|
|
I DETTA NUMMER |
|
|
|
Svensk fantasy svälter Av: Johan Sandberg Bild: Taurrohir och Gustav Dahlander Hur hänger fantasygenren ihop? Hur uppkom den? Varför finns det så lite skrivet på svenska? För den som gillar Tolkien är det i allra högsta grad intressant ta sig en funderare på denna litteratur. Johan Sandberg -- Tolkiens Ardas expert inom området -- har gjort just detta, och presenterar fantasyn ur ett svenskt perspektiv i två artiklar här i magasinet. Den första artikeln publicerades i förra numret, i denna den andra och avslutande delen tar han upp genren i nutidens Sverige. Svensk fantasy för barn Fantasylitteraturen i Sverige har historiskt saknat såväl bredd som djup på vuxensidan, men den är i alla fall väl representerad på barnsidan. Astrid Lindgren (1907-2002), allas vår sagotant, har skrivit tre romaner som definitivt är att karaktärisera som fantasy. Två av dem, Mio min Mio (1954) och Bröderna Lejonhjärta (1973) är fantasyberättelser av typen "dit och hem igen" medan hon i Ronja Rövardotter (1981) tar steget fullt ut och skapar ett verk som måste anses vara "high fantasy".
Det största fantasybygget på svenska är finlandssvenska Irmelin Sandman Lilius romaner om Tulavall. Tulavall är ett fiktivt rike, komplett med geografi och historia, där alla hennes böcker utspelas. Helt klart faller dessa under rubriken "high fantasy". Bland de bästa böckerna ur den sviten är Kung Tulle (1972), Skeppet Flygande Gedda (1976) och Storsjöhamnen (1978). Inger Edelfeldts bok Missne och Robin (1980) är hennes enda bok som tveklöst kan räknas till fantasygenren, även om hon har fantasyinslag i andra böcker. Edelfeltd har för övrigt illustrerat en av utgåvorna av Härskarringen. Sven Christer Swahn är nog den som står för den största volymen av fantasylitteratur på svenska. Biskop Hattos torn (1960), Stenjätten (1965), Jakten på stora sjöormen (1974), Havsporten (1975) och Jag lovar dig (1979) är alla fantasyromaner som kan räknas till "high fantasy". Biskop Hattos torn är en mytroman från niohundratalet baserad på berättelserna om råttornet i Rhen, Stenjätten handlar om jätten Finn och Lunds domkyrka, Jakten på stora sjöormen är en fantasyvariant av Moby Dick, Havsporten har likheter med myten om Avalon och Jag lovar dig handlar om gammal svensk tro på häxor. Han har även skrivit en bok av "dit och hem igen"-karaktär, Stenbrottet (1987), som handlar om en flicka som kan röra sig fritt mellan vår värld och en annan. Mycket av fantasylitteraturen för barn publicerades under sjuttiotalet. Förhoppningsvis kommer det att sätta spår i kommande författares val av genre någon gång under 2000-talet. Svensk fantasy för vuxna Även om man saknar den världsbyggande fantasyn på svenska, och saknar författare som uteslutande ägnar sig åt genren så finns det flera författare i modern tid som har tangerat den. Sven Delblanc har skrivit en roman som tangerar fantasygenren; Gunnar Emanuel, en bok som handlar om tidsförskjutning. Men även Kerstin Ekman (Rövarna i Skuleskogen), Mare Kandres (Quinnan och Dr. Dreuf), Anna-Karin Palm (Faunen) och Elvira Birgitta Holm (Dramms vandring) är alla författare som åtminstone nosat på fantasyn. När det gäller författare vars verk mestadels består av fantasy och annan ickerealistisk litteratur finns det i stort sett bara tre stycken i Sverige som skrivit fantasyböcker före 1990. Bertil Mårtensson debuterade 1968 som science fiction-författare och som sådan är han en av Sveriges populäraste. Dock har hans science fiction-böcker ofta haft inslag av fantasy och till slut gav han ut trilogin Maktens vägar (Vägen bort, Vägen tillbaka och Vägen ut, 1979-1983). Maktens vägar är en trilogi som mycket väl kan jämföras med alla utländska "high fantasy"-böcker. Den har alla nödvändiga ingredienser för att göra sekundärvärlden trolig, till och med ett appendix med kalender och måttsystem översatt till vår världs ordning. Dessutom bör man i sammanhanget nämna romanen Deral Bågskytt (1979) som är en hybrid mellan fantasy och science fiction. Sam J Lundwall (1941-) är kanske mest känd som Sveriges ledande science fiction-expert, men hans eget författarskap består mer av fantasy än science fiction. Bernards magiska sommar (1975) är av "dit och hem igen"-karaktär, medan Fängelsestaden (1978) nog får kallas för "high fantasy". 1980 kom Flickan i fönstret vid världens kant, en roman där fantasyinslagen finns, men är små. Lundwalls produktion de senare åren kan inte kallas för renodlad fantasy utan följer samma mönster som Flickan i fönstret vid världens kant, det vill säga att fantasyinslagen finns där men att det inte är någon bärande del av handlingen. Tyvärr, får jag lov att säga, ingår även Eric Leijonhufvud (1945-) bland dem som skriver fantasy för vuxna. Han har, enligt litteraturvetaren John-Henry Holmberg, skrivit "fantasy utan poesi, utan magi, tragiskt nog till och med utan fantasi", och jag är benägen att hålla med. Leijonhufvuds bidrag till genren är Vattenfolkets land (1981), Fodams uppdrag (1982) och Vägen till vattnet (1985). Idén med böckerna är bra, särskilt den sista av dem som länkar de båda föregående historiska böckerna med nutid i samma fiktiva rike, men tyvärr är Leijonhufvud ingen bra författare. Annars finns allt som behövs för att skriva god "high fantasy" representerat i böckerna, och i händerna på en skickligare författare hade nog resultatet kunnat bli bra. Varför har det skrivits så lite fantasy på svenska? Som breddlitteratur slog fantasyn igenom på 30-talet när de så kallade pulp-magasinen fick sitt genombrott i USA. Väldigt många av dessa så kallade "pulp-magazines" sysslade med just ickerealistisk litteratur, mycket för att publiken ville ha ickerealistiska berättelser. Olika litterära magasin hade funnits en längre tid, både i USA och England, men störtfloden kom under det sena tjugotalet och fram till kriget, då pappersransoneringen lade många av magasinen i graven. Fantasy var inte ansett som någon fin litteratur och fantasyförfattare hade svårt att bli publicerade i bokform. Därför gav många av dessa ut i stort sätt hela sin produktion i pulp-magasin. Att just fantasy slog igenom så stort just då tror jag beror på att människor behövde något att fly verkligheten med. Depressionen rasade i hela västvärlden, och vad kunde väl då vara bättre än att fly bort till någon annan tid och plats för att glömma? Under motsvarande tid i Sverige verkar det för mig som om socialrealismen var dominerande och förblev så ända fram till åttiotalet. Våra arbetarförfattare slog igenom under denna tid, kanske av just samma anledning; att ge människorna kanske inte verklighetsflykt, men hopp inför framtiden. Dessutom tror jag att den läsande publiken i Sverige ville ha socialrealism, mycket därför att det i Sverige var lönt att engagera sig i de sociala frågorna, eftersom vi hade en regering som kunde och ville fatta beslut i dessa frågor. En annan aspekt är att det sällan eller aldrig har varit "kultureliten" som sysslat med fantasy, utan "vanligt folk", och dessa blev i Sverige arbetarförfattare. Som jag skrev innan kommer nu förhoppningsvis en ny generation författare, uppväxta med den många gånger mycket goda fantastiska barnlitteratur som många svenska författare presterat, att komma fram och då välja just fantasy som sin genre. --------------- Läs också den första delen i denna artikelserie: Svensk fantasy från början.  Tillbaka
till Innehåll |
||
