Exempel på stenkastningsfenomenet mot polis och brandkår:
http://w1.sydsvenskan.se/Article.jsp?article=10070548
Nardre, inga av dessa våldtäktsmän eller dråpare (plural: i det specifika fallet rörde det sig om en lynchmobb skrikandes politiskt korrekta beskyllningar i stilen "rassesvin") bedömdes som psykiskt sjuka.
Kulturberikande våldtäktsmän har helt enkelt en annorlunda kulturell kvinnosyn.
Social bakgrund, socio-ekonomisk status, bostadsort osv kunde för sin del enligt BRÅ 1996 inte förklara överrepresentationen (se: länkar och citat, tidigare i tråden). Överrepresentationen gällde nämligen alla socialgrupper.
Jag medger för övrigt att siffrorna är föråldrade (mäter 80-talet!), men oviljan att göra nya undersökningar utgör i sig en talande tystnad. BRÅ har på senare tid dessutom blivit starkt politiserat och jag skulle i dagsläget personligen föredra att någon annan myndighet åtog sig ett sådant uppdrag.
I vilket fall blir det ett konstigt sätt att resonera när man skyller ifrån sig på "fattigdom" m.m. Asylinvandrare i Sverige är inte särskilt fattiga, framför allt inte i historisk mening. Mediaföreställningen att här föreligger ett alltförklarande, deterministiskt samband är helt enkelt absurd. Det skulle ju innebära att Sverige på 20- eller 30-talet, när det fanns en en stor grupp verkligt fattiga, borde ha varit extremt våldsamt och brottsbenäget. Den totala motsatsen är fallet.
Jag säger inte att social miljö eller livssituation nödvändigtvis saknar betydelse, men vi kan helt enkelt inte riva varenda betongförort bara för att passa invandrarna (om vi till äventyrs trodde att det skulle hjälpa). Människor måste hållas ansvariga för vad de gör. Fokusering på "det sociala" är i grund och botten bara ett PK-itiskt knep att avleda en obehaglig verklighet.
Ja, Ednew, statspropaganda. Vad tror du det är för skillnad på SvD och DN? I realiteten ingen alls, precis som det i invandringsfrågan inte finns någon skillnad på borgerliga och vänsterpartier. Moderaterna är i många stycken t.o.m mer extremistiska än sossarna, beroende på (m):s radikala liberalism samt uppenbart självupplevda behov att markera mot "högerspöken" och således visa sig bäst i klassen.
I Sverige tillåts inga avvikande meningar. Riksdagspartierna kunde för klarhets skull sammanslås till ett parti, eftersom det enda man ändå vågar diskutera är om skattetrycket borde hamna på 50 eller 53%. Värderingarna är i stort sett desamma, och detta reflekteras i journalistkåren (eller om det nu är tvärtom).
Samtliga tidningar använder vidare samma självcensurerande sållning i sina notiser. Viss information om förövaren och andra omständigheter utelämnas så gott som alltid, även om det exempelvis skulle ha betydelse som signalement, i vilket fall media således sviker sitt allmäninformerande uppdrag. Som i de forna öststaterna blir man tvungen att läsa mellan raderna, ge akt på "kodord" och/eller jämföra flera olika typer av källor.
Med tanke på medias beredvillighet att 'ställa verkligheten till rätta' (att helt enkelt utelämna delar av fakta utgör en beprövad propagandametod - det förvrider nämligen verklighetsuppfattningen och skapar fundamental osäkerhet), varför skulle det vara förvånande om man också spinner kring diskutabla undersökningar, vilka på ett aktivt sätt tjänar det övergripande konditionerande syftet?