Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

De här två killarna är ju kusiner men träffas aldrig på grund av att kriget splittrar deras familjer. Tuor ser ju Túrin en gång under sin vandring mot Gondolin men får aldrig veta vem det är.

Tuor är ju den guldhårige hjälten som klarar av att finna Det gömda riket, vinna prinsessans hjärta och få en suverän belöning i slutändan. För att inte tala om hans välartade barn och barnbarn. Vem som helst skulle bli galen på en så perfekt människa men det blir man inte. Åtminstone inte jag. Han har någonting som gör att han väcker sympati. Är det den charmiga schablonbilden av hjälten eller finns det en djupare sida?

Túrin är däremot den mörkhårige antihjälten som misslyckas i nästan allt han företar sig. Han gör sig ovän med sin fosterfar, dräper sin bäste vän och gör sin syster med barn och blir en självspilling. Han är stolt och vresig men han har också något som väcker sympati. Det är väl för att han är så operfekt som man kan bli så man tycker lite synd om honom samtidigt. Samtidigt så gör han också mycket för andra han bygger upp ett litet fungerande samhälle för sina närmaste och blir en ledare som andra känner trygghet hos. Historien är ju mycket dynamisk i jämförelse med många av de andra berättelserna i Silmarillion och det kan vara därför många gillar Túrin.

Som du säger så lyckas Tuor väldigt bra med det han gör. Det finns ingenting att tycka illa om hos honom men det finns ju saker som gör att man tycker om honom. När det kommer till Túrin tycker jag egentligen inte att det finns något hos honom att tycka illa om heller. Han lyckas inte bra med det han gör och han gör flera dåliga saker. Däremot kämpar han hela tiden för det rätta. Ibland är det tveksamt men han kan, enligt mig, aldrig räknas som helt ond. Trots att allt går käpprätt åt helvete fortsättter han att kämpa in i det sista och det tror jag skapar enorm sympati.

Däremot har han ju en tid som fredlös mot sig. Han verkar ju inte direkt varit ett änglabarn under denna tid, men den beskrivs inte nära, mer som ett förflutet som han har rättat sig ifrån. Ungdomens synder. Om dessa synder beskrivits mer i detalj tror jag dock att han hade varit svårare att sympatisera med.

Túrin har ju sin personlighet att skylla för många illdåd. Han har hetsigt humör varvat med stolthet och det där att han inte kan svälja stoltheten är för mig ett stort fel som han begår gång på gång. Många olyckar hade kunnat undvikas om han bara hade varit mer ödmjuk.

Tuor däremot kan man ju (om man är lagd åt det hållet) bli galen på för att han är så perfekt. Men eftersom han inte är stolt på samma sätt som Túrin, varvat med lite ungdomlig fräckhet (promenerar rakt in i alvernas hemligaste utan att blinka) gör att vem som helst kan smälta. Han vänder dessutom helt ryggen åt sitt eget släkte och ger allt han har för alverna vilket i vissa ögon faktiskt skulle kunna ses som ett svek eftersom han verkar besitta en annorlunda styrka och kraft. Men som sagt; allt det ger han till alverna.

Jag tycker att Tuor är en av de tråkigaste karaktärerna i Silmarillion, alla kategorier. Historien om Túrin däremot engagerar mig mycket mer.

Det kunde man ju aldrig ana...

Åh, jag älskar Tuor! Jag tycker hans historia är jättevacker (den som finns med i Unfinished Tales), och speciell på det där hjältedåd/magiska viset. Jag har nog pratat om det här i en annan tråd (hade vi en Tuor vs. Túrin-omröstning?), men det tål att sägas igen. Historien är så fylld av mytiska, sagolika inslag. Rustningen, skölden och svärdet, svanarna, den där alven jag glömt namnet på (Voronwë?), snöstormen och sedan själva Gondolin med de sju portarna...

Historien om Túrin är mer fullständig, såklart, och också mindre legend-aktig. Jag tycker om Túrin på ett annat sätt, mest för att hans känslor beskrivs väl genom hans beteende - något Tolkien kan vara dålig på annars - och för att han är så mänsklig.

Heja vanja! Du tycker precis som jag. Tuor är magisk och lite mystisk medan Túrin kanske är mera mänskligt brist personifierad.

Japp, alven hette Voronwë och var den enda överlevande efter en förlisning av ett skepp som Turgon skickat att söka Valinor.

Jag kan faktiskt hålla med på ett sätt. Mitt inlägg verkade som att jag ogillade t ex "Hur Tuor kom till Gondolin" men det gör jag inte. Historien är bra (vad är inte bra av Tolkien? ) men Tuor som person tycker jag är tråkig.

Det verkar ju bero på vilket håll man är lagd åt. Om man mer gillar antihjältar som är lite buffligt självgoda så ligger nog Turin en varmare om hjärtat.

I verkliga livet skulle jag hata Túrin. Som person är jag nog mer lagd åt Tuors håll.

Ha ha. Det är väl oftast intressantare att läsa om de "störda" personligheterna än de normala?

Ja, det är därför jag gillar de onda i Midgård