Här är inledningen till denna tragikomiskt paranoida humorskrift där den gode Ohlmarks går till storms mot sina favorit-väderkvarnar Tolkien och tolkienisterna...
PATER, PECCAVI.....
Fader, jag har syndat mot himlen och inför dig... Fader, förlåt mej,
ty jag visste inte vad jag gjorde.
Många bibliska kärnord kommer för mej nu när jag betänker de
decennier jag förslösat på att översätta Tolkiens smörja som om det
gällt någon av de stora klassikerna, på att kuska land och rike kring
mellan Umeå och Smygehuk för att göra propaganda för sattyget och
dess upphovsman, på alla de stora och djupt inspirerade ord jag med
dånande röst utslungat från ett trettiotal talarstolar om hela detta
skojeri. "Stjärnbeströdd färd i Tolkiens sagovärld', satte Kicki Ule-
nius som tvåspaltig rubrik över referatet av ett bland de många
propagandaföredragen. Att den blott alltför sent avlidne gubben Ro-
nald Reuels förhoppningsfulle telning, mastlånge Christopher med
den döda blicken, tackade mej med spottblaskor bryr jag mej inte om.
Den karlen saknar nu en gång begåvning för allt annat än att smörja
ihop pengar på pappas efterlämnade tvättnotor. Och ännu i min
uppgörelsebok med honom, "Tolkiens arv" av 1978, skulle jag fortsät-
ta med att beundra och lovprisa pappan.
Nej, jag måste få känna elden brinna i mitt eget skinn, se mitt hus
stå i lågor och tåla ett brutalt nattligt hemfridsbrott av en tolkienist i
tolkienistiskt ärende för att sent omsider äntligen vakna. Då satte jag
mej ner och läste än en gång alltsammans från början till slut - både
ringtrilogin och den förintande kritiken av den. Jag läste 'Times
Literary Supplement" av november l955, Roberts' dunderslag i "Es-
says in Criticism" januari 1956, framför allt den store och lysande
Edmund Wilsons svidande, mördande dråphugg i "The Nation" i
april samma år, Toynbees praktspark i "The London Observer"
1961.
Och jag förstod, förstod allt utom en enda sak: Hur kunde en
mästare som C. S. Lewis redan i oktober 1955 (i "Time and Tide") på
ett så braskande sätt höja Tolkiens ringsaga till skyarna? Visst, han
var Tolkiens bäste och närmaste vän, den ende av hans kamrater i
skyttegravarna 1916 som kommit levande hem från kriget, ledare av
hyllningskören bland Inklingarna. Men ändå? En vän till mej, en
skicklig och högt ansedd kritiker med större rent skönlitterär beläsen-
het än jag själv, hjälpte mej att lösa gåtan. Som så många andra hade
även han lagt märke till de djupgående stilistiska skiljaktigheterna
mellan ringsagans bok II-VI och Tolkiens övriga verk, som bevisligen
är hans egen produktion. Jag hade laborerat med tanken på en
tolkiensk överarbetning av en annan persons text - min vän vände
upp och ner på idén och gissade på en grundlig omarbetning och
hyfsning av ett tolkienskt original. Och denne man, som trots allt
gjorde lett slags) litteratur av trilogien, kan ju ha varit just C. S.
Lewis, så oerhört överlägsen Tolkien själv som psykolog, intrigskapa-
re och språkmästare. I så fall har Lewis recenserat sig själv och vad
värde en sådan "recension" har säger sig ju automatiskt. Då löses
också gåtan om hur Lewis på så rekordsnabb nolltid hann läsa igenom
och begrunda tvåtusen sidor text ungefär samtidigt som de kom ut.
Men nu var porten inslagen. Grundtonen var sekundsnabbt angi-
ven, och den övriga hejarklacken stämde in, de överbjöd varandra i
uttryck för sliskigt devot beundran. Wilsons dråpslag kom snabbt men
inte snabbt nog. Hyllningskören och hejarklacksropen från gamla vän-
ner och lejda adepter hade hunnit före, och efter en viss dragkamp
blev det denna sorts "kritik" som kom att hembära segern. Det var så
den vurmige språkprofessorn med barnsagotramset blev den store,
den ouppnådde mästaren, "trollkarlen från Oxford". Ja herre minje,
vad jag hade trillat dit!
Den möda jag gjorde mej med översättningen var otrolig, mitt
efterföljande reklamtrummande ännu otroligare. Jag fick väl min lilla
hacka för besväret, en knapp procent av förlagets nettovinst med
siffror som verkar fabelmässiga i vårt lilla land och språkområde. Men
jag var i skriande behov av pengar; detta var på den tid då jag ännu
trodde att det var möjligt att leva och arbeta i Sverige. Visst, sådant
ursäktar inte det kan på sin höjd bidra till en förklaring. Men jag var
vilseledd, lika sorgligt vilseledd som dagens svenska tolkienistung-
dom.
Efter mitt sena uppvaknande de två sista dagarna i januari i år
känner jag mej som en Milles som skulpterat en Orfeusbrunn av något
som han trodde var plastelin men som i stället avslöjade sej som rena
stinkande exkrementer. Visst kan jag själv fortfarande se att översätt-
ningen är bra, men vad hjälper det när det översatta originalet är lort?
Vad var det Fröding skrev:
"Strunt är strunt och snus är snus
om ock i gyllne dosor".
Och så hjälpte mej Mr Christopher Tolkien och efter honom oxford-
häftet "Amon Hen" och mycket mycket annat att uppdaga och avslö-
ja Tolkienmaffian i Oxford med dess otroliga, ständigt växande årsin-
komster. Det är ett Kreugerdrama efter grundläggarens död, fast med
motsatt inriktning och med stor framgång. Jag kan inte låta bli att
tänka på inledningsorden i Tegnérs dikt "England och Frankrike"
från 1806:
"Ligg, du fördärvliga, där och frät omkring dig som kräftan,
sluka nationerna upp, sluka ock hungra ännu!"
Det är ju som en ren beskrivning av Tolkienmaffian på engelsk botten
När ni läst den här beska boken till slut måste er slutsats bli: Om detta
verkligen är sant måste tolkieneriet förbjudas, dess satanistklubbar
sprängas av polismakten och maffians bankkonton kontrolleras av
specialtillsatt brittisk skattepolis. Jag medger att jag inte skräder
orden. Sven Christer Svahn skrev att redan "Tolkiens arv" var klart
åtalbar. Kanske var det den gången tilltaget en aning i överkant. Men
inte här. Jag hoppas att maffian lagsöker, för det är min enda men
säkra möjlighet till ett avslöjande som kommer att ge genljud i hela
världen, överallt där Tolkienkräftans karcinom håller på att förtära
det mänskliga sunda förnuftets ännu friska vävnader.
Naturligtvis kan jag inte sätta ut namnen på mina otaliga sagesmän
här i boken. Dom skulle bli förföljda och utsatta för våld, antagligen
sju resor värre än vad jag själv har råkat ut för. Jag misstänker också
att jag i sinom tid har att vänta nya våldsdåd, överfall, misshandel
mordbrandsförsök. Men jag är inte rädd, jag har garderat mej. Försök
bara, mina herrar ku-klux-klanare, SS-gardister och slavar! Försök,
herrar maffiosi, God Fathers och cosanostrageneraler beyond the Sea.
Jag kan lova er att det kommer att bli värst för er själva.
Världen måste vakna ur detta Sömngångartiden, mordbrandstiden,
överfallstiden måste få ett slut. Ett slut nu. Tolkien-fansen förser sina
brev med en naiv stämpel som ser ut så här:
[faximil av stämpel med orden "Frodo lives"]
Well, kanske ännu, men hur länge till? När skall den dag komma då
vår fromma önskan "Flyg, lilla fula fluga, flyg!" verkligen kan följas
av en befrielsens suck över att mardrömmen är slut och ett triumfe-
rande konstaterande:
"Och den lilla fula flugan flög"?
Valcamonica i Italien, den 3 mars 1982
Åke Ohlmarks