När jag gick i grundskolan - kriaperioden eller så - läste vi åtminstone ett block med norska och danska på varje stadium. På våra standardprov i svenska i åk nio, ingick läsförståelse av en norsk och en dansk text.
Tycker inte att danska är lätt för den sakens skull (ska jag välja mellan en dansk och en iransk läkare, så är det möjligt att iraniern vinner ut begriplighetsssynpunkt) - men det finns marig norska också, hade ett antal norsktalande kurskamrater och de varierade i sin grad av övergång till att tala svenska allteftersom läsåret gick ... å andra sidan finns det svenska dialekter, sånt där som älvdalsmål, eller äkta estlandssvenska som inte heller förstås av utomstående.
Iaf tycker jag det är bra att man åtminstone försöker förstå varandras språk.
Vad jag däremot inte alls förstår är varför vi inte fick lära oss minsta lilla finska och samiska? Säg hundra ord på vardera språket (OK kan ju vara svårt att välja nord- eller sydsamiska
)
Turistfinska (strunta i grammatiken, den är för svår för en genomsnittlig svensk) och geografisk begrepp som förklaring på ortsnamn och en del av våra låneord.
Vad ord som öl, bank, läkare, hjälp osv heter är väl alltid bra att veta? Vi talar om vårt närmsta grannland som vi har en längre gemensam historia med än vi har med Skåne.
(Vad som gör mig rent arg är att det ligger en finsk kanal i marknätet, men bor du i ett hus med kabel, då finns det inte i baspaketet som är gratis; gjorde det iaf inte där jag bodde.)
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
Där blir det Finland. 
