tredje versionen av profetian hittar vi i bok fem, The Lost Road and Other Writings, där en tidig version av "Quenta Silmarillion" finns med. Denna är troligen skriven under perioden 1930-37; versionen är i det mesta identisk med texten ovan, men ett par smådetaljer är ändrade: Túrin beskrivs här bli nämnd som "a son of Valar", att jämföra med "among the Gods". Det bör kanske redan här sägas att Tolkien i alla de tidiga texterna refererade till Manwë och kompani som gudar: konceptet med valar är av senare datum.

Här har vi, så vitt jag kan förstå, de grundkällor som finns gällande Dagor Dagorath. I min jakt på information sökte jag på nätet, och hittade då ett fåtal sidor med information om slaget. Men som vanligt när det gäller information online så är det ofta si och så med källreferenser, det är svårt att veta säkert var författaren till sidan fått texten ifrån. Jag tycker emellertid att det är värt att redovisa dem ändå.

Annals of Arda här finns en version av profetian som är närmast identisk med versionen i The Lost Road and Other Writings, med några undantag: Fionwë är utbytt mot Eönwe, som i Silmarillion är Manwës härold och som med tiden ersatte Fionwë och delvis tog dennes plats i mytologin. Detta inger ju känslan av att materialet är hämtat från en text av Tolkien av ett senare datum än versionen i The Lost Road and Other Writings, men då ingen källhänvisning finns är det svårt att veta om det är en autentisk version av Tolkien, eller om det är författaren till texten på Annals of Arda som själv ändrat i någon originalversion.

The Lord of the Rings Library här redogörs för 1930-versionen i The Shaping of Middle-earth, och här finns också en kort genomgång av textens utveckling: att Fionwë med tiden utbyttes till Eonwë, Earendel blev Eärendil, Urwendi blev Arien och så vidare.

Nu är det ju så att texterna i The History of Middle-earth är material som aldrig gavs ut under Tolkiens livstid, utan som redigerats och publicerats av Christopher Tolkien. Problemet blir ju då att vi inte får veta om någon eller flera av textversionerna förkastades av Tolkien, eller om han slutligen valde någon framför de andra. På frågespalten "Greenbooks Q&A" på TheOneRing.net sägs att "This 'Second Prophecy of Mandos' was not included as part of the published Silmarillion, because it was later rejected as a 'myth of Númenórean origin'." Var källan till detta uttalande finns nämns inte, men jag tycker det tyder på att Tolkien konkluderade att hans ragnaröksmyt -- i jämförelse med den mer primitiva mytologin i "De förlorade sagornas bok" -- inte längre passade in i den mer episka, mer litterärt utvecklade och kosmologiskt annorlunda värld som presenterades i Silmarillion. Men å andra sidan betyder inte detta, även om det skulle vara så att Dagor Dagorath bara är en myt inuti myten, att vi inte får tro på den om vi vill ...

---------------

Kommentera (9)

Upp

© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Alster | Faq | Prenumerera | Fråga | Länkar | Om TA