Ny sammanställning:
Citera:
1
Det var en gång en pojke. Pojken bodde alldeles själv i en stuga i skogen. En dag lämnade han sin stuga för att ta reda på hur världen såg ut. Han vandrade i många dagar innan skogen tog slut. När han kom ut ur skogen var det första han lade märke till stjärnhimlen. För första gången kunde han se stjärnorna utan trädkronor i vägen. Han var så fascinerad av himlen så att han aldrig märkte när slaget kom utan han föll som en fura.
Pojken visste inte var han var när han vaknade och han hade en fruktansvärd huvudvärk. Plötsligt så hörde han något som hasade sig fram. Pojken låg alldeles stel av skräck men snart började han darra av fruktan när han såg vad som kom. Det var ett stort troll som hasade sig fram på grund av ett ben som trollet blödde ifrån, i handen höll trollen en stor varg som antagligen var orsaken till det blödande benet. Pojken såg förfärat på när trollet slukade vargen rå.
2
Pojken såg sin chans att fly när trollet åt. Han kastade sig förbi trollet och rusade ut ur grottan som trollet tagit honom till. Precis när han passerat trollet såg det upp och började jaga honom. Pojken var kvickare men trollet hade längre ben. Trollet närmade sig fort. Just som trollet skulle gripa pojkens fot kom ett tungt spjut susande från vänster sida och träffade trollet i sidan. Han dråsade omkull med en sista rossling och dog. När pojken vände huvudet steg en stor man iklädd rustning och röd vapenrock fram.
"Lord Thurdain, till er tjänst" sade mannen skämtsamt och sköt upp visiret på sin hjälm...
3
Pojken bara gapade. Han hade aldrig sett en riddare förr, och dessutom var den rödrockade knekten högväxt som ett mindre träd. Lord Thurdain skrattade åt pojkens förundrade min.
"Seså, se inte så förvånad ut", sade riddaren. "Vad heter du?"
"Jag vet inte", stammade pojken. "Det har aldrig funnits någon annan än mig".
"Du hade tur, det är inte ofta jag färdas så här långt", sade Thurdain, "och när jag kände lukten av troll var jag tvungen att se vad det var för en best som härjade omkring".
Lord Thurdain tvinnade sina långa kastanjebruna mustascher, alltmedan pojken fortfarande bara stod och stirrade.
"Så ja, pojk, du ser ut att ha färdats en bra bit. Är du hungrig?"
Pojken nickade till svar.
"Följ med mig", sade riddaren, "mitt läger är alldeles i närheten".
4
På vägen till lägret fick pojken chansen att studera lordens utseende. Han märkte att Lord Thurdain var en man i 40-års-åldern. Han hade ett skäggprytt och väderbitet ansikte. På kinderna fanns kvarvarande ärr, som pekade på att Lord Thurdain levde en krigares farliga liv. Men det som fångade pojkens intresse var Thurdains frånvarande ögon. De var ömsom frånvarande som närvarande, analytiska och tomma. Ibland, tyckte pojken, skiftades ögonfärgen, som en fisks skinn, när irisen dansade runt i mannens enorma ögonvita. Han rustning var slitet, hans hår långt. Det enda som inte tydde på en lång resa var hans skärp, som sken i den renasta guldskimmer. I hans skärp hängde hans heder, en dolk i finaste silver. "En kungens man" tänkte pojken, innan han svimmade av ren utmattning.
5
När pojken vaknade var det mörkt, dagen hade övergått i kvällning och syrsorna spelade. Han befann sig under ett litet vindskydd, skickligt byggt av grenar och löv. Ett par meter ifrån honom stod en stor svart hingst och betade.
"Hur mår du nu?" hördes riddarens stämma. "Jag tror bestämt att du var helt utmattad."
"Jo, jag mår bättre nu" sade pojken lite blygt och tittade ner.
"Är du hungrig?" frågade Thurdain och satte sig på huk framför honom. Pojken sken upp och riddaren skrattade. "Det märker jag att du är" sade han. "Så passande då att jag just skjutit en hare, jag ska tillaga den åt oss".
Pojken blev uppiggad av den goda maten och kunde inte längre hålla ifrån sig sin nyfikenhet.
"Vem är du?" frågade han till sist.
"Jag är en av kungens riddare. Jag är också med i Griporden." sade Thurdain. "Vi är kungens närmsta garde, de han litar mest på. De mäktigaste och stridsdugligaste männen i hela Alendorin. Vi är bara underställda kungen och ärkebiskopen."
"Men hur kommer det sig då att du färdas helt ensam här ute i ödemarken?" frågade pojken.
6
"Jag har just räddat livet på dig, pojk. Det passar sig inte att ifrågasätta vårt möte," sade riddaren, och en skugga drog över hans ansikte.
Kanske var han i något ärende åt kungen själv, av sådan vikt att han inte kunde avslöja detaljer? Pojken lät saken bero, och ett tag satt han tyst utan att se på den reslige mannen. Plötsligt slog tanken honom att han hindrade Thurdain i vad det än var han gjorde och att han snart skulle lämnas åt sitt öde. Han överväldigades av en impuls att vara riddaren till lags.
"Vill ni att jag samlar mer ved till brasan?" frågade han artigt.
Riddar Thurdain vände sig mot honom och alla spår av skuggan var nu borta. Istället log han, men kanske fanns där ändå en tillstymmelse av vemod.
"Nej. Jag tror vi låter den brinna ned. Det finns mycket ont här i markerna, och en eld skulle kanske locka otyg hit."
"Vad kommer att hända med mig?" stammade pojken, nu än mer rädd att bli övergiven.
Riddaren såg kritiskt på honom, och pojken lyfte stolt hakan i ett försök att undertrycka sin rädsla.
"Imorgon går min färd vidare. Du kan rida med mig till närmsta by. Där kan du nog få hjälp att hitta hem till din familj."
"Jag har ingen familj, herr riddare."
"Inte?" sade Thurdain förvånat, och drog sig tankfullt i skägget. "Du är ingen dålig pojke. Vad säger du om att slå följe med mig en bit? Jag har länge saknat en vapendragare på min färd, men jag måste varna dig, det är ingen lättsam resa. Nå, vad säger du?"
7
Åh, tack sir! Tack så väldigt mycket", utbrast pojken, hans röst tycktes honom i hans egna öron gäll och pipig, i jämförelse med riddarens djupa bas. Han bet sig i läppen i ett försök att lägga band på sin glädje och lättnad.
"Ingenting att tacka för", svarade Thurdain. "Men om du skall färdas samman med mig, kommer du att behöva ett riddjur. Nåja, det kan vi alltid införskaffa i byn; den ligger inte långt härifrån. Tills dess får du lov att rida bakom min rygg."
Han kastade en blick upp mot den snabbt mörknande himlen.
"Jag tror vi bör komma till ro för natten", sade han. "Det är när solen har sjunkit, som skuggorna kryper ut från sina gömmor."
Snart härskade mörkret omkring dem. Lord Thurdain talade inte, utan tycktes försjunken i tankar. Pojken önskade inte störa honom, utan satt tigande bredvid sin räddare. Omsider började han nicka till, ty dagen hade varit lång och krävande. När han så, halvägs ini drömmen; i vilken trollets kalla, gula ögon stirrade på honom i mörkret, blev medveten om att det inte var en dröm - två självlysande ögon såg verkligen på honom från någonstans mellan trädstammarna - sprang han upp med ett fasans skri. Ljudet av hans röst genljöd i den lilla gläntan; löv prasslade och grenar knäcktes då det lilla djuret, förskräckt pipande, flydde sin väg. Lord Thurdain grep pojken hårt i armen och lade ett finger mot läpparna. Pojken vågade inte röra sig, knappt ens andas, av rädsla för att vredga riddaren än mer, eller måhända kalla till sig större, långt mer skräckinjagande varelser än den som hade flytt ifrån dem. Han stirrade som förhäxad på riddarens högra hand, vilken hade gripit om dolken. De lyssnade spänt. Omsider tonade ljudet av den flyende varelsen bort. För en stund var allting stilla. Pojken slappnade långsamt av, och han skämdes rejält för att ha orsakat sådant rabalder. Riddaren stack utan ett ord tillbaka dolken i dess slida, och vände sig om för att möta pojkens blick.
8
"Du behöver inte vara rädd" sa lorden. "Det är bara skuggvarelser; fiendens spioner. De brukar sällan visa sig för folk. I sig utgör de ingen fara. Faran är istället det okända som väntar där ute, som väntar på skuggvarelsernas rapporter, där ute i det ogenomträngliga mörkret."
Till svar flämtade pojken av ren skräck. Han hade redan skrämts till vanvett över trollets närhet. Men vid tanken. att det fanns värre och mörkare varelser än trollet, försvann färgen snabbt från pojkens huvud. Lord Thurdain märkte det.
"Men du behöver inte oroa dig. Deras herrar håller stort avstånd till oss. Säkert kommer de undvika oss helt då de hör talas om hur många dugliga män vi är"
Pojken hann knappt lugna ned sig innan han såg vilken styrka lord Thurdain talade om. Synen fick pojken att tappa andan. Aldrig hade han sett...
9
något mer imponerande och ändå så avskräckande. En bit bort i en glänta kom ett tjugotal tungt beväpnade män fram. Hälften var klädda i rött som lord Thurdain och hälften i ljust blått. Till skillnad från Thurdain var deras rustningar och vapenrockar utan minsta tillstymmelse till smuts eller tecken på strid.
"Detta är Griporden", sade lord Thurdain till pojken och vände sig mot den främste av de blåklädda riddarna.
"Jag är väldigt glad att se dig igen, Thanofur!" sade han sedan och kramade om sin ordensbroder. Den andre riddaren log och vände sig sedan mot pojken.
"Vem är det här?" frågade han med bekymrat tonfall. "Vi kan inte ta med oss barn dit vi ska; det är alldeles för farligt".
Pojken ville svara att han nog skulle klara av att det var farligt men vågade inte inför den jättelike svartskäggige mannen framför honom. Lord Thurdain såg bekymrad ut och sade:
"Jag kunde inte bara lämna honom vind för våg och han har inget hem att återvända till."
"Då blir vi helt enkelt tvungna att ta med honom", sade Thanofur och suckade.
"Det här är lord Thanofur, han leder den ena falangen av Griporden, sköldens bröder. Jag leder svärdsbröderna, den andra delen", sade lord Thurdain vänd mot pojken. "Nu när vi alla är här behöver vi inte frukta något odjur i vare sig Alendorin eller någon annan plats."
10
Lord Thurdain ledde honom vänligt men bestämt förbi alla män.
När de kom så lång att ingen kunde höra de så frågade Thurdain: "Får jag lov att ställa några frågor till dig?" men det lät mer som ett krav så pojken sa genast: "Javisst, sir"
"Var bor du?"
"I skogen"
"Vilken skog"
"Finns det mer än en skog?" sa pojken förvånat.
Riddaren brydde sig inte om kommentaren utan fortsatte att fråga.
"Hur gammal är du?"
"Jag vet inte."
"Hur får du tag i mat?"
"Jag äter bär rötter som djuren samlar ihop åt mig."
Nu blev lord Thurdain intresserad.
"Hur har de fått de att göra det?" undrade Thurdain.
"Jag pratar med de naturligtvis kan inte ni prata med djuren?"
"Nej, det kan jag inte."
Pojken var väldigt förvånad han hade alltid trott att alla människor kunde prata med djuren. Thurdain såg fundersam ut och frågade:
"Har du träffat någon människa innan mig?"
"Nej"
"Hur kommer det sig då att du kan tala språket?”
"Jag vet inte, språket finns i huvudet från början.
Riddaren hade inga fler frågor för tillfället, han sa att pojken kunde göra vad han ville så länge han var inom synhåll. Pojken tyckte det var bra att Thurdain inte ställde några fler frågor för pojken måste bevara sin Hemlighet och han trodde riddaren skulle märka om han ljög. Pojken började nu att granska de andra männen mer ingående.
11
Det var stabila män, det såg man. Deras ansikten uttryckte beslutsamhet och vishet. En del av dem hade skägg men de flesta var rakade. Deras utrustning bestod av ett stort huggsvärd vid höften och en sköld som de bar på ryggen. Alla hade ett eget vapenmärke på skölden. Lord Thanofur hade en jättelik svart björn som grep om en yxa. En av de yngre männen hade en mycket verklighetstrogen bild av en blixt som korsade himlen. Sådana hade pojken ofta sett under sina nätter under bar himmel. Vidare hade männen ytterligare ett vapen, men det varierade. Lord Thurdain hade det kastspjut han dräpt trollet med, Thanofur hade en spikklubba. En del hade yxor och andra bar pilbågar.
Pojken vände blicken mot lord Thurdain som gick bort mot sin jämlike med stora kliv. Pojken såg att de viskade till varandra, men han uppfattade bara en lösryckt mening som yttrades av lord Thanofur:
"Då är han en druid".
Pojken blev genast intresserad och smög närmre.
"Det har inte fötts några nya druider på snart trehundra år", sade Thurdain.
"Det är bortom alla tvivel om han har de förmågorna", sa Thanofur. "Druiderna uppgår bara till ett par dussin numera, de har sökt efterföljare i flera mansåldrar. De kommer att bli eld och lågor över det här. Vi måste ta honom till dem när vårt uppdrag är utfört. Bara Kartenis återkomst skulle kunna få dem mer upphetsade."
12
Lord Thurdain skrattade bistert. "Kartenis återvänder aldrig", sade han.
"Kanske inte under våran livstid, kanske inte på många generationer än, men hav förtröstan, min broder", svarade Thanofur. I samma stund knäcktes en gren under pojkens fot, och de båda männen snodde runt.
"Där är du ju, pojk", ropade Thurdain. "Vi stod just och talade om dig, lord Thanofur och jag. Angående din avsaknad av riddjur."
Pojken öppnade munnen för att svara men kunde inte fram ett ljud; alltför många frågor ville ut på samma gång och han hade ingen aning om var han skulle börja. Men Thurdain gav honom ingen chans att tala.
"Lord Thanofur har erbjudit sig att skänka dig en häst, vilken har tillhört en av hans bästa mannar, som aldrig rider igen."
"Tack så mycket", sade pojken vänd mot Thanofur. "Lord Thurdain, vad..."
"Se! Morgonen har redan hunnit gry", avbröt Thanofur. "Jag är rädd att det inte blev mycket till vila denna natt. Om ni ursäktar mig, så ämnar jag gå för att informera männen om att förbereda för uppbrott. Om vi kommer iväg om en timme kan vi vara i byn redan imorgon."
Riddaren avlägsnade sig hastigt. Pojken var förbryllad. Varför ville de inte låtsas om vad de verkligen hade talat om? Han mumlade en ursäkt åt lorden och vandrade iväg längre inåt skogen, ty han kände att han behövde en stund ensam för att tänka.
Hemmastadd som han vari skog och mark kom han snabbt utom synhåll från lägret. Plötsligt blev han medveten om en figur som smög omkring några hundra meter bort. Pojken tog skydd bakom en buske. När han fått tid till att betrakta figuren mer ingående blev han förvånad. Det var lord Thanofur! Vad gjorde han egentligen här ute alldeles ensam, när han sagt att han skulle gå för att tala med sina män?
13
Lord Thanofur såg arg ut. Mycket arg. Pojken följde efter och bevakade honom. Var lord Thanofur en förrädare? Då snavade pojken över en rot och kunde inte stoppa sig från att skrika till. Lord Thanofur vände sig om mot honom. Hans ansiktsdrag mjuknade och för första gången såg pojken honom le.
"Du är uppmärksam, det gillar jag" sade han. "Nu tror du förstås att jag är på väg för att på något sätt förråda Griporden?"
Pojken fick inte fram något svar.
"Så är det inte, däremot kan det ha med förräderi att göra", sade lord Thanofur. "Jag kanske inte borde berätta det för dig som är så ung, men du känns ovanligt förståndig".
Pojken nickade stumt.
"Förutom oss så kommer kungens styrka av stigfinnare att ingå i vårt uppdrag. Tyvärr kan jag inte berätta om uppdraget för dig. I alla fall inte ännu. Saken är den att stigfinnarna inte är här än och saken är av yttersta vikt", sade lord Thanofur.
Pojken drog en lättnadens suck, för han kunde se i ögonen på Thanofur att lorden talade sanning.
"Men varför sade du till lord Thurdain att du skulle tala med männen?" frågade pojken.
"Det var för att ingen som hörde, alltså du, skulle kunna följa efter mig. Thurdain vet redan om att jag söker efter spår av Derion och hans stigfinnare", sade lord Thanofur.
Pojken hade aldrig hört talas om Derion förut men han kände ändå igen namnet på något sätt.
"Vem är Derion?" undslapp det honom.
"Han är stigfinnarnas ledare. Stigfinnarna är konungens främsta spårare och bågskyttare medan vi är hans främsta krigare. Jag växte upp tillsammans med Derion och Thurdain och vi tre innehar nu de mäktigaste posterna i hela Alendorin. Efter kungen, ärkebiskopen och kanske också rådsäldsten.
14
Pojken följde med lord Thanofur tillbaka till lägret och lord Thurdain. Thanofur berättade vad som hade hänt i skogen och lord Thurdain verkade väldigt orolig över att de inte fanns några spår efter stigfinnarna.
De båda riddarna viskade sinsemellan och sedan sade lord Thanofur:
"Pojk, vad skulle du tycka om att börja med dina ridlektioner nu?"
"Det vill jag gärna göra, sir"
Pojken och Thanofur gick till hästarna och där frågade lorden:
"Kan du gissa vilken häst du ska få?". Utan någon tvekan gick pojken rakt mot en svart häst och lade handen på den.
"Då är han verkligen en druid." sa lorden i en respektfull ton halvhögt till sig själv. Sedan sade han högt:
"Hur visste du det?."
"Hästen berättade det mig."
Thanofur undrade hur det hade gått till men det kunde pojken inte förklara och lord Thanofur frågade inte igen. Resten av tiden ägnade de åt ridlektioner, pojken var väldigt läraktig och lorden behövde aldrig förklara något två gånger, pojken hade lärt sig massvis av saker på några få timmar som andra pojkar behöver veckor för att lära sig.
När de höll på att sadla av hästarna så hördes ett rop på hjälp.
"Det är lord Thurdain, jag måste hjälpa honom, stanna här pojk och var försiktig."
15
Skriket kom från utanför lägret och en grupp av riddarna från Griporden som var i närheten rusade upp. Lord Thurdain var trängd mot en trädstam av den största best pojken någonsin sett. Den var mörkt grön i skinnet, hade en stor klumpig kropp och korta ben. Ett enormt gap fullt med huggtänder var vänt mot lord Thurdain som inte hade några vapen förutom sin dolk, som han höll i handen. Den var röd av odjurets blod; samtidigt glimmade bestens tänder röda. De hade lyckats såra varandra men inte allvarligt. Thurdain var sårad i axeln och monstret i ryggen. Lord Thanofur hann fram först av de anstormande riddarna. Hans spikklubba svepte ner och slog till mot bestens huvud med en väldig kraft. Ett krasande ljud hördes och monstret föll till marken i en pöl av blod. Då hördes ett skrik från en av riddarna. Ett stort antal likadana monster var på väg fram ur skogens djup. Riddarna som hade varit i närheten var få och fick strida desperat för att värja sig. Då kände pojken att han drogs iväg bort från striden, mot sinnet hos ett djur. En hund var det. Han började rusa in i skogen och kom närmare hunden. Till slut tvärstannade han då en långbåge höjdes framför honom.
"Stanna!" väste en röst som kom från mannen framför honom, klädd i grönt och nästan helt kamouflerad.
Plötsligt förstod pojken vem det här var framför honom.
"Är ni Derion?" frågade han.
Mannen såg ställd ut.
"Ja, men hur..." började han.
"Vi hinner inte nu", sade pojken. "Lord Thurdain är i fara, ta dina män och följ mig".
Utan ett ord visslade Derion och ett stort antal män kom fram från skuggorna. De hade dittills varit helt osynliga. Pojken sprang och de följde honom.
När de återkom till stridsplatsen hade en av riddarna fallit och de övriga sex av riddarna som kommit till undsättning och de två ledarna var hårt trängda. Omedelbart kom en pilskur från långbågarna. Flera av bestarna föll. Ännu en gång höjdes bågarna. Pilarna visslade och trängde in i kött. Det sista av monstren dräpte riddaren med blixtskölden med sitt svärd.
De återvände tillsammans till lägret. Derion och pojken satt bredvid varandra och de andra satt vid lägrets andra sida, och skötte om sina sår. De två fick en del avskildhet och efter en stund öppnade Derion munnen:
"Hur hittade du oss, pojke?"
"Jag kände din hunds sinne", sade pojken och såg mot den vita smidiga hunden som satt vid Derions sida.
16
Pojken hade fruktat att Derion skulle börja ställa frågor, men mannen log bara vemodigt och kliade sin hund bakom öronen.
"Så även du har Gåvan", sade han stillsamt.
"Sir", sade pojken. "Jag förstår inte vad ni menar. Kan även ni tala med djuren?"
"Det kan jag", svarade mannen. "Jag är en av de sista druider som ännu vandrar på denna jord, pojke. Aldrig hade jag vågat hoppas att fler barn med de uråldriga Krafterna skulle komma att se dagens ljus."
"Men", sade pojken, "det har ju inte föds någon ny druid, om det nu är vad jag är, på mycket länge. Inte på många mansåldrar." Han studerade Derions ansikte. Mannen hade långt, gyllengult hår och isblåa ögon, han såg stark och frisk ut och var troligen yngre än både Thurdain och Thanofur. Kunde denne man verkligen vara druid?
"Det är en av druidernas hemligheter", svarade Derion. "Och om du är villig, och jag ber till gudarna för det, att gå i lära hos druiderna, kommer även du omsider att lära dig att kontrollera åldrandet."
"Lord Thurdain", undrade pojken. "Är även han druid? Och lord Thanofur?"
"Nej", svarade Derion. "Nej, och jag ber dig att inte avslöja min identitet för någon. En druid gör mest nytta om ingen känner honom som det."
Derion såg pojken allvarligt i ögonen.
"Pojke", sade han. "Det finns många vägar i livet att vandra. Vilken du skall gå, väljer du själv. Vissa människor väljer att bli krigare, och få får ett så bra tillfälle att bli det som du. Jag vet att lord Thurdain har fattat tyckte för dig. Om du följer med honom kommer du sannolikt att en dag ingå i Griporden, vara en kungens man, aktad i hela riket. Men här framför dig har du också chansen att ta vara på den Gåva som gudarna gett dig. Att vara druid är ett ensamt liv, slitsamt och även farligt, kanske än mer farligt än en krigares. Jag tror, min gosse, att vissa ögonblick är avgörande för hela ens framtid, och att detta är ett sådant ögonblick. Du har två val. Att förbli hos Griporden, eller följa med mig för att bli druid. Vad väljer du?"
17
"Jag vill inte lämna lord Thurdain, men...", sade pojken stammande.
"Jag vill bli druid", sade han sedan med ett försök att få rösten att låta manlig.
"Bra, men du behöver inte lämna Thurdain ännu. Även jag kommer att följa honom. Till en början kan du gå i lära hos mig i hemlighet. För det kommer att ta lång tid innan vi två lämnar Thurdain. Sedan kan de riktiga druiderna ta över. Jag längtar hett efter dagen då de kommer att välkomna dig i sin orden. Jag är nämligen den ende druid, förutom du då, som vandrar med förmågan dold ute i världen. I druidorden ingår nu nitton män utöver mig. De är mycket berömda men bara ett fåtal reser ute på vägarna", sade Derion.
Pojken såg på honom, på samma gång förvirrad och hänförd av allt han fått veta.
"Vad heter du?" frågade Derion.
"Jag har inget namn", sade pojken.
"Men som druid måste du ha ett namn. Jag får bli den som döper dig i avsaknad av andra druider. Ditt namn blir Nahrlion, som betyder "Nytt hopp" på fornspråket", sade Derion och lade handen på pojkens huvud. Han kände en märklig kraft nudda sitt hjärta. Han tog sitt namn till sig.
"Nahrlion", viskade han.
18
Innan pojken somnade den natten låg han och funderade på allt han varit med om under dagen, han skulle lära sig att bli druid och han hade fått ett namn.
"Nahrlion" sa han till sig själv. Han funderade också på sin Hemlighet och ifall han kunde berätta den för Derion men han somnade innan han hade bestämt sig.
Han vaknade av att någon slickade honom i ansiktet och när han öppnade ögonen så såg han att det var Derions hund. Pojken klev upp och klädde på sig, dagen hade ännu inte börjat gry. Hunden ledde pojken till Derion som stod och väntade i en liten skogsglänta.
"Välkommen Nahrlion"
"Tack, Derion"
"Idag ska vi börja din träning till druid och därför måste jag ställa en fråga till dig."
"Det får du, Derion."
"Tack, Nahrlion hur mycket har du lärt dig i druidkunskaper innan jag kom in i ditt liv?."
"Jag kan prata med djuren och känna deras sinnen."
"Bra men som druidlärling kommer du att lära dig mycket mer."
Pojken blev genast nyfiken och undrade vad det var för saker och Derion berättade om förhindrande av åldrande, gömma sig själv så att bara andra druider kan se var man är och behärskandet av de fyra elemten: Eld, Luft, Vatten och Jord allt detta berättade Derion för pojken och mycket mer.
"Så vad vill du börja med?" frågade Derion nyfiket.
"Först så måste jag berätta min hemlighet för dig. Pojken blev förvånad över att höra sin egen röst skulle han berätta för Derion vad inte berättat för lord Thurdain. 'Ja, det ska jag' tänkte han 'för det här gäller min uppväxt som druid'.
"Vad för hemlighet" sa Derion förvånat.
"Min Hemlighet är att jag har förmågan att skapa levande varelser men jag måste vila väldigt länge efteråt.
"Helige Kartenis" utbrast Derion och så fortsatte han med att säga:
"Druider kan bara skapa döda ting i dessa dagar, senaste druiden som hade din förmåga levde för flera tusen år sedan. Du gör sannerligen skäl för ditt namn. Nytt hopp är vad druidernas behöver."
19
"Kan inte de andra druiderna göra det?" frågade Nahrlion förvånat.
"Nej, ingen har kunnat det på en fruktansvärt lång tid", sade Derion. "Den som senast gjorde det var Friedos, en druid som dog i strid med mörkerdjinnerna för över tre årtusenden sedan." Sedan harklade han sig och fortsatte: "Det ger mig goda förhoppningar men nu får du ta och välja vad du vill lära dig först."
"Vad tycker du?" frågade Nahrlion.
"Om jag får bestämma kan vi börja med förmågan att ta sig fram osedd, för det är det jag behärskar bäst och sedan ska du förstås lära dig fornspråket", sade Derion. "Vi börjar imorgon. Nu ska vi äta lite och tala med de andra".
De gick tillbaka till de andra och satte sig vid den eld de tänt.
20
Tidigt följande morgon påbörjades Nahrlions träning. Derions vita hund kom till pojkens bädd, och Nahrlion visste att den äldre druiden hade skickat djuret för att hämta honom. Så fort hunden såg att pojken var vaken störtade den utan ett ljud inåt skogen, och Nahrlion följde efter så raskt, och tyst, han kunde. Varken hund eller pojke lade märke till figuren bakom en tjock trädstam i lägrets utkant som betraktade deras försvinnande.
Det dröjde inte länge innan de fann Derion, i färd med att teckna underliga tecken i den mjuka jorden med en träpinne. Druiden såg inte upp när de nalkades honom, men han sträckte ut handen och den vita hunden sprang fram och slickade den tillgivet. Sedan gjorde den helt om och försvann djupare inåt skogen.
"Hon kommer tillbaka", sade Derion och log. "Du är snabb, Nahrlion", sade han. "Det är gott. Är du redo att börja din träning?"
"Ja, sir", svarade Nahrlion, lätt andfådd efter språngmarschen.
"Från och med nu titulerar du mig Mästare", sade Derion. Nahrlion nickade tyst. Derion lade undan träpinnen och tecknade åt pojken att sätta sig. Denne satte sig ner på den fuktiga marken med benen korsade på samma sätt som druidens.
"Du har säkert hört många berättelser om druiderna, den ena värre än den andra", började Derion.
"Nej, mästare", svarade pojken. "Jag har aldrig hört andra berättelser än de som djuren har berättat för mig, och de vet föga om druiders förehavanden."
Derion log. "Så mycket bättre", sade han. "Druidernas magi ligger inte i trollformler och magiska drycker, utan i tankens kraft. Sådan magi kan endast praktiseras om utövaren gjorts sig fri från sina fördomar. För att kunna ta dig fram osedd måste du tro på vad du gör; smälta samman med omgivningen. Allt finns i ditt huvud, Nahrlion."
Derion reste sig och gick bort till några buskar i närheten, där det visade sig att han hade gömt två pilbågar, jämte samma antal pilar. Han räckte en pil och båge till Nahrlion. "Vi skall ut på jakt", sade han. "En druid fäller vilket byte han vill, så länge han tackar Kartenis för fångsten och aldrig blir högmodig. Låt oss gå."
I samma stund genljöd ett tjut av smärta i skogen. Derion sprang upp och såg sig vilt omkring. "Min hund", viskade han. "Åh, barmhärtiga gudar. Det är min hund, som skriker."
21
De rusade mot ljudet. Derions vita hund låg under ett stort svart djur med en lurvig päls. Hundens päls var färgad av blod från ett stort sår i halsen. Hunden ylade förtvivlat. Derion tappade fattningen fullständigt och kastade sig fram mot det svarta djuret med ett vrål av sorg och raseri. Med en labb slog djuret som var stort som en mindre björn undan Derion som föll handlöst mot marken. Paniken spred sig i Nahrlion sinne när det lurviga djuret, som han aldrig tidigare hade sett började vanka mot den avsvimmade Derion.
"Lord Thurdain", skrek Nahrlion, men han visste att det var meningslöst. Då hans sinne rörde vid djurets kände han att det inte fanns någon ondska där. Det var enbart ett dumt rovdjur, på jakt efter mat. Då tändes i Nahrlions sinne en beslutsamhet. "Försvinn", skrek han med tanken och han kände att han inte bara nådde fram till djuret ytan också skakade dess tankar. Det lurviga djuret såg på honom och de stora ögonen som syntes under den lurviga hårmanen på huvudet var skräckfyllda. Sedan lufsade djuret iväg i hög fart. Nahrlion knäböjde vid Derions sida.
"Han lever", tänkte Nahrlion.
Då rörde Derion på sig och öppnade ögonen.
22
Han hade först svårt att fästa blicken på pojken. Sedan viskade han: "Min hund... Min hund, klarade hon sig?"
Nahrlion kastade en blick på djuret, som flämtande låg kvar där den fallit, fläckad av blod.
"Hon lever", sade han, "men jag vet inte för hur länge."
Derion tog stöd mot en trädstam och reste sig mödosamt. Han vacklade till och Nahrlion försökte förskräckt få mannen att lägga sig ner igen. "Ni är skadad, mästare", sade han. "Jag ska se till er hund."
Druiden skakade beslutsamt på huvudet, slog undan pojkens stödjande händer och gick med ostadiga steg fram mot den vita hunden, men föll omkull och mäktade inte resa sig igen. "Kom hit, pojke", bad han. "Du måste hjälpa mig. Den här hunden får inte dö; ty det är min skuld att hon är i en hunds skepnad. Du måste hämta min medecinväska, den ligger gömd i samma buskar som jaktredskapen. Skynda dig..." sedan förlorade han återigen medvetandet.
23
Nahrlion sprang mot buskarna och fann en påse med örter och annat som han inte visste vad det var. Nahrlion ruskade Derions arm och han vaknade återigen.
"Här är det du sökte, mästare", sade Nahrlion och höll fram den bruna läderpåsen.
Derion böjde sig över hunden med en burk i handen. Sen fick hans ansikte ett desperat uttryck. Han kastade sig på marken och grät. Hunden låg helt stilla.
Solen hann vandra långt över himlen innan Derion tog sig samman och satte sig upp. Han såg väldigt sorgsen ut. Mer till sig själv än till Nahrlion började han tala:
"Hon var en av de få formbytare som finns", sade han. "Hon kunde byta skepnad men i en strid för länge sedan drabbades hon av en fiendes svartkonster för att jag inte lyckades komma till undsättning i tid. Jag räddade hennes liv men hon fastnade i hundens skepnad och fick en hunds sinne, och nu är hon död." Det sista försvann i en snyftning. Då ryckte det till i hundens vänstra framben.
"Hon lever", skrek Derion. "Vi måste försöka rädda henne."
24
Derion arbetade skyndsamt nu när hunden åter visade tecken på liv. Druiden letade bland örterna i påsen och tog upp två olika knippen. Det ena bestod av röda blad som luktade kummin och den andra örten bestod av nästan svarta blomblad, krokiga i formen och utan lukt. Nahrlion satt och smekte hunden vars bröst stötvis hävdes upp och ner andningen var ansträngd. "Gör upp eld så går jag och hämtar vatten" sade Derion "Ja mästare" svarade Nahrlion och reste sig skyndsamt och började samla torra löv och kvistar. Han fick snabbt ihop tillräckligt. och med hjälp av Derions tändsten började elden snart spraka och knastra. Under tiden tvättade Derion hundens hals ren från blod och smuts. Turligt nog hade hunden inte blivit illa skadad men besten hade skadat flera blodkärl och det rann fortfarande en klar stråle från halsen ner på marken. Derion tog upp örterna på nytt, lade dem i en kopp fylld med vatten och hängde upp den över elden. Det tog inte lång tid innan det började koka i koppen. Derion smörjde in den heta buljongen i ett par lena dukar av borstat skinn och förband det runt hundens hals. Hunden gnällde till, Nahrlion iakttog Derions ansikte det såg spänt och härjat ut. Pojken var rådvill med vad han skulle göra så han fortsatte smeka hunden. Av någon andledning kunde han inte känna dess sinne. "Det finns inget mer vi kan göra för tillfället." Sade Derion till slut, de båda vände sig bort. Derion talade tyst för sig själv "Kanske ändå" han reste sig upp. "Stanna pojk jag går och letar efter andra örter ta hand om hunden så länge." Nahrlion som blev orolig för att bli lämnad själv med hunden utan beskydd reste sig upp. "Kan vi inte ta hunden till lägret först?" "Nej det är av yttersta vikt att ingen får se hunden i den konditionen den just nu befinner sig i." Pojken skulle just till att fråga varför när han blev avbruten av en vacker kvinnoröst. "vad har hänt?" Derion och Nahrlion vände sig förvånat om och stirrade på...
25
...hunden men det var inte längre en hund det var en vacker kvinna. Derions ansikte strålade genast upp av lycka.
"Nahrlion, det här är Nahrtiin "
" Nahrtiin, det här är Nahrlion
"Derion, vad har hänt" frågade kvinnan igen.
"Kommer du inte ihåg någonting"
"Det sista jag kommer ihåg är att jag stred, Derion"
Derion berättade för Nahrtiin hur hon hade blivit förvandlad till en hund av fienden och han hade tagit hand om henne sedan dess. Nahrlion undrade när striden hade ägt rum och Derion berättade att det var för 70 år sedan.
"Nahrtiin, tror du att du klarar att förvandla dig tillbaka till hund och behålla ditt människosinne." frågade Derion.
"Ja, det kan jag mästare Derion" och med de orden så blev hon hunden igen.
"Bra, gjort jag kan känna att du klarade det spring iväg nu och jaga så att du får något i dig"
När hunden sprungit iväg så frågade Nahrlion:
"Varför sa du åt henne att förvandla sig till hund igen, Mästare"
"Nahrlion, tror du inte männen skulle ställa frågor ifall vi kom med en kvinna till lägret dessutom så får inte fienden upptäcka henne."
"Varför inte, Mästare"
"Nahrlion, jag ska berätta det för dig, Nahrtiin är inte bara en formbytare hon är också den enda nu levande kvinnliga druiden. Det har bara levt två andra kvinnliga druider och de dog för 10 000 år sedan.
26
De gav sig iväg tillbaka till lägret och Nahrlion kände sig omtumlad av allt det som hänt honom de senaste dagarna. När de slog sig ner hos de andra reste sig lord Thanofur och sade:
"I morgon ska vi, riddare ur griporden och Derions stigfinnare bege oss iväg på en mycket farlig resa. Om vi lyckas eller inte kan vara avgörande för Alendorins framtid. Vi ger oss iväg västerut, mot mörkrets länder i gryningen imorgon."
27
"Vänta vid ditt tält medan jag går och pratar med lord Thurdain" sade Derion. Pojken nickade till svar och satte sig ned. Han tittade bort mot Derion när han pratade med Thurdain och tänkte igenom hur livet hade förändrats de senaste dagarna. Han blev väckt ur sina tankegångar av Derion som ropade på honom. Han sprang bort till de båda männen. Först var det tyst och ingen av dem verkade vilja säga något det var en spänd känsla. "Nahrlion" sa till slut lord Thurdain ansträngt "ett namn som passar dig" fortsatte han med ett tillkämpat leende. "Derion här säger att det nu är han som ska ta hand om dig och att du har godkänt detta?" "Det stämmer" svarade Nahrlion stammande och med synbar rodnad. "Nåväl låt det så bli även om jag inte förstår varför" Lord Thurdain Var irriterad det märktes. Derion föll in "Allt ska inte förstås. Men Thurdain lita på mig såsom du gjorde i segerns timma utanför Bahirs borg kämpandes sida vid sida emot Mörkdjinnernas härskare. Vid dessa ord smålog Thurdain och spänningen lättade "låt gå" svarade han "Men ta väl vara på dig pojk och låt inte Derion hunsa dig allt för mycket" Pojken tittade mot Derion och blinkade " det är nog ingen fara" sa han till Thurdain
28
"Nu kan vi äntligen börja din träning", sade Derion.
Thurdain suckade och gick bort till lord Thanofur.
"Vi börjar med lite historia istället", sade Derion. "Jag har ingen lust att gå ut i skogen just nu."
Nahrlion nickade.
"Vet du något om Alendorins historia?" frågade Derion.
Nahrlion skakade på huvudet.
"Då börjar vi från början", sade Derion. "Alendorin, Huratinia och Pareon heter de tre östliga länderna vi människor lever i. I Pareon lever också skogens och slättens feirer. I väst finns skuggans land, Tuhrn. Alla dessa länder skapades av tvillinggudarna Hedgot och Sankod. De delade världen mellan sig och lämnade den sedan för att se den växa fritt, utan deras påverkan. Folk och natur skapades samtidigt med länderna och människors, skuggvarelsers, djinners, feirers och trolls anfäder vandrade i sina nya länder.
Människorna och våra allierade, de mystiska men vänliga feirerna, skogarnas och slätternas folk, drog sig österut. Djinnerna och skuggvarelserna levde i samförstånd i väster. Trollen spred ut sig överallt. Men så började de folk som levde i öst att bli fientliga mot människor och feirer och små krig utbröt. Troligen var deras sinnen förgiftade av den mörke tvillingens Sankods trollkraft redan innan gudarna lämnade världen. Det här var mycket länge sedan. Medan utvecklingen gick vidare organiserade sig folken mer i samhällen. Alla utom trollen som inte trivdes förenade. Ungefär när jag blev vuxen bröt det första ordnade jättekriget ut. Djinner, skuggvarelser och även troll stormade österut men människornas ryttararméer och slättfeirernas mäktiga hästdragna vagnkavalleri slog hårt mot fienden. Dessutom var Alendorins riddare en stark trupp till fots och skogsfeirernas bågskyttar sände dödliga pilregn. Ett stort slag stod utanför den här skogens södra gräns. Slaget vid den viskande sjön. Där stred jag för första gången. Ingen sida lyckades vinna slaget men det kom fler. Vi var framgångsrika och kom djupare in i den heta västerns länder. Striderna ebbade sedan ut men uppstod igen många år senare och det var då jag, Thurdain och Thanofur stred sida vid sida i första ledet utanför Bahirs borg. Mörkerdjinnernas härskare besatt en mäktig svartkonstkraft och mina krafter var nästan slut när en pil från en av feirernas bågar fällde honom. Då gav trollkungen Bahir upp kampen och vi segrade. Men det var länge sedan nu. Ondskan har återkommit, som den alltid gör. En djinn vid namn Tyzzian samlar västerns härar omkring sig och för att stoppa honom har nu Alendorins kung Kersion V sänt Griporden och stigfinnarna på ett uppdrag för att stoppa honom. Det vi måste göra är...
29
"svårt men inte omöjligt." Han tystnade för ett slag och tittade ut över lägret. "Mer vill jag inte säga dig än, först får vi se hur saker utvecklas. Dessutom behöver jag se till min hund" sa han småleende. "kan du ta hand om dig själv för en stund?" Nahrlion nickade. Efter att Derion begavt sig av inåt skogen letade Nahrlion med blicken efter något att sysselsätta sig med. Han fastnade för en riddare och en stigfinnare som uppenbarligen var upptagna med att tävla i pil och båge. Han gick bort och ställde sig på respektfullt avstånd och iakttog hur det gick. Stigfinnaren var klart den duktigaste av de två men riddaren var ändå inte så långt efter. När stigfinnaren avskjutit sin tredje pil lika säkert mitt i prick som de två förra vände han sig mot pojken. "Nå pojk har du skjutit med pil och båge någongång?" Nahrlion skakade på huvudet till svar. Riddaren iakttog Nahrlion uppifrån och ner och hans blick gjorde pojken illa till mods. "Nåväl då är det väl bra om du får försöka då" sade riddaren "förresten jag heter Theris Imarion och detta är stigfinnaren Karos Terenil." Pojken bugade mot de båda männen "Jag heter Nahrlion". Riddaren blev synbart förvånad. Han iakttog nu pojken ytterligare men sade inget. Karos räckte över bågen och pilarna till pojken. "Den är väldigt tung och svår att spänna så gå närmare tavlan." Pojken gjorde så och avståndet var till slut ungefär femtio meter. Han tog ett djupt andetag och fokuserade på målet.
30
Han spände bågen, det var tungt, väldigt tungt. Han drog strängen mot örat och släppte. Pilen missade tavlan med flera meter men hade ganska bra kraft.
Theris, som Nahrlion nu igenkände som den unge och store riddaren med blixtskölden, log mot honom.
"Du behöver lite hjälp med fingrarna på strängen ser jag", sade han och sträckte ut sin hand och justerade Nahrlions grepp. "Prova nu."
Nahrlion spände bågen igen och den här gången gick det bättre. Han träffade tavlans utkant.
"Bra, det gick bättre", sade Karos. "Fast inte är dina pilar styrda av Kartenis än", sade han och skrattade.
"Vem är egentligen Kartenis?" frågade Nahrlion blygt.
"Men vet du inte vem Kartenis var?" frågade Karos chockat.
"Har du inte hört pojkens historia?" frågade Theris Karos tyst.
"Det tänkte jag inte på", sade Karos och vände sig sedan mot Nahrlion igen. "Kartenis var en stor krigare som ledde människorna i det första stora kriget mot ondskan. Han dräptes av en förrädare vid namn Isliung. Efter hans död fick ett stort antal av Hedgots präster uppenbarelser som sade att Kartenis upphöjts till halvgud. En profetia uppkom senare som sade att Kartenis en gång ska återvända och leda människornas arméer igen. Fast de flesta tror inte på den", avslutade Karos.
"Tror du på den?" frågade Nahrlion.
31
"Det är mycket som är oss fördolt" halvlog han. "Men ja jag tror"
"tss! Skrock för kärringar och krymplingar" Theris hånlog.
"Du vet inte vad du talar om" sade Karos rappt och synligt upprörd. "Kartenis var i sanning den störste krigare som hitintills existerats och du ska delvis vara honom ett stort tack skyldig för att du lever och frodas istället för att vara en husträl lägst i rang hos en mörkdjinn." Stämningen var kylig när Nahrlion avbröt diskussionen genom att skjuta av en pil som nästan träffade mitt i prick. De båda resliga männen blev synbart intresserade. "kan du göra det igen? frågade Theris.
Pojken som inte riktigt visste hur han hade gjort för att träffa så bra spände återigen den tunga bågen och siktade. Även denna pil träffade nära mitten av målet. Karos som inte verkade lika förvånad som riddaren tittade fundersamt ner på pojken. "I sanning en händelse som lyser upp nattens mörker och fördriver dagens dimmor." Han skrattade till. "Det är tydligt att Kartenis vill att vi ska tillverka en båge fullt anpassad efter din förmåga."
32
Nahrlion rynkade pannan. Han visste inte riktigt vad som hade fått honom att ens försöka en andra gång, det var som om hans händer hade avlossat pilen nästan på eget bevåg. Detta gjorde honom fundersam och nästan rädd. Han hade aldrig vetat någonting om gudar och de mystiska krafter som var i rörelse, aldrig ifrågasatt sin existens där han levat ensam i sin skog. Men plötsligt hände allting så fort, som om han själv inte längre kunde göra något för att påverka händelseförloppet. Kunde det vara så att han bara var en bricka i någon odödligs spel? Tanken skrämde honom.
Karos lade armen om hans axlar. "Är det någonting som felas dig, pojk? Du ser blek ut. Mår du inte bra?"
Nahrlion vaknade med ens ur sina grubblerier. "Jag... jag är lite trött", mumlade han. "Jag tror jag skall gå och lägga mig."
"Det är nog bäst", sade Theris. "Småpojkar som du bör inte vara vakna så sent om kvällarna."
Stigfinnaren låtsades inte om sin kamrat. "Det är klokt, Nahrlion. Vi rider tidigt i gryningen, och alla behöver sova ut till dess. Det blir en hård ritt de närmsta dagarna, eftersom överfallet mot lord Derion sinkade oss med en hel dag."
I ögonvrån såg pojken hur Theris' ögon smalnade vid nämnandet av druidens namn. Nahrlion rös; han tyckte inte om denne riddare. Hastigt bjöd han de båda männen en god natt och uppsökte sedan sin enkla bädd för att sova.
33
Sömnen blev lugn och morgonen därpå vaknade han stilla. Himlen var grå av tunga regnmoln men just nu var det uppehåll, luften var frisk och klar. Männen i lägret var i full färd med att packa ner tälten och rensa upp i området. Pojken såg lord Thanofur dona i utkanten av gläntan och gick bort till honom. "Var det en skön sömn? frågade Thanofur innan han reste sig upp och vände sig mot Nahrlion" "Ja" svarade pojken och skulle just fråga om vad som nu skulle hända när Thanofur började vandra bort mot några andra riddare. "Du rider med Derion idag och ska var klar innan solen står på sin högsta punkt." Han avvaktade" Just nu är han någonstans i skogen med sin hund men jag skulle inte bege mig in dit utan beskydd, även i solljus är skogen en farlig plats. Det är delvis Derions fel att vi blev försenade förresten han hade ett viktigt ärende som skulle uträttas. Vad nu det kan vara här ute i ödemarken. Nahrlion som nog visste hur han skulle finna Derion med eller utan beskydd svarade inte. Han stod kvar och blickade mot skogsbrynet efter att Thanofur gått iväg. Just nu såg det trollskt och spännande ut med Nahrlion visste mer än de flesta om hur fort det kunde svänga till en plats mörk och skrämmande.
34
Han undrade om Derion hade stannat i skogen hela natten och vad han i sådana fall hade att göra där. Kanske hade natten gått åt till att berätta för den unga kvinnan om allting som hade hänt medan hon varit fången i sin djurskepnad. Eller hade det hänt något farligt? Han tvekade. Derion kunde ta vara på sig själv, i synnerhet om han hade hjälp av kvinnan. Tillslut bestämde han sig för att låta saken bero; om Derion inte återvände inom en timme skulle lord Thurdain säkerligen skicka ut folk för att leta efter honom. Thurdain... Pojken kände plötsligt en väldig lust att få träffa riddaren, och vandrade genom lägret för att finna honom.
35
Han sökte igenom lägret men hittade inte Thurdain någonstans. Inte heller Thanofur, eller Theris syntes till någonstans. Den sistnämnda var han glad att slippa möta. Till slut kände han igen stigfinnaren Karos från bågskyttet kvällen innan sittandes på en stubbe utanför lägret täljandes på en ung kvist av ett ljust och smidigt träslag som var okänt för pojken. "Vad gör du" frågade han. Jag sa igår att du behövde en båge för att göra din talang rättvisa. "jag trodde du skämtade" sa pojken fundersamt "Är det säkert att jag får den?" Stigfinnaren log men sade inget utan fortsatte bara att tälja och slipa på kvisten. "Vad är det för träslag? jag känner inte igen det även om jag levt länge i skogen och känner många trädslag. "Detta är en gren från Farhen ett träd som bara växer i de nordligaste delarna av landet. Det är smidigt och spänstigt du kan böja det länge innan det brister och är det behandlat efter våra knep så blir det nästan oförstörbart. Pojken sade adjö till den synligt upptagna stigmannen och kom plötligt ihåg att han letade efter Thurdain. Han gick vidare.
36
Under sin vandring så kände han ett sinne som kallade på honom, det var Derions hund sinne som han kände. Han kände att hunden var i skogen så han gick dit och när han kom dit så såg han Derion som stod bredvid den vita hunden.
"Bra att du kom jag trodde nästan du glömt av din druidträning" sa han leende
"Nej det har jag inte, Mästare"
"Bra, då sätter vi igång, vi fortsätter med förmågan att ta sig fram osedd"
"Mästare vad ska göra?"
"Kom ihåg vad jag berättade förra gången och gör nu ett försök"
37
Nahrlion andades djupt i några minuter, lät kroppen slappna av samtidigt som han koncentrerade sina tankar på omgivningen. Han tänkte på träden, vars löv prasslade i vinden, på buskarna syrliga bär och på doften av fuktig jord. Han tänkte på himlens djupa färg och gräsets friskhet; glömde sin egen kropp för känslan att vara som gräset och himlen, träden och buskarna, bären, löven och jorden. Uppfylld av detta vände han sig så mot Derion, och hörde sin egen röst fråga: "Vad gör jag nu, Mästare?"
"Gå", sade Derion. "Gå tillbaka till lägret, och undvik att bli sedd."
Nahrlion gjorde så, och när han steg ut i lägret blev han förvånad över hur ingen tycktes lägga märke till honom. Instinktivt höll han sig ur vägen, för någonting sade honom att trots att han nu var svår att upptäcka var han inte osynlig. Det var helt simpelt så att ingen lade märke till honom, just därför att han inte ville det. Snart återvände han till Derion, ty det var tröttande arbete att ständigt hålla tankarna fokuserade på att smälta in. Han hann undra om druiden skulle höra honom komma, men Derion hade redan höjt sin hand och vinkade till honom att komma närmare.
"Du är skicklig, min gosse", sade han. "Jag förmodar att ingen såg dig. Ändock har du fortfarande mycket att lära; jag kommer inte att sluta pröva dig förrän du kan smyga dig på mig helt obemärkt." Han log. "Vilket kommer dröja."
Nahrlion slappnade av och blev sig själv igen. Han kände en begynnande huvudvärk, vilket han delgav Derion när denne frågade hur han kände sig.
"Det är i sin ordning", sade Derion. "Ditt sinne är ännu otränat, och att träna upp det är ett tröttande arbete. Vill du försöka en gång till, eller räcker det måhända för idag?"
38
"Det räcker", sade Nahrlion tyst.
"Ja, det kan jag förstå, vi ska ändå rida vidare snart", sade Derion. "Då ska jag undervisa dig mer i de konster som man kan lära sig genom att lyssna och tala.
De gick båda till sina hästar och såg till att de var klara. Lägret var i fullt uppbrott och alla riddare såg till sina hästar medan stigfinnarna stod otåligt väntande.
Nahrlion gick fram till lord Thanofur.
"Kommer inte hästarna bara att vara i vägen i skogen?" frågade han.
"Nej, vi kommer snart att komma till en skogsväg och dessutom behöver vi dem senare, utanför skogen", sade lord Thanofur.
Alla riddare satt upp och det gjorde även Nahrlion på hästen han fått av lord Thanofur och Derion som fått låna en häst av riddarna.
En ung man red upp bredvid Thanofur, Thurdain, Derion och Nahrlion.
"Innan edert samtal om allvarliga ting begynner måhända ett kväde från förr kan vara eder till belåtenhet?" frågade han.
"Javisst", sade lord Thurdain och flinade.
Den unge blonde riddaren stämde upp en vacker sång om en riddare som stupade i strid framför sin borg för att försvara sin dotter som hans fiender ville röva bort. Nahrlion kände sig märkligt tilltalad av sången.
Vid borgens mur han stod allen
Utan hjälp och nåd
Framför fädernesborgens sten
Utan broderns råd
Hans dotter vän, de ville ta
Hans fiender var tu
Flickans dygd de ville ha
All hjälp behövdes nu
I dödens timma dväljs det sorg
Och inget mer finns kvar
Just där han stod framför sin borg
Helt glädjelös han var
Hans bane skulle bringas snart
Det kände han och log
Striden inleddes med våldsam fart
Och där sitt svärd han drog
Hans död blev snabb men dottern då
Slets av djupa kval
Och kastade sig ut i det blå
Hon hade inget val
Men än det blod som flöt just då
Kan ses i månens sken
Och männens straff blev hårt som få
Där vilar deras ben
39
Efter sången som styrkt dem alla började truppen röra sig. Som det var sagt dröjde det inte länge innan de kom upp till en skogsväg. Luften var tung av dofter och färden gick i avslappnat tempo. Nahrlion red på den stolta svarta springaren och lyssnade avslappnat på männens råa krigarjargong. Men ingen av soldaterna nämnde något spännande eller avslöjande så snart lyssnade Nahrlion mer med sitt andra sinne. Han kände hästarnas tankar och Derions närvaro. När Nahrlion försökte genomtränga Stigfinnarens tankar tog det plötsligt stopp det var som om en osynlig vägg hindrade alla försök. Nahrlion vaknade upp ur sina tankeförsök och såg Derion i ögonen. "Vi talar mer om detta vid nästa rast" sade Derion strängt. "Ja mästare" svarade Nahrlion skamset. Han saktade ner farten så han kom bakom Derion och Lord Thanofur.
40
När rasten kom hoppade Nahrlion tacksamt av. Det var ansträngande att rida första gången, märkte han.
"Nu får vi talas vid", sade Derion till Nahrlion. "Du ska inte försöka genomtränga mina eller någon annan människas tankar med din förmåga. Detta säger jag inte för att du inte ska få reda på hemligheter utan för att det du kan göra med djur är farligt på människor, om du lyckas tränga in i tankarna hos någon med svagare psyke än jag kan de bli vanvettiga och det vill vi inte!"
Nahrlion såg förskräckt på sin läromästare; men snabbt leddes han tankar in på annat när han hörde att riddarna hade börjat berätta historier. Den äldsta av dem, som hade grått skägg och en vänlig uppsyn och som Nahrlion hade för sig hette Ardone berättade om slaget vid Bahirs borg för de yngre.
"Jag stod där i första ledet, bredvid feirerfursten Narduforiel och då kom mörkdjinnernas furste ut. Hans rustning var svart med underliga runor skrivna med något som såg ut som blod. Hans ansikte var mörkt under den grymma hjälmen. Han var större än de flesta män jag sett och höll i den ena handen en vass kroksabel och med den andra sände han fruktansvärda besvärjelser som druiderna kämpade desperat emot...", började Ardone.
Då hördes ett högljutt knakande bland buskarna och alla vände sig mot ljudet.
41
Det var en ur eftertruppen som nu kom för att avrapportera. "Ingenting har jag sett och ingenting har jag hört utom skogens djur, vind och dofter" Språkade han vänd till Derion. Stigfinnaren nickade och vände sig mot de andra. "Snart dags för uppbrott. Vår färd verkar än så länge döljd för fienden. Må Kartenis verka för att så ska förbli." Nahrlion tittade sig omkring. Det hände så mycket just nu, han upplevde och såg så mycket och han undrade varför han stannat i stugan så länge. Pojken tittade bort mot Lord Thanofur som tog hand om hästarna just nu han gav dem mat och vatten. Lite längre bort i lägret såg han åter Stigfinnaren Keros. Keros verkade vilja någonting och Nahrlion gick bort till honom. "Jag har pratat med Derion och han verkar ha en stark tro på dig och din del i detta uppdrag" Pojken visste inte riktigt vad han skulle svara. Själv hade han inte trott att han var med på grund av någon annan andledning än slumpen. "Ja vad ditt uppdrag nu skulle vara är för mig fördolt så mycket avslöjar inte den gode Derion. Han tittade på pojken. Men du kan inte längre rida med oss utan vapen. Faran vi nu rider inpå kommer kosta många goda män livet. Därför har jag nu färdigställt din båge med mer hast än vad som annars är brukligt eller önskvärt. Bruka den skickligt och välj dina pilars mål väl. Han tystnade tvärt och räckte över en vacker och smäcker båge svagt lysande av ett gulaktigt skimmer. Pojken flämtade något så vackert hade han aldrig ägt. "Är den verkligen min"? Stigfinnaren nickade "gå bort en bit och öva, Du kan snart bli tvungen att använda den."
42
Nahrlion gick bort en bit för att öva men innan hann hunnit börja så kom Derion till honom.
"Du undrar säkert vad du har för del i detta uppdrag? Jag hörde på när du pratade med Keros."
"Vad ska jag göra i detta uppdrag, mästare?"
"Jag känner på ditt sinne att du har förmågan att bli en av historiens mäktigaste druider och jag ska snart berätta om din del i uppdraget jag vill bara inte oroa dig i förväg.
"Det gör ingenting, Mästare" sa Nahrlion lite besviket för han ville gärna veta vad han skulle göra, han misstänkte att det hade med hans druidförmåga att göra.
"Öva lite nu med din pilbåge och så ska jag ge dig några råd om hur du bäst använder din båge."
Pojken siktade mot ett träd, han spände bågen och sköt iväg pilen som missade trädet med några centimeter.
"Jag förstår inte vad det är för fel mästare, förut gick det jag bra för mig när jag sköt."
43
"Glädjen över bågen och känslan inom dig förvillar ditt sinne. Ta ett djupt andetag och fokusera" Pojken slappnade av kände på bågens fibriga yta Valde en pil och lade an på strängen han siktade åter mot trädet. Nu gick det återigen bra, pilen träffade ungefär där han siktat och Derion verkade nöjd. "Fortsätt så nu någon timme innan rasten är slut och vi på nytt ska rida vidare. Jag har andra ärenden att se till." Pojken blev glad över berömmet och gick fram och hämtade pilarna samt ställde sig återigen på samma punkt som förut. Han sköt målmedvetet pil efter pil in i trädet och tiden rann iväg. Han blev avbruten ur sitt övande av att Lord Thurdain och Lord Theris närmade sig honom. Nahrlion ställde ifrån sig bågen och kogret med pilarna och ställde sig avvaktande undrades vad de båda höga herrarna nu ville. Ingen av dem verkade vara den första att vilja bryta tystnaden. Men till slut talade lord Theris. "Du skjuter bra med bågen och kommer väl överens med Derion. Stigfinnare verkar du bli och kanske är det vad du ska vara. Men vid ett anfall mot truppen så lyd ett gott råd och sök skydd hos oss." Nahrlion som nog visste vad han tyckte om rådet svarade inget. Lorderna tog detta som att budskapet gått fram och avlägsnade sig. Pojken tänkte direkt att han måste träffa Derion och prata med honom om lord Theris som alltid gjorde honom illa till mods.
44
Nahrlion sökte upp Derion strax innan de åter skulle ge sig av.
"Mästare, vem är lord Theris?" började han försiktigt.
Derion såg inte upp från sina bestyr när han svarade:
"Lord Theris är en riddare i Griporden förstås men jag förstår vad du syftar på. Han är en religiös fanatiker. Han tror inte på Kartenis återkomst men han stödjer en motsatt inriktning, domedagsprofetian. De tror att världen ska gå under i ett väldigt slag där alla varelser är inblandade. Han är inte särskilt omtyckt men han är en väldig krigare, hatar ondskan och dessutom är han son till en av konungens kusiner så han står högt i rang. De flesta känner en obehagskänsla av att vara med honom och jag kan tänka mig att du som har ett så känsligt sinne förnimmer det extra tydligt."
45
Derion visade tydligt att han nu hade viktigare saker att göra inför avfärden och pojken började vandra bort mot sin häst. Det var dags för truppen att ta sig vidare. En fanfar som var tecken på avfärd hördes och hästarna började röra på sig. Miljön började sakta te sig annorlunda allteftersom de nu allt snabbare red vidare. Där förut mörka trädslag trängt ihop sig började de nu bli allt ljusare mellan stammarna. Arterna skiftade också från gran och fur till björk och alm. luften blev lättare att andas och en behaglig känsla spred sig alltmer. Nahrlion kunde dock inte släppa tanken på vad Derion sagt om Theris det kändes som att det var något mer. En dold hemlighet eller något skrämmande som Derion inte medvetet undvikit men ändå inte berättat. Pojken beslutade sig för att vara fortsatt försiktig gällande den religiösa Theris. Truppen stämde plötsligt upp i ett kväde om en skön drottning från förr och Nahrlion glömde för tillfället bort sina mörka tankar. Han försökte istället lära sig sången som gick ungefär såhär...
46
Över hav gick färden lång
När Eltana vi såg
Här krävdes kväde, krävdes sång
Från både hög och låg
Eltanas sköna ögons glans
En mycket vacker syn
Speglades i svärd och lans
Och stjärnorna i skyn
Där hon drog fram blev natten dag
Och dimman sågs ej mer
Man hörde hennes andetag
Till henne männen ber
En ynnest att få se den mö
Som kungens brud fått bli
Av hennes blick is blev till tö
En magisk kraft däri
Lockande för män hon var
Och det blev hennes dom
För fiender de stjäl och tar
Och deras själ är tom
Den kung hon giftes med skall dö
Det sade de och drog
I strid för att få ta den mö
För vilken männen dog
Men ännu man ser natten lång
Hennes ögons glans
Som hyllades uti den sång
Som sjungs till kvinnors dans
För Eltana vars ögon blå
Gav landet strid och död
Hos Kartenis hon ska bestå
Och trösta folk i nöd
Och uppå stjärnehimlen stor
Henne då man ser
Där gudarna och hjälten bor
Där står hon och ser ner
Det var återigen den blonde unge riddaren med det högtidliga talet som sjöng högst och bäst. Nahrlion tyckte att det var en vacker men lite sorglig sång
47
Allt efter att sången sakta tonat bort tystnade soldaterna alltmer. Nahrlion föll in i egna tankar och började iakttaga närområdet som började skifta i karaktär allt eftersom truppen framskred på vägen. Där förut det var täta stammar av gran och tall och marken bestod av fjädrande mossa blev det nu allt ljusare mellan stammarna och trädslagen skiftade till bok och björkar. Luften blev åter klar och frisk att andas, himlen var blå utan ett moln på himlen men solen stod lågt på himlen till följd av den sena timmen. Till väster syntes en mäktig bergskedja skimrande i grått och vitt. Till öst var det skogen de just lämnat och till norr och söder var terrängen gräsbevuxen med rinnande bäckar som skar igenom landskapet. Det syntes ringa spår av bebyggelse och ingen människa hade de ännu sett trots att området lämpade sig väl både för boskapsskötsel och odling. "Det är mot bergen vi ska just nu" Rösten tillhörde en riddare ur griporden "Vid en vacker sjö nedanför berget finns en av de mäktigaste och vackraste städerna i riket den heter Kalin. Det är många dagars hästritt kvar dit men när vi väl är framme kommer du upptäcka att det varit väl värt besväret. Ölen där sägs vara bland den godaste i riket. Men det är du för liten för" log han och slutade. Soldaten föll tydligt föll in i gamla minnen om forna tiders dryckeslag och fester. lågmält började riddaren nynna på en dryckesvisa. Nahrlion som började fundera på vad det var för uppdrag beslutade sig för att rida ikapp Derion.
48
Han nickade frånvarande åt mannen som hade talat och såg sig om efter Derion. När han inte hittade druiden bland alla högväxta män lät han blicken vandra en stund över bergskedjan och snudda vid de högsta snöklädda topparna. Hans häst gick med sänkt huvud och klippte med öronen. Hon var ett bra djur och trivdes väl med sin unga herre. Ryggen var egentligen alltför bred för pojken vars ben pekade nästan rakt ut i luften, vilket hade fått flera av riddarna att dra på munnen.
När Nahrlion lyckades slita sig från den mäktiga synen som bergen utgjorde fick han i ögonvrån syn på Derions blekgröna tunika en bit längre bak. Han bad sin häst att stanna och vänta så att Derion kunde komma upp jämsides med honom. Mannen log vänligt mot pojken, som för ett kort ögonblick tyckte att leendet inte nådde ögonen. Men snart var allt som vanligt igen och han sköt bort tanken ur sitt medvetande. Dock noterade han den man han kände som lord Theris intill Derion innan druiden manade på sin häst och såg till att han och pojken kunde rida på ett litet avstånd från de andra. Nahrlion kände spänningen i luften.
49
"Vad hände, mästare?" frågade Nahrlion.
"Jag sade åt den där religiösa fanatikern att hålla sig på avstånd från dig. Han hade hört, eller kanske tjuvlyssnat och fått reda på mina förhoppningar om dig. Nu ville han tala med mig om att vända dig till Domedagsprofetians troslära och försökte övertala mig. Jag sade åt honom att han kunde tala med mörkerdjinnerna om hans förbannade profetia och då blev han arg", sade Derion med sammanknipna läppar.
Nahrlion kände att det var säkrast att inte fråga något mer utan satt mest och tittade på landskapet. Just nu var sällskapet på kanten av en sluttning i skogen. På vänster sida stupade det brant nedåt och långt borta kunde de se solen på väg ner. Skogsfåglarnas ljud hördes tydligt och bilden etsade sig in i Nahrlion medvetande.
Just när lord Thanofur saktade farten för att säga till om halt hördes en rörelse i skogen och en gestalt kom fram ur skuggorna.
"Jag hälsar er, människor", sade han och bugade sig.
Nahrlion såg på mannen som uppenbarligen inte var en människa. Han hade rödaktigt hår och ett graciöst utseende. Hans kropp var slankare än en människas och han hade något mystiskt eller trolskt över sig som Nahrlion inte kunde sätta fingret på. Han rörde sig med mjuka rörelser och även hans tal var mjukt och behagligt.
"Det där, det är en feirer", viskade Derion till honom.
"Jag bringar bud från kung Hasdariel och drottning Askernia. Jag har färdats länge och nådde sent omsider kung Kersions hov. Han sände mig då efter er för att bringa er mitt ärende", sade han mycket snabbt. "Ni behövs hos oss, det har er kung befallt. Ert nuvarande uppdrag är än viktigare men det kan skjutas upp."
"Vad har hänt?" frågade lord Thurdain.
"Klingan har blivit stulen", sade feirern.
Alla i sällskapet utom Nahrlion drog efter andan.
"Ni behövs för att jaga den som stulit den. Nästan säkert är Tyzzian inblandad. Klingan skulle kunna väcka krafter som helst ska förbli glömda; och de skulle tjäna honom", sade feirern.
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
