Túrin Turambar skrev:
LotR (som inte är en trilogi)
Wikipedia är lustig om uppslagsordet
trilogi. Det står klart och tydligt:
Citera:
... avslutade, men med varandra sammanhängande verk. En kontinuerlig berättelse som av något skäl delats upp i tre volymer är däremot ingen trilogi, utan ett verk i tre delar, vilka dock kan ha egna undertitlar.
Men längre ner på samma sida finns en lista på kända trilogier, och där står
Sagan om ringen med.
För egen del föredrar jag den enklare definitionen: är det en serie av tre separata men sammanhängande böcker så är det en trilogi, vare sig varje bok är avslutad eller inte. Annars blir det bara ett jobbigt gränsdragningsproblem vad som kan och inte kan räknas som avslutat. Enligt den definitionen är LotR alltså en trilogi om den ges ut i tre volymer, men inte i de (blytunga!) utgåvorna med allt i samma bok.
Så vilken är då Tolkiens bästa bok? Ja, för mig är det fullständigt självklart att det är trilogin (:P). Men om man betraktar detta som tre olika böcker, vilken är då den bästa? Ujuj, nu blir det mycket svårare! Personligen tycker jag verkligen om avsnitten med Rohirrim och enterna, vilket skulle göra att
De två tornen ligger bra till. Underbok 3, alltså första halvan av TTT, är nog den jag allra mest gillar att läsa om. Men uppdelningen i två halvor, där den andra halvan bara följer Frodo och Sam, tycker jag faktiskt inte är helt optimal. Man tappar känslan för vilka saker i de parallella förloppen som händer samtidigt, och F&S vedermödor blir stundtals en aning segdragna och hade mått bra av att brytas upp lite.
Konungens återkomst lider lite grann av samma sak, även om den förstås är fantastiskt bra. Så jag fastnar nog till slut för första boken.
Ringens brödraskap är Tolkiens bästa bok!
Den börjar ju nästan i samma stil som Bilbo, lite barnsligt charmigt så där, men den gradvisa övergången till mer allvar och "vuxnare" stämning är väldigt väl utförd, tycker jag. Samtidigt växer också världen, man får veta mer och mer om den, med skickligt utportionerade glimtar av andra platser och andra tider. Och så är boken dessutom en tilltalande blandning av snabb action och stillsam begrundan, där varje nytt äventyr är större än det föregående, men där det ändå inte hinner växa sig så stort att den mänskliga (hobbitska) nivån försvinner. I de senare böckerna är det ju episkt och storslaget mest hela tiden, det blir nästan lite utmattande.
Det allra bästa kriteriet för en bra fantasybok enligt mig är att den skall ge en känsla av förundran. Det är den där hisnande känslan av något nytt, stort och fantastiskt som uppenbarar sig, som man längtar att få utforska. Alla böckerna i trilogin har förstås detta, liksom även Bilbo, och i någon mån också Silmarillion (de andra postuma Tolkien-böckerna har jag inte läst), men
Ringens brödraskap tycker jag har det allra mest!