Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Efter att återigen läst igenom Silmarillion så står i alla fall en sak klar för mig. Den rekommenderas åtminstone inte till personer som lider av lätt ångest av något slag (min åsikt).
Visserligen vinner ju alverna då och då men det sker ju alltid med stor blodspillan och när väl Valar beslutar sig för att gripa in har ju redan de största, ädlaste och mest betydelsefulla människor och alver dött av under tiden. Kvar finns bara en liten spillra av något som kunde ha blivit mycket bättre.

Detta är möjligtvis bokens styrka och jag tycker oavsett ovanstående om att läsa den. Min fråga är dock: Är det någon som känner sig glad efter att ha slagit igen den?

Edit: Ändrat, tack Nerloth

Först en grej bara: "Valar", inte "Valarna".

Jag tycker inte Silmarillion är speciellt depressiv. Den sträcker sig ju över en oerhöt lång tidsperiod (är väl ganska ovanligt att böcker gör det, kommer inte på speciellt många andra?) så då är det ju naturligt att det sker väldigt mycket. Folk föds, slag utkämpas, folk dör. Nu är det visserligen lite speciellt eftersom alverna lever så länge, men ändå. Det finns ju inga riktiga huvudpersoner i boken (iaf inte i typisk bemärkelse), så man får aldrig riktigt lära känna någon på djupet. Man får därmed heller ingen riktig känslomässig bundenhet till personerna.

Som jag ser det får man en mer översiktlig/neutral (nästan lite Gudalik) överblick över händelserna i boken, eftersom den utspelar sig under så lång tid och innefattar så många personer.

Visserligen men exempelvis Sönerna till Feanor och deras fruktlösa kamp gör i alla fall mig vemodig. Speciellt när de två sista bröderna som i början hörde till ett utav de mäktigaste alvätterna, som två simpla stråtrövare återigen dödar alver för att komma åt juvelerna. För att sedan upptäcka hur meningslöst det var och detta trots att båda två egentligen inte vill göra det.

Feanor söner får skylla sig själva eftersom det var ju dom själva som fattade beslutet att följa Feanor i hans galenskap.

Ja men samtidigt är det ju Silmarillierna som leder till galenskapen. Den som innehar en Silmarill(?) vägrar ju återlämna den.

Och Feanors söner ägde aldrig en silmarill men deras far gjorde det därimot...

Men de flesta skulle väl göra som sin far i ett sånt läge. Sen tycker jag att det var onödigt av dem att ta Silmarillerna till slut, de var ju tillsagda att de inte hade rätt till dem, om de bett Manwë snällt hade han kanske kunnat lösa dem från eden.
Detta leder till en ny fråga, hur skulle det gått om Maedhros och Maglor överlevt... (Maglor överlevde nog ändå förresten, eller?) Jag tar upp det i nya trådar nu, blev lite nyfiken...

Silmarillion känns ändå ganska ljus, för hur det än går så finns det hopp och saker och folk lever vidare trots alla motgångar. Sen har vi ju alltid historien om Tuor och Idril...

Jag led av svår ångest i mina tonår men jag upplevde det alltid skönt att få glöma den genom att sjunka in i Silmarillion. Om man är lättskrämd kanske den är otäck men för mig var den bara underbar.

Känner nog själv på ett liknande sätt. Håller på att läsa om boken igen.

Det bästa med Silmarillion är det inte finns något "vad händer sedan". För man får verkligen veta vad som händer sedan. Det är inte som t.ex. TV-serien Twin Peaks där man aldrig får veta varför eller vad som hände sedan och det gör mig rent ut sagt förbannad.

Och det finns även en klar orsak till varför allt händer, om man vill vända på steken.

Lite depressiv kanske, men det finns ju alltid lite hopp kvar så det är inte helt hopplöst.

Depressiv? Húrin och Túrins glada äventyr är väl allt annat än depressivt? Fast det slutar ju bättre sen iallafall...

Ironi? Eller?

Troligtvis.