Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

En kall vind mot hans rygg, och snön som rörde vid hans kalla huvud och minnena förde honom
tillbaka. Tillbaka till den tiden då han hade påbörjat sin militärkarriär, då han blivit tvångsvärvad
och fått lämna gården där han vuxit upp och klostret han hoppats få leva i. Nu skulle han tillbaka
dit, som en av rikets tjänare skulle han komma med meddelande från överprästen i templet i
huvudstaden. Ett meddelande som han inte visste vad det var, hans kapten hade bara kallat honom
till sig och frågat om han kände till området. Visst gjorde Miro det, hans minne hade aldrig lämnat
det, och boken han fått av munkarna som lärt honom läsa hade han kvar men knappt hunnit läsa mer
än de första raderna av. År av krigande hade slitit de få underbara minuter som kunde använts till
läsande ifrån honom. Bokens bindning var en spillra av vad den hade varit men fortfarande läsbar.
Så han hade packat ner den tillsammans med meddelandet och sin utrustning och gått ut till sin häst
Kligona och suttit upp. Efter många års samarbete hade de en unik förståelse för varandra så hon
hade satt av i galopp direkt när Miro sagt att det var bråttom.
Nu stod de på toppen av en klippa och såg bakåt mot staden de nyligen lämnat och så plötsligt satt
Miro av och letade efter lägerplatsen som skulle vara här. Efter några minuters letande i buskarna
fann han den. En undangömd eldstad vid en å och en hög med hö övertäckt med granbarr för att
skydda den mot frosten. Miro packade upp höet och gav till Kligona innan han gjorde upp en eld för
dem att värma sig vid. Så slutligen hettade han upp rötter i en medhavd panna och åt innan han lade
sig på filtar han lagt ut brevid den redan sovande Kligona. Han läste i bokens början om hur det
första Karishamastemplet hade startats i huvudstaden av munkar som flytt kriget i deras hemland
Nohiaram. Övertäckta med granbarr som de var så föll inte mycket snö på dem och natten förflöt
lugnt.
Morgonen efter hade snöfallet ökat kraftigt och Miro insåg att han skulle vara tvungen att skynda
sig på om de skulle komma fram till bergspasset innan det hade blivit helt opasserbart. Han tittade
på Kligonas kraftiga bogar och undrade om hon var stark nog att passera över berget, men så kom
han att tänka på att Kligona var framavlad för att forsla stenar från bergen så det skulle nog inte vara
något problem. Sedan funderade han på om han skulle klara det själv, men visste att det skulle gå
bra, trots allt hade han passerat berget förut. När han satt upp lät han Kligona ta det lugnt och gå i
snabb skritt för att spara på krafterna till senare. Bergen närmade sig långsamt och de mötte ett fåtal
människor på väg till staden, men så här års var de få som tog vägen över bergen, man föredrog
omvägen via havet. Krigsstilleståndet gjorde dessutom att det inte var någon tvångsrekrytering på
gång så som det varit när han själv hade varit ung. Snöflingorna föll tätare och tätare när han
närmade sig berget och när han väl kom till passets början hade de kommit upp i full storm och
vägen var i stort sett igensnöad förutom en trång stig. Miro insåg att han skulle vara tvungen att leda
Kligona längs med den så han satt av. Något grimskaft hade han inte; deras samarbete var så väl
utvecklat att han inte behövde sådana saker. De pulsade upp för berget i en maklig takt, den smala
stigen gick väldigt nära klippkanten och någon gång steg Kligona nästan utanför bergpassets kant
där stupet blev högre och högre. De gick frysande i timmar, och så började det mörkna så Miro
kände att han skulle vara tvungen att finna en plats att övernatta på. När han gick så letande såg han
ett fönster i en bergsgård där en tänd ljuslåga dansade i lockande mönster. Han skyndade på mot den
och insåg att han skulle vara tvungen att åberopa gästningsrätten som han själv tyckte så illa om,
uppväxt på en bondgård som han var.
När de stod utanför dörren knackade han på dörren och snart öppnade en ung vacker kvinna, den
vackraste han någonsin sett faktiskt. Långt mörkt hår som föll över axlarna, ögon som minde om en
smaragdfylld grotta och i samma längd som han själv. Det tog någon minut för Miro att få fram ett
ord men slutligen lyckades han börja tala.
“Kan vi övernatta här? Egentligen ska jag fråga med hjälp av gästningsrätten men jag vill inte tvinga
mig på”, sa Miro.
”För mig får du det, och far dog i fjol så det är inga problem. Vad heter du?” frågade kvinnan
“Jag heter Miro”, svarade han. “Ursäkta men kan jag ställa Kligona här någonstans?”
”Själv heter jag Julva. Visst ska vi sätta den fina Kligona i stallet, min Erulv står ensam där inne nu
så han blir säkert glad” sa Julva.
Och visst blev Erulv glad. Miro tyckte att han var en av de vackraste hingstar han någonsin sett och
det verkade Kligona också tycka. En stor kraftigt byggd svart hingst med lång pannlugg och härligt
stora ben samt ett glatt humör. Faktum är att både Kligona och Erulv verkade fatta skarpt tycke för
varandra av den sorten att det var tur att de var i olika boxar. Julva tog till orda igen. “Ska vi gå in
och äta kvällsvard?” frågade hon. Miro svarade att han mer än gärna skulle göra det så gick de in
och satte sig till bords och åt den godaste mat som Miro någonsin ätit samtidigt som de pratade om
sina liv, och Miro märkte plötsligt att han berättade sådana saker som han lovat sig att hålla hemliga
i resten av sitt liv. Efter maten satte de sig framför den öppna elden och pratade ännu mer, och
öppnade sig för varandra. Då insåg Miro vad som hänt och han bestämde sig för att säga det till den
här vackra underbara flickan.
”Jag måste få säga en sak till dig, det är väldigt viktigt att jag får det sagt. Jag finner dig så underbar
i personlighet och person, så jag måste älska dig, jag vill aldrig mer skiljas ifrån dig, så jag älskar
dig och vill dela mitt liv med dig, i morgon måste jag lämna meddelandet men jag tänker aldrig mer
rida tillbaka till staden utan tillbringa resten av livet med dig, om du vill leva med mig”, sa Miro
långsamt och läspande nervöst.
”Åh underbara du, jag vill också dela mitt liv med dig, jag följer med till klostret imorgon så kan
dessa munkar du älskar så högt viga oss” svarde Julva och så möttes deras munnar i den första
kyssen och den natten blev det många sådana.
När de slutligen vaknade, så fick de bråttom att sätta i sig frukost, för att sedan gå och hämta sina
hästar. Julva fann det högst fascinerande att Miro inte ville använda en sadel, inte för att hon gjorde
det men alla män som hon någonsin sett rida hade använt sadel. De galopperade iväg längs stigen
som nu var fylld med gårdagens snö, men Julva hittade så väl här att det inte var något problem för
dem. Hon kände till genvägar genom grottor och snart var de på väg ned från bergen, de satte av i
hög fart och stannade inte förrän de var på plan mark. Nu fick Miro visa vägen eftersom Julva aldrig
varit längre bort än så, han red längs vägen som han inte sett sedan han lämnade sin uppväxtgård.
Hästarna tog initiativ att galoppera brevid varandra och Miro och Julva fann detta vara en väldigt
trevlig idé. När de galopperade förbi avtagsvägen till Miros uppväxtgård höll han in Kligona och
Julva gjorde samma sak med Erulv. De satt av och åt en lunch bestående av brödbitar och rester
från gårdagskvällen och Miro föreslog att de skulle rida till hans barndomsby och se hur det var där
nuförtiden.
De skrittade upp längs vägen och in på gårdsplanen där han en gång blivit tvångsrekryterad.
Plötsligt skrek någon “Miro!” och det visade sig vara hans barndomsvän Klovar som känt igen
honom. Julva och Miro satt av och pratade med Klovar som berättade att Miros föräldrar avlidit för
något år sedan och att de flesta som bott på gården när de var barn hade lämnat den, herre var nu
sonen till den bonde som varit där i deras barndom. Miro gick till gravplatsen för gårdens
befolkning och letade reda på platsen där hans föräldrar låg för vila Hans ögon tårades samtidigt
som Julva sprang till honom och omfamnade honom som ett försök till tröst. Hon sa inget, hon lät
honom bara gråta ut mot hennes famn. En tyst trygg famn som doftade underbart tänkte Miro, hur
visste hon att det var vad jag behövde. Han snyftade in i den en lång stund innan hon tog till orda
och frågade om han kände sig redo att fortsätta färden. Han bara nickade till svar. Så gick de lugnt
tillbaka till hästarna och satt upp för att rida den sista biten av vägen upp till klostret. Det låg på
toppen av ett berg, de red sakta upp längs den branta vägen. Halvvägs där mötte de en munk som
satt på en mula. Munken frågade dem vilka de var och vad de hade här att göra.
“För det första kommer jag med bud från konungen, dessutom har jag ett eget ärende här”, svarade
Miro.
“Varför avslöjar du inte era namn om du kommer från konungen?” frågade munken.
“Mitt namn är Miro och hennes namn är Julva”, svarade åter Miro.
“Vi bryr oss inte om vad någon konung säger, hans makt är ingenting mot Karishamas sanningar.
Vad är det privata ärendet?” frågade munken
“Vi vill gifta oss här. Miro lärde sig läsa i det här templet och saknar det så vi tänkte be någon av er
viga oss”, svarade Julva den här gången.
“Vänta nu. Miro från gården där nere? Min egen bror Miro? Känner du inte igen mig längre?”
frågade munken bestört.
“Vad Lirro, är det du? Du var ju bara en liten kotte när jag tvingades lämna bygden”, svarade Miro
med förvåning i rösten.
“Ja visst är det. Jag blev antagen som novis några år efter du blev tvångsrekryterad. Abboten ville
inte se oss båda försvinna till militären så han såg till att jag skulle få komma hit”, sa Lirro.
Snart red de tillsammans vidare upp emot klostrets portar samtidigt som de diskuterade gamla
minnen och vad de varit med om. Julva och Lirro kom väl överens på en gång och det glädje Miro.
De avslöjade dock ingenting om att Miro inte skulle återvända till huvudstaden för att fortsätta sin
karriär. Så kom de upp till grinden som för första gången någonsin var stängd när Miro var där.
Lirro ropade något upp till vakten som stog ovanför och grinden öppnades. Miro frågade Lirro
varför det var låst men han bara muttrade något om idiotiska militärer så Miro lät ämnet vila för
tillfället. När de kommit in berättade Lirro att han var tvungen att fortsätta vakta vägen och därför
lämnade han dem att gå till abboten själva men innan han lämnade dem frågade han om de behövde
en vägvisare. Miro avvisade det, han hittade fortfarande till abbotens rum. De gick med
målmedvetna steg medan Miro berättade minnen från olika rum i klostret där han lärt sig läsa och
räkna. Väl frame vid abbotens dörr knackade de hårt på den, och snart hördes en i Julvas öron hög
välartikulerad röst som bad dem komma in. De gick in och Julva blev förvånad över hur liten och
vek röstens bärare var. Miro däremot hade bara gått rakt fram och gett honom en kram som blivit
besvarad. Han vände sig sedan om och sa: “Det här är Enliosar som lärde mig att läsa och räkna,
och som tydligen blivit abbot i dag. Och Enliosar det här är Julva som jag vill att du ska viga mig
med. Fast nu glömmer jag mig, jag har ett meddelande från konungen också.” Enliosar tog brevet
som Miro höll fram och lade på skrivbordet som stod längst in i rummet. Sedan gick han fram till
Julva och gav henne en kram och frågade: “Hade Miro tänkt återvända till militären eller fick du
honom att förstå att militären är för krigande och död, men att kärleken och förlåtelsen är bättre
genom att göra honom kär? Själv försökte jag få honom att förstå så han skulle stanna hos oss och
bli munk som vi, och vi var på god väg tills de förbaskade militärerna kom och tvingade iväg
honom.”
Det var Miro själv som svarade på detta. “Jag har förstått, jag tänker inte ta ett liv till, inte kriga
mer. Jag stannar med Julva”.
Enliosar log och bad Miro att läsa upp ett stycke ur Karishamas bok. Miro tog lydigt upp boken och
slog upp det begärda stycket, hans röst började uppläsningen: “Och den heliga sade, så sant som
denna lotus slår upp sina blad, så sant är det att krig mellan folk om vilken gud de tror på är krig
mot vad de själva tror på, ty alla gudar äro del av samma enhet. Och alla som krigar mot andra
människor krigar mot sig själva, ty alla äro vi del av en enhet, vi äro alla varandra. Och den som tar
ett liv tar också sitt eget liv, ty alla äro vi del av samma liv. Därför mina trogna skola ingen av oss
strida för att någon säger att gudar vill det, därför skola ingen av oss någonsin kriga för att någon
människa vill det och därför skola ingen av oss någonsin taga ett liv. Men att veta och inte dela med
sig är fel, därför skola vi försöka få andra att inte kriga och taga liv och de som väljer bort att kriga
och taga liv skola få vila och slippa undan förföljese hos oss. Och jag säger er att en dag kommer en
av dessa knacka på er dörr och be att få bli vigda av er och de skola vigas med större respekt och ha
en vackrare ceremoni än en konung”
Miros tunga var torr av allt läsande men så insåg han vad han just läst, han och Julva skulle få en
fridstad här och en vacker härlig ceremoni när de två skulle vigas och bli en familj. Han frågade
Enliosar om det skulle ta lång tid innan de kunde vigas för han såg fram emot bröllopsnatten med
Julva. Enliosar svarade, efter middagen kan vi vara klara, vi har alltid saker färdigställda för ett
sådant här tillfälle. Så gick de till middagssalen där mycken god mat erbjöds dem efter att Enliosar
hade berättat vad som skulle ske. De åt de finaste delikatesser som kom från slottets trädgårdar och
traktens bondgårdar. Allt var sådant som växte och inget hade någonsin vandrat på fälten eller flugit
fram i luften. Men otroligt gott märkte de att allt var. En sak undrade de om, en vit mjuk massa som
fanns i vissa rätter, och Miro frågade också Enliosar vad det var för något. Svaret han fick var att det
var något som hade bevarats från innan Karishamas munkar hade lämnat sitt tidigare land och
kommit hit, det hette Dofu och processen för att skapa det var hemlig.
Vad de än gjorde där inne verkade de förvånande högljudda tyckte Kligona. Hon saknade han som
satt på henne, men hon hade sett blickarna han gett den som suttit på den vackre, så hon brydde sig
inte om var de tog vägen, hon kunde räkna ut vad de höll på med. Dessutom så skulle hon, så fort
hon ätit upp den här gräshögen, göra den vackre uppmärksammad på vad hon ville göra med
honom.