Jag menade att jag ville hjälpa till i Iran. De förtjänar fortfarande all hjälp de kan få.
Sådana katastrofer får mig att fundera över en förut okänd yrkes- eller fritidsbana; nämligen att volentära för hjälporganisationer. Jag är fullt medveten om att jag, i detta nu, är alltför oerfaren för att göra en bra insats. Men viljan att hjälpa sporrar mig verkligen till att jobba succesivt mot erfarenhet. På så sätt är det knappast en naiv och ogenomtänkt dröm.
Nadre har 100 % rätt. Acehprovinsen är långt värre därhän. Tsunamins kraft var mindre i Thailand än i Aceh, därav, enligt vad jag tror, den jämförelsevis "låga" dödssiffran. Men då Thailand har figurerat så mycket (tyvärr) i media är väl Thailand det land som svenskarna symboliserar tsunamin med.
Nadre skrev:
Och jag håller även med dig i resonemanget, om man skulle känna lika djupt för alla, som för sina närmaste skulle man fort dö av sorg.
He. Ett bra resonemang. Ett väldigt bra resonemang. Jag tänkte inte på att det kunde drivas fullt så långt. Jag tänkte mer på att man skulle tröttna på själva nyheten, såsom jag och många fler tröttnade på medias bottenlösa Skandiahål.
Dock skulle jag inte kunna kalla det rasism. Jag använder det skäl som så många andra har använt; man kan indenfiera sig lättare med svenskarna än, i detta specefika fallet, det iranska folket.
Samma person skrev:
Du förstår inte riktigt vidden av katastrofen då media inte har rapporterat om katastrofen särskilt mycket, speciellt inte i jämförelse med Sydostasienkatastrofen
Det känslomässiga kan jag hålla med dig om. Men jag har mina personliga tvivel på den geografiska frågan. Hur geografiskt nära katastrofen än är, är det ingen stor nyhet, om ingen blir känslomässigt involverad.