Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Finns denna tråden redan så får admin stänga ner denna så skriver jag i den redan befintliga men jag kunde inte hitta en så..


Som rubriken lyder så undrar jag vem/vilka era favoritpersoner i triologin är. Har läst klart alla svenska Tolkien nu och medan jag väntar på HoME så har jag börjat läsa om triologin och konstigt nog har jag så svårt för Frodo. I sagan om ringen så är han okej men redan där har jag problem med honom. Men nu skulle vi inte prata om vem man inte gillar utan vem/vilka man tycker om mest.

Sam, Galadriel, Pippin och Gandalf (kanske även Saruman) är karaktärer jag verkligen gillar. Sam är absolut den personen jag tycker om mest. I filmerna gör Sean Astin ett riktigt bra jobb som Sam också, måste läggas till. Men han är så nyfiken, vill uppleva mer och han är otroligt omtänksam. Han vill hjälpa Frodo och sina vänner och är allmänt snäll. Även en väldigt rolig person som levererar humor och glädje.

Galadriel är en person som har upplevt mycket och som har kunskap långt över det vanliga. Hon är från en högaktad (tror jag skrev ordet rätt nu ) släkt och har varit med om Morgoth, Sauron, Feanor, Fingolfin osv. Vet inte varför jag gillar Galadriel så mycket men tror det är för jag har en sådan respekt för henne.

Pippin, denna sprätt måste man älska. Denna glädje, busighet och förmåga att tala innan han tänker gör personen till en sådan stark karaktär. Peregrins band till Merry är även något som gör att jag tycker om honom så mycket. De har något alldeles speciellt får jag känslan av och det gör att han känns som en ädel och trovärdig person.

Gandalf tror jag inte jag behöver beskriva varför jag tycker om honom. En maiar, en istari och Gandalf. Fråga vem som helst i världen Tolkien fan eller inte, ung eller gammal, fråga vem som helst vem Gandalf är och alla vet.

Saruman som egentligen inte tycker om är en av de personerna jag tycker om, konstigt nog. Jag har en respekt för denna stora istari och jag är faccinerad av hans storhet. Sen får han hybris och missbrukar makten vilket är fel men trots det tycker jag om karaktären Saruman.

Skriv gärna vilka ni gillar, kanske någon ni ogillar och ifrågasätt gärna mina tankar om ni tycker jag tänker konstigt så kan vi diskutera det. Men jag vill gärna veta vilka ni gillar och om ni ogillar någon så skriv på

Det finns säkert någon urgammal tråd om ämnet, men eftersom den i så fall har varit död i minst tio år så tycker jag att vi fortsätter på den här!

Vad roligt att du säger att du har svårt för Frodo, för det har jag också alltid haft. Han är så gnällig, och så misslyckas han ju faktiskt när det till slut gäller! Nej, Sam är sagans verkliga hjälte <3

Men det var ju favoriterna vi skulle skriva om. Som jag redan har nämnt så gillar jag Sam skarpt; jag tycker om kombinationen av down-to-earth hobbit och det stora hjältemod som gömmer sig i honom. Utan honom skulle Frodo aldrig ha klarat sig så långt som han gjorde, för att inte tala om upplösningen. Dessutom älskar jag hans sätt att prata!

Sen tycker jag väldigt mycket om Pippin också, för som du säger så går det inte att låta bli att älska honom. Hans tid i Minas Tirith är nog min absoluta favoritdel av de två sista böckerna.

Faramir är en annan favorit. Han är en så underbar karaktär, en av de allra mest sympatiska i hela serien. Karaktärsmordet på honom är nog den enskilda sak jag är mest sur på PJ för i Ringfilmerna, särskilt då det verkligen inte fanns någon som helst anledning att förstöra honom så totalt!

Sist men inte minst älskar jag Denethor. När vi får möta honom i Ringsagan är han en bruten man, förstörd båda av vad han har sett i Palantíren och förlusten av sin son, och det vi får se är hur han till slut blir fullständigt vansinnig. Men en gång i tiden var han en stor man och härskare, och det lyser fortfarande igenom här och var - kort sagt tycker jag att han är en mycket intressant och välskriven karaktär och uppskattar honom som sådan, trots att han är hemsk som person.
Är det möjligen lite så du känner inför Saruman?

Så kul att du kände samma med Frodo och Sam.

Faramir tycker jag även om och det är som du säger att PJ har gjort honom till en karaktär som enbart tänker på sig själv och mest verkar arg och gör allt för att sin far ska tycka om honom utan att tänka på konsekvenserna. Böckernas Faramir är av helt annat veke!

Denethor i filmerna har jag riktigt svårt för, speciellt den scenen när han slafsar i sig maten samtidgt som kalibalik sker. Har för mig att jag läst i någon bok att när Denethor blickade ut och såg fiendens armé så tog han beslutet att han inte ville (någonting) och att när han såg Faramirs banesår som han trodde det var tror jag så var det någon anledning till varför han tänkte bränna dem på bål. Minns inte vad som stod riktigt men minns att jag då fick se en helt ny sida av honom.

Lite så är det med Saruman ja, man ser att denna person som nu gör fel beslut och inte kan hantera sin makt. Men respekten för personens tidigare storslagenhet gör att man ändå tycker om hen.

Ja, Denethor i filmerna är också ett enormt misslyckande från PJs sida. Där är han bara småsint och inkompetent från början, utan ett spår av storheten vi ändå anar i boken. Dock älskar jag scenen du nämner, jag tycker den är så otroligt vacker och välgjord! Kombinationen av Pippin som sjunger, Faramir som drar ut i krig och Denethor som slafsar med maten... Åh vad jag önskar att vi hade fått något liknande med Femhäraslaget istället för vad vi fick! (Minus slafsandet då, det hade knappast passat in )

Men ja, han trodde ju att slaget redan var förlorat, och när han också trodde att hans sista son skulle dö så bestämde han sig för att bara ge upp, att dö på sina villkor istället. Jag tycker hela den passagen är så oerhört välskriven, jag borde läsa om den!

För min del tycker jag nog allra bäst om Bilbo. Det är så lätt att leva sig in i honom, och jag tycker om den där blandningen han är mellan mat- och bekvämlighetsälskande jordnära hobbit, frihetstörstande äventyrare och upptäckare, boklärd historiker, drömmare och poet. Han är så många olika saker på en gång, men Tolkien lyckas få allt det där att flyta ihop till en i högsta grad trovärdig och sympatisk personlighet, och det går utan vidare att känna igen sig själv i de flesta av hans sidor. Det gäller kanske i synnerhet eftersom personligheten ändå bottnar i den där hemkära och bekväma typen som man har lättast att relatera till; de flesta andra av bokens huvudpersoner har ju inte en sådan sida, inte uttalad i alla fall, utan är mer "episka" rakt över.

Fast Bilbo får man ju mest lära känna i The Hobbit; han hinner inte visa upp så mycket av sitt breda register i ringsagan, tyvärr. Den är ju en helt annan typ av bok än The Hobbit, men jag kan ändå känna ibland att det borde ha varit möjligt för Tolkien att ge Frodo, som väl skall föreställa huvudperson, åtminstone lite mer personlighet, även inom ramen för ringsagans prosastil av att bara visa vad som händer och låta läsaren utifrån det gissa sig till personernas inre liv själv. Jag menar, Sam (som jag också tycker väldigt mycket om) ges ju en mycket tydligare gestaltning, man får en mycket bättre bild av vad han är för en filur och vad han tycker och tänker om saker. Jag tycker ändå om Frodo (även om det är svårt att värja sig från minnesbilderna av den gnälliga filmversionen av honom), men jag hade gärna sett honom ge lite mer uttryck för ett inre liv i det han säger och gör. Det där med "the best hobbit in the Shire" lyser bara igenom vid enstaka tillfällen – även om det ju är uppenbart att han verkar på ett högre plan moraliskt och intellektuellt än vad den enkle och rättframme Sam gör.


Slutligen har jag definitivt en svaghet för Trädskägge. Dels är ju hela idén med talande, gående träd som kan försvara sig mot skövlare alldeles underbar! Men jag gillar också hur just denna ent är, och inte minst hur han talar. Jag lade mig till med en tankebild av hans språkbruk när jag översatte hans dialog, för att ge den ett personligt och något så när enhetligt tonfall på svenska, och landade då i idén om en lärd men något förvirrad och väldigt omständlig professor som föreläser. Undrar om jag inte har läst någonstans att Tolkien delvis baserade Trädskägge på sin vän C. S. Lewis.

För mig har det alltid varit Galadriel. Hon var min favoritkaraktär redan i ringsagan, och den uppfattningen stärktes ytterligare när jag läste Silmarillion och Sagor från Midgård. Bland det sista Tolkien överhuvudtaget skrev i livet (enligt Sagor från Midgård, del 2, kapitel IV) var en fördjupning om Galadriel, där han understryker hennes storhet (Fëanors jämlike) och tapperhet. Jämrans vilken cool kvinna Celeborn gängade sig med, lyckosten! Han måste ha känt sig rätt underlägsen i det förhållandet.

Jag älskar skildringen av hennes ärelystnad och längtan efter att grunda nya riken i exilen. Och hur hon sedan använde sin ring till att skapa ett alldeles särskilt sagoland baserat på organiskt, levande växtliv istället för noldors vanliga favoritmaterial sten. Silvankulturen passade tydligen henne bra, trots att den borde ha varit ett "nedköp" för henne jämfört med uppväxten i Valinor. Jag tror hon måste ha haft ett starkt naturromantiskt drag och en nostalgisk ådra som inte var av denna världen.

Dessutom var hon en riktig krigare som försvarade teleri-alverna i Alqualondë, slog tillbaka Saurons alla anfall mot Lothlórien och rensade upp i Dol Guldur. Men det intressantaste med hennes karaktär var ändå hennes tillväxt i visdom under årtusendens gång. Hon var förvisso klok så det räckte redan i Valinor, men allteftersom åren gick tycks hon ha utvecklats till den kanske ädlaste av alla Erus barn. En utveckling som kulminerade med att hon avsade sig Ringen när hon blev erbjuden den (fast på sätt och vis hade det varit häftigt att se henne som Mörkrets drottning!).

Visserligen är hon inte med i så många kapitel i verket, men de scener hon har är minnesvärda: Tröstandet av Gimli efter Celeborns klumpiga påhopp, prövningen av brödraskapets trohet, frestelsescenen vid spegeln, avskedsfesten med gåvoutdelningen. Och slutligen mötet i Fylke, med det underbara återknytandet till den lilla anspråkslösa asken som Sam burit med sig genom alla äventyr och till sist utnyttjat på bästa möjliga sätt. Dessa växlingar mellan upphöjd, dyrkansvärd drottning och varm och vänlig kvinna är nog det jag gillar bäst med henne.

Förresten, jag glömde ju en relativt nyupptäckt favorit! Legolas! Tolkien är ju inte känd för humorn i sina böcker, men alltså... ta till exempel scenen när de har blivit fastsnöade på Caradhras. Aragorn och Boromir gräver långsamt och mödosamt en väg åt dem, medan Legolas kutar iväg ovanpå snön "för att hitta solen", glatt vinkande! Och sen i Rohan, när Aragorn har legat på marken och lyssnat och kommit fram till att en större grupp ryttare är på väg mot dem. Först då kläcker Legolas ur sig att han har sett dem de senaste timmarna typ, exakt hur många de är, vilken hårfärg de har och att deras ledare är väldigt lång. Asså... what? Det är inte så man samarbetar, Legolas!

Det har du nog, i Carpenters biografi.

Jag har aldrig läst den, faktiskt! Men jag har väl gissningsvis läst en kommentar från någon som i sin tur har läst den. Så det stämde alltså att Treebeard har drag av Lewis i sig? Skoj!

Har inte sett det på det sättet förrän nu, men jag har reagerat på Legolas ibland lite överlägsna sätt. Ett exempel är hans snorkiga utbrott under ögonbindels-incidenten i Lothlórien, ett annat är hans illa dolda otålighet när kamraterna behöver vila under jakten på Ugluks orker. Vidare kallar han Gimli och Aragorn för "you children" i Fangorn, vilket är rätt stöddigt med tanke på att lillponken Aragorn är betydligt mer högättad än han själv. Han fäller även en retsam kommentar om sällskapets piprökande i Isengård, för att inte tala om de exempel som Nammi tog upp. Fast det känns inte som om han ser ner på sina dödliga vänner, snarare som att han ibland blir förundrad över deras mystiska ritualer och relativa bräcklighet. Jag tror inte han kan ha haft så mycket med dödliga att göra innan han blev medlem i Ringens brödraskap.

Legolas är lite överlägsen till sättet, men den naturliga förklaringen är väl den att han trots allt tillhör Midgårds elitsläkte, starkare, levnadsdugligare och visare än alla andra, "gudarnas" förstfödda skapelser, och så vidare. Det verkar vara genomgående för de flesta alver i Tolkiens värld att de är lite högmodiga. För en varelse som levt minst ettusen år framstår väl Aragorn och Gimli som just barn.

Intressant fråga. Aragorn är ju en stor ledargestalt som verkligen inte är något barn. Han skulle säkert stå sig bra i en fight mot de flesta alver i Midgård och är skolad i visdom av självaste Elrond. Så varför kallar Legolas honom för barn egentligen? Åldersmässigt är det förvisso stor skillnad, men Aragorn spelar i en helt annan division än andra människor och kan inte bedömas bara utifrån sådana kriterier. En yttre betraktare skulle snarare uppfatta honom som både äldre och mäktigare än Legolas. Så tolkar i alla fall jag beskrivningarna som Tolkien ger.

Jag har faktiskt lite svårt att förstå varför Legolas uttrycker sig så respektlöst om en som faktiskt står över honom på många sätt. Senare, efter slaget vid Pelargir, är han dock full av beundran för Aragorn, så det kan hända att han lärde sig uppskatta honom allteftersom.

Nåja, man får ju se det i sitt sammanhang också. De pratar just om hur gammal skogen är, och att detta får Legolas att känna sig ung igen, och då är det väl inte alls konstigt om han jämför det med att Aragorn och Gimli däremot får honom att känna sig gammal, då han är så mycket äldre än dem. Jag tycker inte att det är respektlöst, utan Legolas tänker bara högt – vilket ju visar att han känner sig väldigt bekväm och avslappnad med sitt sällskap. Men jag håller med om att man annars, både här och på andra ställen, får en känsla av att han nog inte är så van vid att umgås med andra än alvkompisarna hemma i Mörkveden.

Jo, fast jag tycker ändå det är lite märkligt att Legolas uttrycker sig på det sättet. Att umgås med dödliga några veckor får honom alltså att känna sig gammal, han som bara levt en bråkdel av sitt eget liv (som ju räcker till världens ände)? Njae, jag är inte med på noterna riktigt, måste jag erkänna.

En intressant inblick i alvernas tankevärld är det hur som helst.

Håller inte riktigt med om Frodo. De första kapitlen tycker jag man kan se ett ganska tydligt tema, nämligen Frodos ängslan över vad som väntas. Många gånger framgår det han har mycket tankar kring att behöva lämna sina vänner och också att han har dåligt samvete över att dra in dem i det hela. För mig framstår en komplex person som dras mellan olika tankar och känslor. Medan många andra går fram mer bekymmerslöst visar Frodo att han kan känna ångest för både stora och små saker, som att konfrontera "farmer Maggot" under jakten från ringvålnaderna. Sedan tycker jag att hans relation med ringen och dess påverkan på hans personlighet är en av de intressantaste sakerna att följa.