Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Den mörka figuren lösgjorde sig från trädet som fungerat som gömställe och begav sig i skydd av mörkret i motsatt håll. Nahrlion och hunden kom tillbaka till lägret precis lagom för kvällsmålet. Ett nyss skjutet rådjur hände över elden och några örter och rötter kokade i en behållare bredvid. Den mustiga måltiden stärkte de flesta av stigfinnarna som inte ätit på många timmar. De flesta blev kvar runt elden efter maten och satt runt den stärkande brasan som fick dem att för en stund glömma det kalla och hårda mörkret som omgav lägerplatsen. Berättandes historier och minnen. Efter ett slag reste sig Derion upp och småpratet dog ut. Han tittade ut över männen runt lägerelden och han lät blicken svepa över dem alla hållandes den någon sekund extra på Nahrlion och hunden. "Vårt uppdrag är för er alla känt." Männen mummlade instämmande. "Vi ska med den styrka ni nu ser omkring er resa mot Tyzzian mörkdjinnens fäste. Vi reser tidigt i gryningen. Det kommer bli en hård ritt så se till era hästar ordentligt. Vi kommer följa bäcken motströms ytterligare någon timme sedan vika av över bäcken och fortsätta rakt österut. Hittar vi en lämplig lägerplats blir det en halvtimmas rast det var allt. Jag bjuder er en god natt och må Kartenis skydda er. Han reste sig upp och gav sig av mot sin sovplats.

Fizzian mörkdjinnens

skydd av mörkret i motsatt hål

Vilka som har skrivit inläggen kommer snart. Märk att jag tagit mig friheten att ändra första inlägget till ett.

Nahrlion kände sig också trött så han gjorde som Derion ocg begav sig mot sin sovplats. Han somnade ganska snabbt för han var uttröttad efter ritten och druidträningen. Det dröjde inte länge innan han kom in i drömmens värld.
Nahrlion drömde att han var en liten bebis igen och han hörde två röster som diskuterade med varandra, det var en kvinnoröst och en mansröst.
"Måste vi lämna honom här i den mörka djupa skogen?" sa kvinnorösten väldigt sorgset"
"Jag är ledsen men det måste vi, han måste överleva annars kan det hända att mänskligheten är dömd kom ihåg profetian om Kartenis återkomst ifall inte pojken överlever så blir det Domedagsprofetian som tar över."
"Men vem ska ta hand om honom?" frågade hon ängsligt.
"Var inte orolig, jag har gjort en stuga åt honom och sagt åt djuren att ta hand om honom" sa mansrösten med lugnande tonfall.
"Varför kan han inte stanna hos oss?"
"Det är för farligt både för oss och för honom , det är en stor ondska som söker honom."
"Men kan inte ondskan hitta honom här i skogen" undrade kvinnan
"Du behöver bekymra dig att fienden ska hitta vårat barn, jag har gjort allt för att han ska vara så skyddad som möjligt i den här skogen."
Nahrlion vaknade, det här var första gången han drömt om sina föräldrar och han hade en känsla av det snarare var ett minne än en dröm.
Solen första strålar höll på att göra om natten till gryning och Nahrlion bestämde sig för att se till sin häst. Pojken gick till sin häst och hästen blev väldigt glad när den såg att han kom. Medans han tog hand om hästen funderade han på ifall han skulle berätta för någon om drömmen och han bestämde sig för att tala med Nahrtiin om drömmen.
Nu märkte han att stigfinnarna höll på att vakna.

Han gav hästen en morot han haft med sig, klappade den på mulen och begav sig mot Derions tält i utkanten av lägret. Stigfinnaren kom ut ur tältet precis när Nahrlion kom dit. "God morgon Nahrlion sovit gott?" Pojken tvekade en stund innan han svarade "Javisst" Druiden titta på pojken men sade inget. "Är hunden här?" Frågade pojken snabbt. "Hon är ute någonstans. Du får använda ditt sinne om du ska hitta henne. Hon skulle ta en tur nedåt bäcken. Gå dock inte för långt" Sa druiden varnande. "Som vanligt kan faror lura i närheten. Vi ska dessutom snart vidare." Nahrlion bjöd druiden adjö och tog en tur förbi sitt tält och plockade upp sin båge och sitt koger med pilar. han lämnade stigfinnarna bakom sig när han kom allt längre nedåt bäckfåran. Marken han gick på var täckt av böljande högt gräs och aromatiska ängsväxter som dock sedan länge hade blommat ut till följd av den sena årstiden. Låga träd stod i dungar längs bäckfåran som grävt sig igenom landskapet och branterna längs bäcken var omkring en meter höga. Pojken gick längsmed branten och höll sinnet koncentrerat på Nahrtiin för att inte missa känslan hon utstrålade. När han gått ungefär femhundra meter kände han henne. Han började gå saktare och tittade sig omkring mer vaksamt. När han så gått ytterligare några meter såg han henne nere vid en krök av bäcken där hon stod på knä släckandes sin törst. Hunden fortsatte lapa vatten en stund sedan hoppade hon upp för den lilla branten och tittade på pojken. "Jag behöver prata sa pojken." Nahrtiin förvandlade sig. "Tala" sa hon. "Vad tynger dig?" Pojken tvekade "Jag hade en dröm, en märklig dröm om något jag tror mig minnas från min barndom. Om mina föräldrar att de lämnade mig för att förhindra min död och domedagsprofetians infallande" Kvinnan tittade allvarligt på pojken "Jag önskade vi haft mer tid på oss. Nu är läget allt för allvarligt för att stanna här en längre tid. Derion kommer snart kalla på mig när vi ska fortsätta. Men med din tillåtelse skulle jag vilja prata med Derion om detta. För om det du minns är riktigt och dina föräldrar ville skydda dig mot något svävar du i värre fara än vi tidigare trott. Pojken som kände sig allt mer orolig nickade till svar. "Men varifrån kommer faran?"

Jag vet inte var den kommer ifrån, jag måste få tala med Derion först" berättade Nahrtiin. Nahrtiin blev till den vita hunden igen och gick iväg mot Derions tält.
Det var snart dags för de att rida och Nahrlion funderade på vad han skulle göra när han kände ett sinne som kallade på honom. Nahrlion blev rädd först men han kände att personen som hade sinnet var god så han blev nyfiken. Pojken vandrade bort från lägret och mot skogen som sinnet ledde honom. Han kom fram till skogen och då steg en lång man fram och sa:
"Det var jag som kallade på dig och jag kan se att Derion tagit väl hand om dig."
Pojken blev så övrraskad över att främlingen kunde Derions namn så han frågade:
"Hur känner du Derion, sir"
"Han var min elev en gång i tiden."
"Varför kallade du på mig, mästare" frågade pojken som antog att mannen var en av de nitton druiderna Derion talat om.
"Du behöver inte kalla mig mästare pojke"
"Varför inte" undrade Pojken
"För att jag är din far"
Pojken blev först väldigt överraskad och sedan väldigt glad. Nahrlions far berättade om hur han fått meddelande från djuren att hans son lämnat skogen. Han berättade om alla strapatser han varit med om för att hitta sin son. Han berättade också att han tittat på pojkens druidlektioner och var mycket nöjd med framstegen Nahrlion gjorde.
Till slut sa han:
"Berätta inte för någon att jag har talat med dig men jag ska försöka ta kontakt med dig så ofta som jag kan för du undrar säkert om många saker"

Fadern log vänligt och vände sig om för att med långa kliv försvinna in i skogen igen. Hans son såg på hur han hastigt uppslukades av skuggorna. Pojken sjönk ihop på marken. Han följde med blicken ett torrt löv som sveptes omkring av vinden just på den plats där den långa mannen, hans far hade försvunnit. Nahrlion kunde inte tro det. På bara några få ögonblick hade hans liv ännu en gång förändrats. Hans tankar sökte sig bakåt i minnet efter den tid då drömmen hade utspelat sig. Sökte efter svar. Men innerst inne visste Nahrlion att svaren inte fanns där. Han var tvungen att resa sig upp och gå vidare. Sanningen och alla svaren låg framför honom, i slutet av en lång väg som han bara hade börjat trampa.
– Men jag tänker aldrig upp, sade Nahrlion bestämt till sig själv. Aldrig!

– Nahrlion?
Derion hade kommit gående bakom honom utan att han hade märkt det. Han skämdes plötsligt över att han hade varit så ouppmärksam, men det hetsade uttrycket i Derions ansike sade honom att han inte skulle få någon tillrättavisning.
– Vi bryter upp och ger oss klara för att rida vidare. Ha bågen vid sidan, ty vi ska rida igenom ett väl bevakat område idag.
Nahrlion kände spänningen växa i sitt bröst. Han nickade åt Derion och sprang förbi druiden för att hämta sin häst. Stoet strök öronen bakåt när han närmade sig med sadeln. Hon tyckte inte om att arbeta så här tidigt på morgonen, men när Nahrlion hade gett henne ännu ett par morötter gjorde hon inget motstånd längre. Stigfinnarna satt upp och när solen hade stigit ett ännu bit på himlen gav de sig iväg på ett led som långsamt ringlade fram längs skogsbrynet.

Till att börja med hände inte mycket. Männen talade ej annat än i lågmält mummel, och fastän ingen öppet gav uttryck för sin oro, var luften tung av spänning. Nahrlion lade märke till hur stigfinnarna runt omkring honom, då och då, som av gammal vana, lät fingarna stryka över svärdens fästen och bågarnas snirklande mönster. Själv var han plågsamt medveten om skogen omkring dem; det tycktes honom som om stirrande ögon ibland träden betraktade följet med kalla, beräknande blickar. "Någonting kommer att ske innan vi hunnit ut härifrån", tänkte Nahrlion medan föraningens kalla kårar löpte nedför hans rygg. "Någonting förfärligt, jag vet det."