Alverna motsvarar i hög grad vad vi inom de abrahamitiska traditionerna brukar kalla helgon. De lever på samma gång "i båda världarna", saknar fruktan och har kunskap om både "det synliga och det fördolda". Deras kroppar har förandligats (precis som alverna inte lämnar några fotspår).
Detta karaktäriserar även Gandalf som i egenskap av sändebud från det Välsignade riket efter striden mot balrogen nått den högsta rangen av de Vise. Gwaihir, Vindarnas herre säger ju då:
Citera:
»"Lätt som en svanfjäder i mina klor är du. Solen lyser igenom dig. Jag tror inte ens du behöver mig längre: om jag släppte dig skulle du sväva i vinden."«
Gandalf betyder ordagrant
stav-alv, så det alviska är hos Tolkien mer än ett specifikt sagoväsen. Det är arketypen för den andligt fullkomnade människan så som hon ursprungligen var innan hon påverkats av vad Tolkien betecknar som "fallet", d v s fallet allt längre ifrån det paradisiska ursprungstillståndet. (
"There cannot be any ‘story’ without a fall - all stories are ultimately about the fall" som han säger). Det andligt fullkomliga tillståndet bär dock människan alltid inom sig som en slumrande potential (ett "frö" eller en "gnista") och har varit den bestämmande normen för alla samhällsskikt i alla traditionella samhällen. Det är därför Tolkiens berättande ytterst är ett berättande om hopp och återställelse.
Tolkien utgår med andra ord från en
traditionell kosmologi och delar därför inte på något sätt den moderna framstegstanken om att människan i tidigare tidsåldrar varit alltigenom mer primitiv, barbarisk och ointelligent. Tvärtom ser han snarare den moderna "utvecklingen" som orkisk och att den "frigjorda" sekulariserade moderna människan så att säga fångats i Sarumans sold (och därför ytterst i mörkrets tjänst, vilket inte minst drabbar henne själv). Det sarumanska kännetecknas av ett sinne av "hjul och metall" som inte bryr sig om levande ting, såvida de inte kan utnyttjas kortsiktigt för att uppnå världslig fåfäng makt. I
Hobbiten skriver Tolkien:
Citera:
»Det är inte otroligt att de [vättarna/orkerna] har uppfunnit en del av de maskiner som sedan dess har plågat världen, särskilt de sinnrika anordningar som kan döda stora mängder folk på en gång, ty kugghjul och motorer och explosioner har alltid roat dem, och de arbetar helst inte med sina händer om de kan slippa; men på den tiden och i denna vilda landsända hade de inte utvecklats (som det heter) så långt.«
Enligt de abrahamitiska traditionerna befinner vi oss nu i järnets tidsålder (se Dan. 2:31-41 i Bibeln), den fjärde, lägsta och sista av mänsklighetens fyra tidsåldrar, vilket de hinduiske vise kallar
kali-yuga,
den mörka tidsåldern. Ringens krig är en fiktiv skildring av hur slutet på den tredje tidsåldern, bronsets, skulle kunna ha gått till. Människorna har nämligen endast sagor kvar från de svunna epokerna. T o m de religiösa urkunder som vi idag uppfattar som uråldriga är sprungna ur den sista fjärde tidsåldern och anpassade till dess villkor som en sista påminnelse till mänskligheten om besinning och som en smal väg att följa tillbaka till det ursprungliga primordiala tillståndet.
Helgonen har dock numera tvingats att nästan helt dra sig tillbaka, människornas liv är korta och plågsamma och deras hjärtan är förhärdade som speglar fläckade av rost. Men alverna förkroppsligar fortfarande sinnebilden av och påminnelsen om möjligheten till en delaktighet i den första guldålderns rena fullkomlighet, opåverkad av tidens gnagande tand. Den inre andliga dimensionen som är de uppenbarade religionernas hjärta är med andra ord identisk med människornas ursprung och slumrande potential.
A Elbereth Gilthoniel!, eller som vi också kan säga:
Salva nos, Stella Maris!Citera:
»"De fruktar inte ringvålnaderna, ty de som har vistats i Välsignade riket lever i båda världarna på en gång, och mot både synliga och osynliga har de stora krafter."
"Jag tyckte jag såg en vit gestalt som lyste och som inte fördunklades som de andra. Var det alltså Glorfindel?"
"Ja, för ett ögonblick såg du honom som han är på den andra sidan: en av de förstföddas mäktiga."«
"Många möten",
Ringens brödraskap, s 284