Nerloth skrev:
Citera:
Aucen skrev:
För oss som Tolkienläsare är det intressanta i detta hursomhelst det faktum att det finns stora idémässiga likheter mellan islams andliga kärna och de idéer Tolkien omfattades av. Den gemensamma grunden är nämligen den nyplatonistiska läran såsom den formulerades av Plotinus på 200-talet.
Upp till bevis, vilka är dessa likheter? Räkna upp dem i punktform.
Ok, bara för att jag är så rysligt snäll ska jag tillgodose ditt önskemål (med risk för att gå Off Topic...):
• Emanationsläran: Universum är ett gudomligt evigt flöde där själen tränger ned till den döda materien, upplyser den och ger den liv. Överst står det Ena utanför tid och rum som i ofattbar och fullkomligt majestät låter sin kärleksvisdom likt ett allestädes närvarande ljus, som från en sol, flöda ned i materiens värld. Själen är en enda och det är dess närvaro i materiens stoft som ger det liv – utan den vore allt dött.
• Det gudomliga flödets universella skapelse är märkbara för känseln och för örat. Skapelsen är en enda stor melodi, rytm, musik. Allting som existerar i världen har en förebild i denna skapelsens musik som genom änglalika varelser emanerar från det Ena (”wali” i islam, ”valar” i Tolkiens mytologi).
• Själen, till skillnad från materien, är odödlig. Om själen behåller förbindelsen med sitt ursprung återvänder den efter döden. Annars fångas den i kroppen, hindras i rörelsen uppåt och går under tillsammans med sitt jordiskt fragmenterade skal. Den själ som under jordelivet behållit minnet av sitt höga ursprung och längtar tillbaka återvänder alltså till de rena gudomliga formernas värld. De som helt försjunkit i det sinnliga blir däremot kvar i materien, fjättrade i det evigas skugga.
• Godheten, kunskapen och skönheten utanför tid och rum når genom själen materien med olika intensitet. Insikten är avhängig själens avstånd till källan och den mottagandes karaktär. I själens nedåtgående rörelse från det högsta förnuftet mot materien inflyter den gudomliga essensen i proportion till avståndet från ursprungskällan och tar sig därför höljen med allt mindre perfektion. Man ser det man är, vilket innebär att människans sekularisering och nedsjunkande i det sinnliga, det materiella, fördunklar själens lyskraft och förblindar våra sinnen.
• Ondska är en form av icke-existens, godhet är en fullständig existens, ett fullständigt uppgående i det gudomliga ljuset.
• Det absolut goda är både möjligt och närvarande (det gudomliga är absolut godhet).
• Absolut ondska är en omöjlighet, eftersom det skulle vara lika med fullständig icke-existens. Ondska kan därför bara existera genom att parasitera på, och förvrida, det goda. En ond person kan endast existera genom att ha någon gnista gott i sig.
• Ondska hänger samman med dårskap, okunnighet, förtvivlan, blindhet och kraftlöshet.
• Ondska verkar genom disharmoni och oenighet.
• Det goda verkar i världen genom försynen.
• Själens kunskap är snarare ett tillstånd i hjärtat av lycka, frid och själsupplysning än ett analytiskt kunskapsstoff. Kunskapen måste bli en del av vår natur och vårt sätt att vara om den verkligen ska förtjäna namnet. Att tala om Gud är inte det viktiga, utan att sträva efter att omvandla sin tro i handling, i rätt livsföring.
• Motsvarighetsläran: För att ett gudomligt tillstånd, en ”essens” ska bli förståelig för sinnena krävs en form, en konkretisering. Det inre och andliga blir synligt genom ett motsvarande yttre. Den gradvisa processionen längs kunskapens väg sker i form av analogier och motsvarigheter som allt tydligare speglar de gudomliga egenskaperna. Insikt nås genom att tränga igenom det yttre bedrägliga skalet för att nå fram till den inre orsaken till det materiella och synliga. Att ”se det som sker i det som synes ske”, med andra ord det Enda i en oändlig mångfald. Analogier, motsvarigheter – kanske framförallt myter – ger oss kunskaper om detta högre. Genom att vara delaktig i metaforer och symboliska utflöden av det gudomliga ljuset kan vi återförenas i en transcendent enhet (Galadriels stjärneljus etc.)
• Själarna (som egentligen är en) är amfibier, utgör en dubbelexistens. Själen lever med en del i den övre världen och en annan i den lägre, vilket ibland beskrivs som ”as above, as below”. Men det som kan uppenbaras av det högre i flyktigt tidlösa ögonblick av kontemplation är nästan uteslutande endast ett själens drömlika minne av den högsta lyckan, ett tillstånd av total frid och klarhet.
• Livets mening är ett andligt liv, inriktat på självkännedom och därmed sammanhängande klarhet om det gudomligas närvaro i oss.
• Den moderna uppdelningen mellan subjekt och objekt saknas. Subjektet kan inte förfrämligas från sin egen roll i världen, utan uppgår i den på ett naturligt, organiskt sätt.
• Ytterligare ett släktskap mellan Tolkiens mytologi och de nyplatonistiska läror som går tillbaka till Platons skrifter är dennes berättelse om herden Gyges som stiger ned i underjorden och finner en magisk osynlighetsring som ger honom gränslös makt.
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
Han delade kritiken med sina fränder i det litterära sällskapet The Inklings. Mycket kortfattat så kan man säga att de var kritiska till upplysningens "avförtrollande" av världen. Att myter och gudar av den moderna människan betraktas som inbillning. Detta samtidigt som hon i sitt högmod inbillar sig kunna härska över världen med hjälp av vetenskapen. Men förnuftet är otillräckligt eftersom människan har själ och hjärta. I "Om sagor" skriver Tolkien att vi finns i sagorna "när vi är förtrollade". En myt är alltså ingen verklighetsflykt utan ett sätt att förhålla sig i världen. Speciellt viktigt är det i en värld så präglad av människans ensamhet som den sekulariserade.
