RECENSIONEN:

Sagan om den tredje tidsåldern

Av: Magnus Nordlander

Sagan om den tredje tidsåldern är helt nytt spel från Electonic Arts (EA), som har licensen för spel baserade på filmerna. Det skiljer sig dock ganska radikalt ifrån de tidigare spelen, då det är ett RPG (Role Playing Game).

ag har spelat de tidigare spelen i EA:s Ringen-serie, utan att vara särskilt imponerad. Jag gillade dem inte -- actionspel är inte riktigt min grej. Jag kan jag inte heller påstå att mina förväntningar på det här spelet var höga. Jag har något emot just RPG-spel.

Mina lågt ställde förväntningar på ställdes dock snabbt på skam. Det här är ett riktigt kul spel. Det liknar i vissa avseenden Star Wars -- Knights of the Old Republic en aning; bland annat stridssystemet. Spelet har ett turbaserat stridssystem, något som jag uppskattar mycket. Dessutom så skapar du aldrig någon egen figur -- du börjar som en figur, och sedan kommer det fler till din grupp.

Bryter mot Tolkien
Sagan om den tredje tidsåldern är i kronologin samtida med böckerna (och filmerna), men du antar andra karaktärer. Dessa kämpar parallellt med brödraskapet, och är dem faktiskt hack i häl. Det finns sex olika karaktärer, som man träffar på vid olika tillfällen i spelet, och alla kan vara med i din grupp samtidigt. Huvudkaraktären i spelet heter Berethor, och är citadellvakt av Gondor. Berethor har skickats ut från Gondor av landets drots för att söka nyheter om Boromir. Inte långt från Riftedal attackeras Berethor av en nazgûl. När allt hopp verkar ute kommer alven Idrial och räddar vår vän. Efter att ha blivit läkt av Idrial, följer Berethor med henne för att hjälpa till att försvara en karavan alver. Efter avslutat värv fortsätter karavanen, men är alla riktigt överens om vad som är det viktiga?

Personligen ogillar lite att man går in i storyn och gör direkta ändringar av vad professor Tolkien har skrivit, men som tur är sker detta inte inte helt ofta. Man har dock fått med det mesta som behövs i ett bra spel -- till och med en liten kärlekshistoria. Under spelets gång agerar Gandalf som någon slags guide till Berethor, och man får med ganska jämna mellanrum se så kallade "Berättelser från Midgård", vilket innebär filmklipp där Gandalf berättar något relevant för det man just gjort. Spelet är dock en aning kort, även om man har vidtagit åtgärder för att förlänga varaktigheten. Det finns till exempel ett ondskeläge som tillåter dig att spela som onda, exempelvis nazgûl eller en balrog. Det finns även ett tvåspelarläge, men detta blir lätt tråkigt. Tvåspelarläget gör att den ena spelaren styr tre av karaktärerna, och den andra de resterande tre. Detta sker inom det vanliga spelets ramar, så det är egentligen inget särskilt läge; bara vanligt samarbetsspel. Jag tog min bror till hjälp för att testa tvåspelarläget, och förvisso gäller det ju att delad glädje är dubbel glädje, men både jag och min bror är ense om att det vanliga enspelarläget är roligare. Något av en brist i spelet är den bitvis mycket varierande svårighetsgraden. Den ena stunden är det löjligt enkelt, för att i nästa bli närmast omöjligt. Du styr aldrig själv konversationen i spelet, till skillnad från i många andra RPG-spel. Det är antingen "spring runt och leta saker" eller "fight 'till you drop".

McKellens röst
När spelet sedan är slut så finns det inte så mycket att göra. Man kan köra spelet igen med en högre svårighetsgrad, men spelets utgång kan inte förändras som i andra RPG:s som Star Wars -- Knights of the Old Republic eller Fable, i vilka man formar figuren i spelet.

Om vi ska gå in på några av teknikaliteterna så vill jag säga så mycket som att spelet är hyfsat snyggt. Tyvärr har EA, som de många gånger gör, inte riktigt anpassat spelet för de olika plattformarna. Man drar alltså inte ordentlig nytta av att vissa plattformar är tekniskt bättre än andra. Fördelen är att spelet, åtminstone på Xbox, flyter ganska bra. Jag upplevde inte att det flöt dåligt vid mer än ett tillfälle. Ljudet i spelet är utmärkt, men det blir en aning tråkigt att höra nästan samma bakgrundsmusik hela tiden. Dialogen är välskriven, och de olika karaktärernas röster är ganska väl valda, med undantag för dvärgen Hadhod, som har fått någon underlig skottsk accent -- inte helt olik den som Groundkeeper Willy i The Simpsons har -- vilket låter ganska löjligt efter ett tag. Ian McKellen har som Gandalf fått tala en hel del i det här spelet. Ljudeffekterna är välgjorda och inte allt för tråkiga, med undantag av segerropen från karaktärerna när man har vunnit en strid. Det här spelet har dessutom blivit THX-certifierat, och även om ingen riktigt vet vad det innebär -- då specifikationerna för THX är hemliga -- så kan vi utgå ifrån att det i alla fall inte är ett minus.

Betyg
Trots en del mindre skavanker och lite dåliga utvecklingsmöjligheter när man väl har klarat spelet så är det riktigt kul.

Handling: 4/5
Grafik: 3/5
Ljud: 3,5/5

Samlat betyg: 4 Andúril av fem möjliga

Om spelet Genre: Äventyr/rollspel. Plattform: Game Boy Advance, GameCube, Playstation 2, Xbox. Utvecklare: EA GAMES. Rekommenderat från: 12 år. Officiell webbplats: www.eagames.se/harskarringen/products.view.asp?id=5250

Kommentera (7)

---------------

Upp