Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

I ett brev förklarar han [Tolkien] att han, i egenskap av troende katolik, "inte förväntar sig att 'historien' ska vara någonting annat än ett 'långt nederlag' — trots att den innefattar ... vissa smakprov och glimtar av den slutgiltiga segern". Pessimism inför den här världen är utgångspunkten; tilltron till en annan värld är källan till hopp. Galadriel uttrycker någonting liknande i Ringarnas herre: "Tillsammans har vi genom alla dessa åldrar utkämpat det långa nederlagets krig." (Ringens återkomst, 2023, s. 102.)

[T]illsammans har vi genom världens åldrar utkämpat det långa nederlaget. (Ringens brödraskap, 2019, s. 450.)

Judith Kiros kommenterar det långa nederlaget i en nyutkommen textsamling

Blev Andersson underkänd? Blev han ens konsulterad?

Gandalf talar om »de namnlösa ohyggligheter som gnager och fräter på världens rötter«, som det heter i Åke Ohlmarks gamla översättning.

Aha, så du har skaffat den!

Men diskuterar han syndpassagen måste jag naturligtvis ge honom en chans till.

Tydligen dög inte Anderssons formulering där!

Ja, fast jag var tvungen att svepa in den i ett extra skyddsomslag. Jag köpte den för två texter: Finn Zetterholms om Hompen och Inger Edelfeldts om hennes Tolkienillustrationer. Båda rekommenderas! I övrigt var det inte mycket att ha.

Sjögren har även ett bidrag i Ringens återkomst. Jag avbröt läsningen (och alla tankar på att läsa hans bok) när han på tredje sidan översätter Tolkiens "the inner consistency of reality" med "verklighetens inre fasthet". Men diskuterar han syndpassagen måste jag naturligtvis ge honom en chans till.

Femtio år efter J R R Tolkiens död kommer två svenska essäsamlingar om fantasylitteraturens största stjärna. Det bubblar av nya tankar kring Ringens värld. Johanna Käck läser värdiga följeslagare längs Midgårds snåriga stigar.

J R R Tolkien står lite för sig själv i den engelska litteraturhistorien. Forskare tenderar att betrakta hans livsverk som något apart, ett enormt författarskap som på intet vis passar in i sin samtids modernistiska och postmodernistiska strömningar. Men litteraturvetarnas relativa ointresse till trots har Tolkiens trilogi om Härskarringen av den brittiska allmänheten utsetts till de bästa böckerna genom tiderna.

Att femtio år nu gått sedan Tolkiens död märks i höstutgivningen. Författaren och kritikern John Sjögren utkommer med essäsamlingen ”Jordens sång”, där han utforskar filosofiska och teologiska klangbottnar i Tolkiens verk. Redan i den första essän, som tar avstamp i Tolkiens magiska skogar, får läsaren en gedigen ekokritisk lektion i förmodern natursyn och den moderna, mekanistiska reduceringen av den aristoteliska världsbilden. Låter det obegripligt? Ja, Sjögren slänger sig med tunga begrepp, men han är också en stadig pedagogisk vägvisare genom texten. Det är akademiskt men inte ogenomträngligt. Jag känner mig snart ett antal snäpp klokare.

Sjögren är därtill skicklig på att sätta ord på vad det är som gör Tolkiens berättelser så fascinerande, hur det är ”blandningen av djup glädje och lika djupt vemod som utgör den särskilda stämningen”. I varje essä tar han sig an ett nytt tema – såsom tiden, skönheten, ondskan – och varje gång känner jag att det förstås är just detta böckerna egentligen handlar om. Hela essäsamlingen fungerar som ett slags argument för Tolkiens genistatus, medan de mer omtvistade aspekterna av hans författarskap förblir okommenterade.

Alldeles oavsett är det efter all denna nyfunna kunskap lockande att återvända till Tolkiens värld, väl rustad att ta sig an också berättelserna bortom trilogin och ”Hobbiten”. Har man intresse för idéhistoria är ”Jordens sång” en mycket värdig följeslagare längs Midgårds snåriga stigar.

John Sjögren dyker också upp med en text i Norstedts bidrag till Tolkienhösten. Antologin ”Ringens återkomst” är en liten och lättillgänglig volym med fint omslag av fantasyillustratören Johan Egerkrans, innehållande såväl populärvetenskapliga essäer som mer personliga reflektioner. Antologin inleds med en essä där litteraturvetaren Jerry Määttä belyser Tolkiens monumentala inflytande över fantasygenren. Määttä undersöker tesen att litteraturhistoriens största fantasyverk är en produkt av Tolkiens djupa depressioner och trauman – den föräldralöse Tolkien tjänstgjorde som officer under första världskriget, bland annat vid Somme, och förlorade under krigsåren nästan alla sina vänner. I böckernas strider mellan gott och ont ser Määttä en deprimerad hjärnas svartvita världsåskådning.

Maja Hagerman skriver i stället om Tolkiens fantasivärld som en reflektionsyta för olika ideologiska riktningar, från den gröna rörelsens vördnad inför böckernas gestaltning av en besjälad natur till hur dagens nationalister imponeras av Midgårds geografiska uppdelning efter dess olika folkslag, ”den goda världen som formad av etniskt homogena folk av olika raser”. Hagerman visar hur Tolkiens verk bör ses som ett sent uttryck för 1800-talets våg av nationalromantisk episk diktning. Däri ligger också lockelsen för högerextrema ideologer att göra sagan om ringen till sin egen.

Vidare finns här texter om kristendom, om illustration, om musik och sång. Bäst är Judith Kiros bidrag om att läsa Tolkien som pessimist. Hennes text är lika initierat nördig som den är rolig eftersom Kiros visar sig vara en mästare i den förvisso nischade humorgenren fotnotskomik. Via Kiros får jag dessutom tillfälle att återvända till en personlig favorit bland fornengelska dikter: den gravt melankoliska ”The wanderer” handlar om en ensam och frusen vandrare och är så deprimerande att det enda rimliga sättet att närma sig dikten är att tycka att den är lite kul. Tolkien själv gillade ”The wanderer” till den grad att han i ”De två tornen” näst intill lät Aragorn kopiera den rakt av.

Annars är det starkast lysande i antologin en frånvaro. Jag saknar en text av Erik Andersson – översättaren som i början av 2000-talet åtog sig det väldiga uppdraget att nyöversätta Härskarringen-trilogin och som 2007 utkom med ”Översättarens anmärkningar”, där han i dagboksform gav läsaren en unik inblick i det mycket omfattande arbetet – och även av poeten Lotta Olsson som tolkade dikterna och sångerna i dessa nyutgåvor. Jag kan bara hoppas att de åtminstone blivit tillfrågade.

Sagan om svensk Tolkienöversättning är minst sagt rafflande men representeras i antologin endast av en nostalgisk Finn Zetterholm, son till Tore Zetterholm som i den första svenska översättningen år 1947 råkade kränka Tolkien djupt när ”The Hobbit” blev till ”Hompen”. Inte ens dramat kring översättaren Åke Ohlmarks alltmer instabila relation till författaren vars verk han tolkade lite väl fritt nämns mer än i förbifarten, men nog hade det förtjänat en alldeles egen text.

Fast det är förstås också det som är grejen med Tolkiens författarskap: när man väl börjar gräva i det behöver man aldrig sluta. Det finns alltid mer att lära sig, fler anekdoter, nya chanser till förkovran. För den som längtar ner i det hobbithålet är ”Ringens återkomst” ett utmärkt första spadtag.

Ja, fast jag var tvungen att svepa in den i ett extra skyddsomslag.

Annars är det starkast lysande i antologin en frånvaro. Jag saknar en text av Erik Andersson — översättaren som i början av 2000-talet åtog sig det väldiga uppdraget att nyöversätta Härskarringen-trilogin och som 2007 utkom med "Översättarens anmärkningar", där han i dagboksform gav läsaren en unik inblick i det mycket omfattande arbetet — och även av poeten Lotta Olsson som tolkade dikterna och sångerna i dessa nyutgåvor. Jag kan bara hoppas att de åtminstone blivit tillfrågade.

Och varför inte ta med en del äldre texter?

Och varför inte även ta med Lars Gustafssons trevliga text om den besynnerlige professor Tolkien.

Fast för min del tyckte jag att anderssonska ordval störde på flera tidigare ställen också – inte minst när Sjögren citerar Gollums dödsscen, späckad med dyrgripar (s. 98) [...].

Som en vansinnig dansar Gollum för en stund med sin älskade ring i händerna högt i luften. Så sker detta:

"Dyrgripen, dyrgripen, dyrgripen!" ropade Gollum. "Dyrgripen min! O dyrgripen min!"