|
Men det är ju ändå något djupt hoppfullt med att Gandalf fick återuppstå som rådets ledare och bryta Sarumans stav. Gandalf får därigenom möjligheten att träda fram som en räddande ängel - det oväntade ljuset som dyker upp när det är som mörkast. Ett mörker som krupit närmare än vad många anat (och det är ju här Galadriel briljerar i insiktsfullhet - det är ingen slump att det är hon som innehar Spegeln.)
Det är som om att det var givet att den visaste av istari skulle falla för maktbegäret, precis som Melkor var den bland ainur "som fått de största gåvorna av makt och kunskap." Kunskap kan ju vara dubbeleggat då det egentligen handlar om i vilket syfte man brukar den (magin/visdomen förfaller till själlös teknologi så fort den brukas av begär till makt över världen). Det är här Saruman går vilse, han kan inte motstå lockelsen. Gandalf däremot, insvepte sig i det grå, oansenliga, precis som Aragorn (Vidstige) hade skepnaden av en bespottad utbygdsjägare täckt av grått vägdamm innan tiden var inne för hans kungavärdighet att träda fram. Gandalf och Aragorn, liksom hoberna, förhävde sig inte. De gjorde sig värdiga. ("Inte allt som är guld måste glittra.")
Även den visaste bland noldor, Fëanor, skulle ju komma att begå grymma gärningar efter att ha gripits av maktbegär till "sina" silmariller. Fëanor beskrivs av Tolkien som "subtle" och "skilled". Denna beskrivning gömmer i sig även en mörk sida. "Subtle" brukar förknippas med ormen i paradiset, "the most subtle of the beasts of the field". "Skilled" rymmer etymologiskt även ett skil-jande, d v s ett uppdelande och söndrande av visdomen och den ursprungliga enigheten - ett fall. (Fallet illustreras av tidsåldrarnas nedåtgående cykler, allt som följde på alvernas inre stridigheter kring silmarillerna samt när det visar sig att Sarumans mantel inte längre är vit, utan skiftar och bryts i alla regnbågens färger som bedrar ögat.) Att tillverka silmarillerna innebar inte endast att bevara ljuset intakt, utan även att det gjordes i form av tre juveler. Det var som upplagt för ett eftertraktande av dem som glittrande skatter man vill gömma undan för egen räkning och en splittring inte bara av de tre silmarillerna på tre olika platser (separerade i jord, luft och vatten), utan även av alverna och de fria folken.
Intressant att notera är att Saruman sändes ut av Aulë, som ju även haft Sauron som tjänare en gång i tiden. Aulë är herre över det jordiska, det rent materiella och detta kan ha bäddat för att just de som är associerade med honom skulle korrumperas. (Aulë är även den som visar störst förståelse för Fëanors ovilja att släppa ifrån sig silmarillerna).
De tre alvringarna som Elrond, Galadriel och Gandalf har motsvarar ju de tre andra elementen, luft, eld och vatten - symboler för de andliga aspekterna av världen och livet. Med andra ord de aspekter som inte handlar om det materiella, nedtyngande, vilket karaktäriserar ringen och som med tiden kom att omvandla Sarumans sinne till ett av hjul och metall. Att Mithrandir/Gandalf sändes ut av Manwë gör ju att han däremot står i förbund med vindarnas och himlarnas högtflygande och örnar som aldrig skulle kunna bindas med någon ring. Manwës maka är ju dessutom ingen mindre än Varda, Stjärntänderskan med Ilúvatars strålande ljus i sitt ansikte, ljus som sprider sig och skingrar mörkret som innesluter och avskärmar. (Galadriels stjärnljus kontra Saurons ring, vilket alltså visar på att mörkret trots allt alltid måste skingras av ljuset. Inte minst i hjärtat.)
_________________
»We still remember, we who dwell
In this far land beneath the trees
The starlight on the Western Seas.«
|
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
