Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Noldor var väl rätt snälla med dvärgar överlag i den första åldern för både noldor och dvärgar stod ju Aule nära och "älskade" hantverk. Dock har jag för mig att Fëanor fjärde son Caranthir var rätt stöddig mot dvärgarna från Nogrod och Belegost.

Thingol reagerade såsom många fäder. De anser ofta ingen man god nog åt deras dotter. I detta fallet förvärrades saken av att Beren var människa.

Jag kan tänka mig att många fäder reagerar på det viset, men att leva ut känslan genom att skicka Beren mot säker död kvalificerar helt klart som ondska tycker jag.

Jag menar inte att han är sadist som Melkor, som njuter av att tillfoga lidande. Snarare tycker jag att det rör sig om "vardagsondska" eller vad man ska kalla det. Jag tror inte Thingol njuter av att skicka Beren i döden, men han gör det för att få som han vill.

Vardagsondska? Snarare intolerans. Han tålde inte människor helt enkelt.

Thingol begår en ond handling skulle jag säga, han kanske ursäktar den med att han skyddar sin dotter, men för mig är det en tolkienvariant av ett uriabrev. Hans högfärd (en dödssynd) gör att han inte kan acceptera att Beren kastat sina blickar på hans dotter. Än mindre kan han acceptera sin dotters val.

Hmm. Vardagsondska var kanske inte något bra ordval, det är väl inget riktigt ord egentligen... Poängen var att jag anser att Thingol begår en ond handling, men av andra orsaker än när Melkor eller Smaug utför onda handlingar bara för att det roar dem.

Bra exempel med Thingol på de högtstående alvernas arrogans. Kungen har förstås full rätt att anse att en person av så tarvligt ursprung som Beren inte kan vara god nog åt sin dotter.

Själv gillar jag det sätt på vilket alverna porträtteras i Bilbo och skulle tycka mycket illa om Jackson ifall han utjämnande dragen. Inte så perfekta och tröttsamt renhjärtade jämt, dock tveklöst förnämliga varelser. Förutom att låsa in dvärgarna och göra anspråk på sin del av drakguldet (eftersom där tveklöst ingår skatter som Smaug har roffat av alverna) får man ju intrycket att Thranduil för inte så länge sedan utkämpat diverse krig med dvärgafolk. Inte av Thorins släkt, men i alla fall.

Det står väl uttryckligen någonstans att osämjan mellan de olika "goda" folken är en effekt av Morgoths, Saurons m fl:s manipulerande?

Alverna är inte perfekta, snarare lite mer. De lever längre så de har potentialen att uppnå mer visdom, sedan kan de väl ha sitt eget lilla skämtlynne de med och även de kan vara giriga. Och som sagt för att inte tala om högfärdiga, så att de t ex ser dvärgar som onda, eller halvonda (eftersom de bl a värderar saker lite annorlunda).

Alverna verkar ju mest ha lidit av dåligt humör under Första Åldern innan de uppnått en viss ålder, och med den en viss visdom.

Vad tycker ni om den typen av metasamband? Själv tycker jag det blir tröttsamt när allt jämt måste ledas tillbaka till Sauron och Morgoth. Varför kan troll, älvor och örnar inte få vara 'onda', stygga, stolta, själviska, vördnadsvärda eller elaka på egen hand, som naturväsen som lever för sin egen skull?

Varför måste varenda konflikt jämt härledas till någon slags teologisk dimension?

Jag får känslan av att Tolkiens mytologi var mindre svart och vit från början. I de förlorade sagornas bok lever t.ex. de halvtokiga Makar och Meássë i Valinor bland de andra ainur i sina blodstänkta salar av järn. Inte några genomgoda valar direkt.

Även alverna är annorlunda jämfört med Silmarillion. De verkar ha ganska lätt att ge sig hän åt ondska. Både Melkor och hans drakar samlar ju förutom orcher och människor även alver under sig.

Thingol beskrivs som en vild skogsalv, avundsjuk på Noldors rikedomar, och mest intresserad av att roffa åt sig guld. Till skillnad från i Silmarillion provocerar han mer eller mindre Nogrods dvärgar till att anfalla, varvid han blir förådd av andra alver.

Dvärgarna i Nogrod samarbetar då med ordcher vilket skulle vara otänkbart i Silmarillions värld.

Tolkiens bild av sin värld verkar ha polariserats med tiden tycker jag.

Tycker ovanstående var bland det bästa jag läst på detta forum. Flera Tolkien-freaks jag diskuterat med verkar anse att uteslutande Tolkiens senast tillkomna uttalanden och ändringar är värda att ta i betraktelse. Jag säger att de misslyckas med att betrakta Tolkien som process.

Och det betyder inte nödvändigtvis alltid till det bättre.

Thingol provocerade ju dvärgarna i Silmarillion också och jag anser att alverna under första åldern var mer ärelystna, giriga och avundsjuka på varandra än de blev under senare åldrar. Har personligen svårt för Dfsb eftersom Tolkien ställer katter i så dålig dager och är hemskt glad att han skippade den idén.

Miaulë teori märks ju även i Bilbo där det också är en diffus skillnad emellan gott och ont. Vissa dvärgar sägs ju exempelvis samarbeta med orker och så vidare. Så det stämmer ju absolut.

Även jag är rätt glad att Tolkien skippade tanken på elaka katter, eftersom jag är en stor kattälskare. Tog dock mitt användarnamn efter en av de elaka kissarna ur DFSB.
Uppdelningen av djur i onda och goda lever ju kvar i Silmarillion med (t.ex.) vargar, spindlar som är onda och hundar som är goda. Jag antar att tolkien var en hundmänniska.