Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Hi hi det låter som jag.

Feanor var lite av allt det där men sannerligen inte blyg.

Nej, jag har märkt att han inte är det.

...Fast du kanske syftar på bok-Feanor?

Jo... faktiskt men när du säger det så är väl inte vår forumsvän helt buskablyg han heller.

Det skulle lika gärna vara jag som skrev det där, så bra stämmer det in på mig.
För övrigt har jag ingen aning om det finns en sådan person i Arda.

Jösses, och här har man gått och trott att man var ensam...
Tolkien - connecting people!

Jag undrar hur många som är lika oss det finns där ute... *funderar*

Ja verkligen! Nu är man inte ensam längre.

Curufin kanske kan vara ett alternativ som personlighet?

Osocial verkade han vara.
Eftersom han ju var den skicligaste hantverkaren efter Feanor bör han varit vetgirig.
Poetisk står det inget om.
Längtar bortom horisonten kan man väl säg att gjorde eftersom han medföljde från Valinor och tydligt stödde sin fader i hans planer.
Revolution genomförde han.
Han blev väl accepterad som den han var eftersom han ju blev utnämnd till ledare vid ett flertal tillfällen.
Blyg var han i de första versionerna av hans möte med Luthien som han verkar ha förälskat sig i men inte vetat hur han skulle uttrycka sig. Därtill blev situationen extra komplicerad iom silmarillerna och brödernas svurna ed.

Curufin... kanske det.

Sympatiserar man oftast med (fiktiva) personer som man känner igen sig i tror ni?

Det beror nog på om man tycker om personens beteende. Man kan ju känna igen sig i t.ex Ormstunga men absolut inte tycka om honom.

Jag menade mera som:

Frodo har det ju aningen värre än... säg Pippin, till exempel. Det är vi väl överens om? Men någon, säg mig, känner igen sig själv mer i Pippin. Vem "håller" jag på då? Nu vet jag ju besked om mig själv såklart men hur tänker ni andra?

samma här, fast med lite fler saker tilllagda (desutom så varierar min personlighet ibland)

Det gör min också! Oftast beror det på mitt humör, men inte alltid. Ena sekunden kan jag vara osocial och bara vilja bort, andra kan jag vara jättepratig och inte vilja vara ensam. Mkt underligt...

Känner igen mig lite där. Olika humör och vänner man umgås med kan förändra än väldigt mycket. Om jag själv umgås med väldigt sociala människor blir jag oftast lite blyg men om jag däremot är med blyga personer blir jag väldigt social, och det är inte bara i jämförelse utan jag ändras som person.

Så vem är man egentligen? Är man ens någon? Skulle man ens ha någon personlighet om det inte var för att man inte är helt ensam i världen? Kan man någonsin påstå sig känna en annan människa, eller ens en själv? Ahem, har existensiella problem för tillfället...

Det hör till åldern och återkommer tyvärr med jämna mellanrum i livet vid trettio-fyrtio- och femtioårskriser, inget att vara bekymrad över.
Har en sån liten kris själv nu när det verkar som om man gått runt i en cirkel bara för att hitta sig själv där man var som sen tonåring men med ett mognare tankesätt. Vilket resulterade i inköp av rockigare kläder i gothstil för både mig själv och sambon som lyckligtvis kommit till samma insikt. (Vi utvecklas åt samma håll glädjande nog )