Början på texten om Björn och Ulv, deras barndom helt enkelt:
Jag hoppas att så mycket som möjligt av mina formateringar kvarstår, men om inte så vet ni varför....
Citera:
Ulv och Björn var två unga pojkar, unga bröder var de. Ulv var den äldsta av
de två, ett år äldre en sin bror Björn. Deras mor var gårdens härskare och
hövding, deras far skötte om djuren. För så var seden på den här gården att
kvinorna bestämde i det mesta förutom i krigiska fall, men krigen kom inte
så ofta som de brukat göra och därför höll sig pojkarnas far helst i stall
och lador och saknade att få nyttja sitt stål. Pojkarnas mor skötte gården
och de lärdes upp vid härden av en blandning av trälar, hirdmän och
kvinnliga släktingar. Framför allt var det deras Moster Ásný som var en
mycket duglig sagoberätare och också var gårdens spåkvinna och hon var ingen
vanliga spåkvinna hon kunde göra så mycket mer, bara hon fick tag i den
magiska röken som hjälpte till att se framtiden.
En gång när Ulv var åtta år hade han följt med till marknaden, och plötsligt
upptäkt att I de flesta andra gårdar hade fäderna mycket mer makt. Det
funderade han på efter kvällsmaten framför elden, och han kunde inte låta
bli att fråga Ásný om det. Ásný såg på sina båda systersöner en kort stund
innan hon kastade något åt elden som blixtrade till och tog och satte sig på
det sättet hon alltid gjorde när hon skulle berätta sagor om gamla tider för
gårdens folk.
Hör nu min saga om gamla tider, tider när vi ännu inte kommit till denna Ö.
För där börjar vi, i det landet som vi en gång kom ifrån. Där vår gamla
moder Brynása bode med sin moder Gunndís som var en mäktig kvinna, men även
de mäktigaste kvinnor måste någon gång lämna denna plats för att ta sig till
gästabudet bortanför. Brynása hade inte hunnit lära allt hon kunnat av
modern sin, men mycket hade hon lärt sig. Tårar fick hon inte fälla när
någon såg henne, för svag kunde hon inte visa sig, och svag var hon ej
heller. Hon lät också sten resa över moder sin, den ska finnas i landet vi
kom ifrån, där ska det stå: "Över moder Gunndís restes den, hon allt såg och
allt viste. Gunndís den vise". Det var det sista som gjordes i det gamla
landet, för Brynása hade sett att de skulle flytta, och så gjorde de också.
De följde de ord som gudarna gav ner till sin, den heliga rökens mästare. Ut
på havet far de i båt, och båt ankom efter möda stranden vid denna ö, och
här satte Brynása sig till ro. Lätt folket börja bygga hus och fann snart
var byn var. Än visste inte byn och ön hur stark Brynása var. Gammal man vid
namn Arnaldr levde i skogen nära. När de nyss kommit, gick Brynása och
hennes systrar Geirunnr och Hrafnhildr för att tvätta sig vid stranden. Utan
kläder de var när de hörde ljud, och skymtade till gamle Arnaldr som smög på
dem. Brynása blev mäkta arg, och med en sång samlades knott runt Arnaldr och
fick honom att springa därifrån, och allt efter det så följdes Arnaldr av
knott. Men Arnaldr berättade för sin brodersson Hermundr om det som hänt.
Hermundr samlade sina bröder och sin hird, och red ut emot vår gård. Snart
stod de utanför vår gård och skrek sitt hat, och Brynása fick sända ut egen
hird, för att möta Hermundr på det som nu är där vårt korn står.
Så började Ásný sjunga en sång , samtidigt som kvinnorna runt om började
stampa ner en takt:
Där brödets frö skulle stå
hirdar stod man mot man
sköldar stänktes med blod
blod på svärden stod
Där drucken man rumlat
När hird mötte hird
Hermundr ödet sitt kommen
Hermundr blev hrafn festen
Hermundr bröder högg ner
Geirunnr sitt hämde pris
Ack sorg över vacker mö
som kom att dö
Av anledningen ingen vet
Viði Jarl red om kornets fält
innan svor broder ed om hämd
innan svor syster ed om hämd
Viði Jarl en klok man
fick hirdens ledare svära ed
om fred att komma framtid
inget blod att spilla i tid
Så stannade takten av och Ásný började förbereda sig för tal, men avbröts
när Ulv viskade till sin broder Björn:
"Vad betyder hrafn?"
Eftersoom Ásný hörde detta, tog hon till orda: " Ulv min vän, hrafn är det
gamla ordet för korpen som cirklar över den ljusa himlen, och de mörka fält
där död har vandrat." Sedan fortsatte hon sagan:
Viði Jarl hade villkor för en fred, som ännu består i mången år. När ett
förstfött barn i var släkt kommer bli Femton år skall den till andra släkten
stå, och där bo tills arton år den är. Så kunde han både straffa och få
fred att hålla. En god och och vis man han var, Viði Jarl. För än håller
hans fred, och snart kommer Hermundr familjens överhuvud Rambis förstfödde,
Rambis dotter Ljúfa. Med sin broder Özurr hon snart kommer hit.
Mycket sant som det var sagt, Ljúfa var redan på väg emot Bryngardin och med
sin bror som eskort red hon igenom skogen. Hennes lillebror som nu var stor
nog att själv leda delar av hirden. Så fort tiden gått! Nu var henns bror
redan fullt ut 13 år och redo att finna ett gifte. Om inte henns far tog med
honom på tåg i Österled så han skulle bli död innan någon fru han funnit.
Själv skulle hon aldrig någon man tillfredställa, men ingen utom hon det
viste. Att hennes hjärta inte slog för männens skull, att de inte var dem
hon traktade efter, utan andra möer. Fast än hade inte kärleken slagit henne
i sina klor, men en lust till kvinnor hade hon haft sedan hennes flöde
kommit. Hon tänkte sig bli en helig kvinna, då skulle ingen henne våga röra.
Men nu skulle hon tre år spendera hos släktens fiende, för det där gamla
fredsavtalets skull. Det här skulle bli första gången hon var på den här
sidan skogen, den var farlig att passera, rövare brukade ligga i bakhåll.
Det var därför hennes bror red med, för att skydda henne. Hon blev abruten i
sina tankar, när hennes bror kom fram till henne och berättade att de skulle
vara framme efter nästa krök. Han hade inte heller varit här tidigare, så
hon förstod att det var den erfarne Sóni som var den egentliga ledaren över
hirden som hade berättat det för Özzur. Mentalt förberede hon sig för att se
den gård som skulle bli hennes hem i tre år. Men när hon kom till gården,
var inte långhuset det som hon ville se på mest. Det var istället den
vackraste kvinna hon någonsin sett som hennes blick drogs till, ett lång
brunt hår till skillnad från hennes blonda ljusa, och en form som påminde om
Gudinnan, Hon som dras i kattvagnen, vars namn inte får nämnas. En vackrare
kvinna hade hon aldrig sett tidigare. Bredvid stod en annan kvinna, inte
fullt så vacker, men som ändå påminde om den vackra. När de stannade upp
utanför grinden som seden bjöd, så kom de två fram emot dem. Den vackra bar
på Kornvattenhornet, medan den andra bar på fläsk och salt. Så kom de fram
till grinden, först talade den inte så vackra:
"Jag är Heðinfast, husets härskarrina, tag detta kött och salt, som ett
tecken på att vi välkommnar eder ".
Som traditionen bjöd så tog var och än en tugga av fläsket, och lade salt på
sin tunga. Nu tog den vackra kvinnan till orda:
"Jag är Ásný, det är jag som kan sångerna och danserna från gudarna i detta
hus. Här bjuder jag er på den enögde gudens vatten."
Så gick hornet runt från man till man, och sist till henne. Hon drack allt
det som var kvar, som seden bjöd den som var högst i rang. Hon var inte van
att dricka däremot och styrkan i drycken skar i hennes hals när hon drack
det. Men hon fick ner allt utan att hosta och höll därmed sin familj i ära.
Hennes tankar var lite grumliga, men de fokuserade på konturerna under Ásnýs
klänning och hennes vackra ögon. Tänk om hon kunde studera sed med henne, då
skulle hon inte behöva gifta sig med någon man. Hennes bror skakade ur henne
ur tankarna, när han sa:
"Kära syster, vi måste rida tillbaka nu. Vi ses när Hammarfesten är, Far har
sagt att jag ska hälsa på dig då".
Med gråten i Halsen bad Ljúfa honom god resa, och att de skulle ses snart
igen. Sedan vände hon sig om, och följde sina nya husmödrar in mot
långhuset, förbi de frigående svinen som bökade överallt omkring henne. Hon
såg en inhängnad där korn växte, och visste att det som hände där, för länge
sedan, hade fört henne hit nu. Det tog henne en stund innan hon vågade
prata, och det hon druckit gjorde hennes tankar sluddriga, och hennes röst
mer ärlig.
- Vördade husmoder Heðinfast, var kommer min plats i hushållet vara?
- Vi har inga andra gäster av rang hög, så du för sova nära brasan
för ogifta familjemedlemmar, tillsamans med Ásný, svarade Heðinfast.
- Så är det, det var länge sedan någon ogift kvinna var här utan
mig. Det ska bli trevligt att du är här, sa Ásný och tittade emot Ljúfas
ögon.
Undrar om hon märker något, tänkte Ljúfa medan hennes ögon beundrade Ásný.
Men det var endast mitt på dagen, och Heðinfast presenterade henne för Ulv
och Björn. Båda påminde henne återigen om hennes älskade bror. Men hon
skulle nog kunna komma att trivas med dem. Hon satte sig ner runt storhärden
och tog sin skål med gryta. Åt grytan som faktiskt smakade väl, och drack
honungssötat vatten till. Till kvällen sjöngs det gamla sånger och sagor
berättades, ingen var ny. Det enda hon kunde tänka på var att få till
sömnen gå, för då skulle hon äntligen få vara ensam med Ásný och kunde fråga
om hur man blev sejdkvinna. Sömndags trängde sig på, och hennes gäspningar
fick hennes värdar att förstå att hon behöve sömn. Det var Ulv som yttrade
orden, så att alla hörde de, och Ásný sa att även hon behövde få sömn.
De följde varandra till den härd de skulle dela, satte upp skärmar av trä
runt sig, för att få något av ett privatliv i sin sömn. Nu var det
tillfället för Ljúfa att fråga om hon kunde lära sig det som Ásný redan
kunde, det andra hon funderade vågade hon inte säga.
- Ásný vise, hur blir man som du en av dem som sjunger och kastar
runorna?
- Det min vackra vän kräver talang och lärlingsskap. Jag söker nu en
lärling, svarade Ásný.
- Åh vackraste av alla kvinnor låt mig bli din lärling, så jag dig
nära får vara.
- Om du det vill, måste du aldrig man ha, är du säker att du det
vill avstå?
- Jag har aldrig man velat ha, kvinna har jag längtat efter länge
nu. Men ingen mer än dig, du vackra.
- Så bli det då, du kan bli min lärling, men du också vill mig lägra
tror jag, och jag vill dig lägra så låt oss dela nattläger.
Ljúfa fick sin önskan, Ásný och hon delade läger mången natt. De låg med
varandra, så som män ligger med kvinnor. Allt var på gården frid, ända tills
den dagen när Hammarfesten kom att hända, då red Ljúfas far Rambi, hennes
bror Özurr och hela hirden. Med hela hirden red Hermundrsläkte till att
dricka Hammarfest på Bryngardin. Då råkade Özurr som red i följe att anmäla
ankomst se hur Ásný och Ljúfa i skogen lägrade varandra. Rask red han
tillbaka, och hans far följe red för slag istället för fest. I svek skulle
de komma och inte skulle Heðinfast var förbered. Men ack Hammarföraren gav
omen till Ásný i en sång:
Min åskefest kommer
bli ett slag när
far till kärleken din
rider in med här
förbered för strid hirden
Det första som Ásný gjorde var att berätta för sin syster om sin sång från
Hammarföraren. Björn och Ulv fick nu gömma sig, och fick höra var en båt för
flykt skulle finnas om kampen förlorades. Så gick hirden ut, till utanför
grinden och mycket snart red Rambi hird fram dit. Med ord krävde han sin
dotter tillbaka och att få samtala med häxan som rövat hans dotter. Så red
Heðinfast, Ásný och Ljúfa ut till mitten av fältet som seden bjöd. Ditt kom
också Rambi, Özzur och hans lagkunnige, men Rambi bröt med sed och fred, när
han med yxa sin klyvde Brynása i hälften. För Heðinfast var det brottet med
traditionen så stort att hon spottade Rambi i ansiktet och sa:
- Låt slaget stå här och nu, du fruktansvärda. En dag ska du få
plågas värre än jag gör nu, vem av oss som en vinner det här slaget
Heðinfast sprang till sina mannar i raseri, men Ljúfa böjde sig över den
döda kroppen och grät sedan sa hon
- Jag vill med henne vila, hon är det som är mig allra kärast. Far
ge mig det, klyv även mig med ditt svärd.
Mot sin dotter var Rambi ej man nog att lyfta svärd, men hon tog sin broders
svärd i en snabb rörelse och skrek:
- Försvara dig, eller jag klyver dig som du klyvde henne jag har
kär.
Så blev fader tvungen att sin dotter klyva, och så stor var sorgen över hans
handlingar att när slaget stod så dog han, fast hans här var övermäktig, men
han blev klyven av en av Heðinfasts män, både hans skalle och svärdet som
slog honom sprack. Efter slaget fanns endast Rambi kvar på gården av
ättlingar till Brynása och Hermundr, ty Ulv och Björn flydde som de blivit
tillsagda när de såg hur illa slaget gick. Rambi beordrade att Bryngardin
skulle brännas till grunden, och så gjorde hans far mannar. Han tände också
bål där han lät både sin släkts döda, och sina fienders släkts döda komma
att få bli hämtade av de som rider med krigare från alla fält där krigare
dött. För kärleken mellan Ásný och hans syster Ljúfa hade mäkta förvånat
honom. När han kom hem reste han också en sten över sin Far, som seden bjöd.
Men det var mest för sin moders skull, hon förväntade sig det. Själv hade
han tvivel och blev därför känd som Özurr den osäkre.
Långt bortom gården såg man nu lågorna, där satt Björn och Ulv i den lilla
båt som skulle föra dem till nya länder. I sin ilska över allt detta svor
Björn:
- En dag ska jag återvända och hämmnas denna oförrätt, då ska
Hermundrs gård också den brinna till ystert.
- Broder min, sånt ska du inte svära nu, vi vet inte hur våra liv
kommer se ut från nu, sa Ulv
- Jag menar de ord jag sa, gudarna ska veta att jag ska hämnas, med
blod vittnar jag om mitt allvar.
När Björn sagt de ord, så öppnade han sina ådror med en kniv och blod kom i
havet. Så rodde de två vidare i livet, mot fastlandet som deras förfader
Brynása en gång kommit ifrån. Ditt var de på väg att återvända, över det
stormande hav.
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
