Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Jag tyckte Beledhels förslag var mycket bra.

nu har jag lagt upp den text som jag skrev till Mitranias novell tävling. Nu när den är avslutad och allt. Handlar om samma person som min längre serie handlar om, men när han är mycket äldre. Tyvär bara som .pdf, hade lite problem med .txt dokumentet. Ska fixa det senare..

http://www.freewebs.com/mjolkframjandet/miro.pdf

Fattade inte riktigt. Var den slut där?

den är slutdär, men som sagt den är del i en serie så det finns delar förre och delar efter. (Fast de flesta är i min hjärna)

Det hade varit intressant om de båda blivit förtrollade. Det gick ju otroligt fort att bli kära...

Jag har planer på att skriva någon form av bok, men jag behöver min skoldator då (som har varit trasig en lång tid...). Tänker/skriver nämligen bäst runt 2-5 på natten i sängen, och det är mycket bekvämare med en laptop än massa papper & pennor

Har i stora drag arbetat upp en berättelse i huvet, men eftersom jag aldrig får tillfälle att skriva ner den så glöms mycket bort och jag blir tvungen att börja om på nytt :/

Samma här! När jag ska skriva något skolarbete eller dylikt blir jag alltid sittande till småtimmarna med hjärnsläpp innan jag kommer igång. Och så ska det vara Enigmas album MCMXC a.D. i lurarna.

Kladda ner anteckningar på ett papper!

Har lagt upp en annan text, inte fantasy, utan ofärdig Lovecraft Fan Fiction typ.
http://www.freewebs.com/mjolkframjandet/lysekil_hp_fan.pdf



Tänk Kerr, tänk Buddhism...

Ok inkarnation förstår jag. Har faktiskt haft liknande "besvär".

Visst funkar hjärnan bäst på nätterna men man kan inte sköta sitt jobb om man inte går och lägger sig i tid på kvällarna.

Jag skriver aldrig prosa, jag har helt enkelt ingen som helst inspiration till det. Har bara skrivit två korta noveller de senaste åren, båda finns på www.sockerdricka.nu om ni letar efter Styx. Dock är det bara "Rockergirl" som faktiskt är bra.
Annars håller jag mig till poesin. Det är det jag kan.

Jag fick precis ett extremt sug att läsa noveller. Och då Jag inte orkar gå till biblioteket, plus att det stormar här i Uppsala, så tänkte Jag höra Mig för här. Vi har ju en dikthörna så det finns ju folk som skriver här. Så om någon har en novell han/hon är tillfreds med: publicera den här!

För att föregå med gott exempel så publicerar Jag själv en novell här:

Wow, Fëanor. Bortsett från användandet av versaler har du verkligen fångat Burgess' språk. Horrorshow!

Ja jag vet att tråden är uråldrig, men jag har inte slutat skriva, och jag kan ju inte påbörja en ny om samma ämne när jag vet om den här, eller hur.

Den här texten är inte riktigt den här världen, eller vem vet (;
Och jag är inte helt nöjd med slutet, men eftersom jag inte kommer vidare så...

-----
Faraos Tandläkare
-----

Smärtan, denna oändliga smärta som nu drabbade honom. Var kom den ifrån, hela hans mun skakade med smärtan som kommit sig smygande under en lång tid och nu nästan drev honom bortom vansinnets gräns. Här satt han, konung över det övre riket, och nästan grät som det nyfödda barnet. Smärtan, hur ska han kunna styra riket med denna smärta. Finns det någon som kan lindra smärtan, han dundrar sin stav i stengolvet för att tillkalla översteprästen och höra med honom vad som kunde göras för att minska denna smärta och se till att solen återigen påbörjade sin färd över himmelen, imorgon igen, så som den gjorde alla dagar.

Klios hade varit överstepräst hos denna faraon länge, väldigt länge. Ända sedan han tillstod makten och den man som varit överstepräst hos fadern till dagens farao valde att själv följa sin herre på färden igenom underjorden. Hans monument vaktade framför den förregående herrens monument. Nu kom en av slavarna med orden, ”den stora farao, solens son, tillkallar dig sin närmaste rådgivare och överstepräst, Klios du ska genast komma till den privata audiens kammaren där han väntar dig.” . Klios var glad att vara vid liv, han var det för han såg inte äran i att dö med faraon, han hade nämligen en hemlighet. Han var född bland de många slavarna, men hans mor hade lyckats göra så att prästerskapet adopterade honom när han visade en talang för att se in i framtiden. Den förmågan hade man lyckats frånta honom när han skolades in i allt vad gudarna begärde. Många år hade gått sedan hans mor dött, och ännu fler sen han hade sett henne. Det var över trettio år sedan nu. Åldern började ta ut sin rätt på hans slitna kropp och han haltade, men han ville ändå fortsätta leva. Det var därför han hade lyckats bli överstepräst, de andra kandidaterna hade inget emot döden, utan såg fram emot dem, de var inte bra på att planera, tillskillnad från honom. Och nu vandrade han återigen i dessa korridorer som han hade blivit tvungen att fläka med blod för att ta makten över övre rikets prästerskap. Han oroade sig ständigt för att faraon skulle begära att han visade sin trohet igenom att ta sitt liv i riten som skulle göra gudarna lyckliga över troheten hos Farao, för i faraos ställe skulle översteprästen vara offret. Så hade ceremonin varit så länge han mindes, men han hade kommit över en gammal text där det var faraon som fick snabb assistans till sina bröder, gudarna. Skulle det vara idag det begärdes av honom att ända sitt liv? Det borde inte hända nu, för det fanns inga kandidater att ta hans plats. Funderingarna växte hos honom när han, mer och mer, närmade sig den privata audiens kammaren.

En slav slog försiktigt upp dörrarna, medan en stämma utifrån förkunnade: ”Översteprästen Klios har som begärt kommit till den privata audiens kammaren för att få gunsten att höra Faraos önskemål.”. Klios gick in i salen och sjönk på knä över stenen som låg i mitten av rummet och mässade, ”Må gudarna ha nåd över sin bror Farao Milkenkamon och över hans undersåtar i detta, dess jordiska rike. Må underjorden få vänta ytligare med att hämta hem den väntade sonen”)
Sedan reste han sig och gick försiktigt fram till den plats som anstod honom, nedanför faraos tron, precis till vänster om det första steget. Så sa han: ”Vad önskar den store Farao Milkenkamon av mig , sin ringa tjänare, översteprästen Klios?”. Slavarna närmast tronen mässade i en enhetlig stämma: ”Översteprästen Klios ringa tjänare till Farao Milkenkamon undrar vad den store och heliga, fadern över hela det övre riket Farao Milkenkamon önskar av honom. Den ringaste överstepräst.” Milkenkamon ställde sig upp och yttrade orden: ”Farao Milkenkamon har drabbats av en otrolig smärta i sina tänder, han begär att den högsta översteprästen Klios ska göra allt han finner för att stoppa smärtan, om han inte lyckas så måste han offras för att blidka mina bröder bland gudarna som i så fall tydligen har förbannat den på mig.”. Samma slavar som nyligen mässade Klios ord la nu Faraos ord i sina egna munnar: ”Den store och hederliga, gudarnas bror, rikets härskare Farao Milkenkamon begär av sin ringa tjänare översteprästen Klios att han finner en lösning på smärtan som kommit som en förbannelse från någon av kungens bröder bland gudarna.” Sen lämnade Faraon rummet, vilket betydde att att alla andra nu måste lämna audienssalen och gå till sitt.

Klios funderade på hur han skulle lösa den här situationen utan att själv behöva offras. Han kände till att det bland slavarna fanns de som var kunniga i konsten att läka människor. I något av faraos många krig med andra länder hade man nämligen tagit tillfånga dessa män. Men hur skulle han finna dem, och skulle de verkligen hjälpa faraon, deras tillfångatagare. Han skulle vara tvungen att vända sig till sin bror som han i hemlighet understödde, han visste inte att de var bröder, trodde bara Klios vill vara vänlig av någon annan anledning. När skulle den karavan där Lious slet med djuren återkomma till staden, först om två dagar. Nåja det fick gå, bara han lyckades undvika faraon så länge.

Smärtan smärtan, bara den här oändliga smärtan. Beslutens kvalitet blev också påverkade av den återkommande smärtan. Måtte bara Klios komma åt att finna en lösning på den här smärtan så att han fick tid för sig själv. Den som fann en permanent lösning på det hela skulle begravas i en egen pyramid invid faraos egen bestämde han sig för. För tänk om smärtan skulle återkomma i nästa liv,

Klios vandrade igenom de mörkaste gränderna, i klädd en diskret klädsel för att passa in i nattens mörker. Det var första gången på två år som han gick de här gränderna, han hade inte mött Lious på så många år. Han önskade att det fanns något mer han kunde göra för honom, men det skulle väcka för mycket uppmärksamhet om hans bakgrund om det kom fram. Han kunde förlora sin ställning, men framför allt han kunde förlora sitt huvud och det var vad han var mest rädd för. Livet var honom väldigt kärt, precis som njutningar var. Han trodde inte egentligen på något, född som slav fanns det ingen anledning att tro på något. Han hade lyckats att ta sig till sin position med hjälp av ränker och lögner. Ingen hade någonsin frågat honom om han trodde på gudarna, de hade bara tagits för givet att han gjorde det. Nu skulle de träffas på Marlious värdshus, han hopades hinna med att förlusta sig med någon av flickorna som var anställda där, för just det var flickornas syfte, att förnöja männen. Det var därför han hade bestämt sig för att de var platsen han kunde möta sin bror på. Ingen som var där skulle undra vad han gjorde där, dessutom fanns det en del män som inte sökte flickors sällskap utan andra mäns, även deras lustar hade Marlious sett till kunde få tillfredsställelses.

Hans bror hade begärt att träffa honom på det vanliga stället. Det hade gått två år sedan det senaste tillfället. Han ville inte träffa brodern, men han skulle vara död imorgon om han inte gick och mötte brodern. Nu måste han återigen låtsas om som han tyckte om att vara i sällskap med den broder som han i botten av sitt hjärta hatade. Tänk om han visste om de planner på att mörda honom, då skulle han inte träffa honom. Nu skulle de återigen träffas, och han skulle säkerligen bjudas på både dryck och flickor. Tacka nej skulle inte vara en möjlighet, det skulle vara ett sådant brott mot etikten att hans huvud skulle rulla från offeraltaret tidigt imorgon. Nu var det dags återigen, att möta brodern, som skulle begära något av honom. Han begärde alltid något, de träffades och han begärde. Han skulle vilja begära en sak, bara en sak av sin broder som satt där med all makten, han var bara en simpel slav Lious men hans bror, var den stora ,översteprästen Klios som pratade med faraon själv. Lious önskade bara en sak, frihet åt sig och att kvinnan han älskade skulle friges. Kvinnan han älskade, henne skulle han se idag. Hon var slav hos Marlious, kvinnan han älskade, Linal var slav hos Marlious. Det ända han ville begära av sin bror var frihet för henne, hans egen var inte så viktigt. Men idag skulle han få sitta och spela glad över sin brors framtid, samtidigt som han kommer vilja slå ihjäl honom när han blir bjuden på allt. Hans bror kommer säkerligen att välja Linal som sin kvinna för kvällen förbanne honom. Förbanne honom brodern som fått all denna makt.

Marlious började tömma ut huset på alla gäster. En slav hade kommit med bud från översteprästen Klios, som hon en gång känt i närhet, under deras ungdom hade de varit nära varandra. Översteprästen Klios begärde av henne att allt skulle göras i ordning för ett av hans besök. Hon visste vad det betydde, Klios skulle möta sin bror Lious, på hennes etablissemang, men han brukade alltid vilja förlusta sig med ett par stycken av hennes flickor vid sådana tillfällen, och också hänge sig åt andra later som han var tvungen att dölja som präst. De starka dryckerna och den nyhet, dessa mystiska blad, som hon nyss köpt som väntade på lager skulle antagligen gå åt, men som tur var så betalade alltid Klios extra mycket när han varit där så det skulle gå att överleva de här besöken så länge de inte blev återkommande. Men nu knakade det på dörren, det var en knackning utanför dörren. Marlious bad de bägge bröderna att stiga in, de kom som vanligt fram precis samtidigt. Hur de lyckades med det skulle alltid förundra henne, för resten av hennes liv skulle hon undra över hur de kunde vara så jämnbördiga.

Min bror sa Klios
Broder sa Lious och kysste Klios signett ring för att vissa sin underdådighet.
Låt oss sätta oss ner och samtala, Marlious din bästa dryck ska vi ha, och efter vi talat ska vi ta oss en titt på flickorna så gör i ordning dem för vårt besök. Jag vet att jag vill ha henne där sa Klios och pekade på Linal som stod och smygde bakom ett draperi.
Min bror varför ville du träffa mig idag? Vågade Lious sig på att fråga.
Jag har en fråga, som berör faraos egen hälsa, jag kan också ha ett uppdrag till dig. Min bror, när dina tänder smärtar vad gör du då?
Jag går till en tandtittare och botare, gör inte alla det?
Inte farao och inte hans hushåll, inte heller prästerskapet. Jag har ett uppdrag till dig, du kommer bli rikligt belönad om du utför det. Kan du skaffa fram den bästa av dessa Tandtittare och botare?
Ja det kan jag bäste bror.
Bra, gör det men nu ska vi förlusta oss.

Återigen fick Lious se hur hans bror tog för sig av det som inte borde vara någons att ta, och något som han själv eftersträvade. Hans bror förlustade sig med Lious stora kärlek. Den stora kärleken som Lious så het eftertraktade och efter alla dessa år så ville hans bror ha hjälp. Efter alla skadda som Klios gjort Lious så ville han plötsligt ha hjälp. Hjälp som Lious aldrig skulle kunna få av sin bror, som var så rädd för att visa sanningen, i Lious sinne rörde sig nu en plan på att få hämd och en möjlighet till frihet för sig och Linal. Hans ansikte började få en antydning till ett lende när han tänkte på det som väntade och hämden, hämden som skulle bli så ljuv. Äntligen skulle hans bror få det han förtjännade.

Solen hade vandrat sju varv ovanför deras huvuden nu och fortfarande var smärtan närvarande i hans vardag. Inte sedan den dagen när han bad Klios om hjälp hade han sett honom, och om han inte nu kom med den hjälp att undvika smärtan som lovats skulle gudarna få glädjas av ett besök från sin överstepräst, och den heliga offerkniven skulle åter färgas röd med blodet från en överstepräst. ” Ni måste finna översteprästen Klios snarast, nu måste han få min smärta att försvinna”. Några av hans privata livvakter gav sig av, uppenbarligen för att utföra uppdraget att finna Klios.

Samtidigt hade Klios just fått ett meddelande från sin bror, han hade funnit tandbotare som kunde tänka sig att åtgärda Faraos tandverk med sina kunskaper från länder långt bortom havet. De skulle möttas utanför palatset så de tillsammans kunde få passera till Faraos audienssal. Det var när han var på väg för att möta dessa män som han mötte de män som Farao hade sänt för att medela att han skulle infinna sig hos farao. När han protesterade och sa att han behövde möta de män som skulle lösa faraos problem så gick de med på att följa honom till mötesplatsen. Så vandrade de vidare till gränden där tandbotarna skulle möta Klios. De skulle ha en frigiven slavs tecken på sina axlar, och ett blått bland i skägget.

De hade mötts tidigt den här morgonen, de två tandbotare som kunde tänka sig att laga faraos tänder, dessa två bröder som blivit frigivna när de hade fått bort den kroniska tandverken på den soldatfru som ägde dem. Alla andra hade vägrat, när han funnit dem hade Klios ändå det svåraste framför sig. Att finna någon som kunde tänka sig att ta översteprästen av daga, i Faraos tempel. Efter många försiktiga konversationer hade han på en nedsläkt bar hittat Niolos, en man som redan hade många liv på sina skuldror, och inte hade någon tro kvar på något. Född som slav, laglös sedan länge. Niolos var inte någon som pratade om det förrgångna men något mystiskt var det med hela hans uppväxt. Nu stod de där alla fyra, och alla var de kläda som tandbotare. Han hopades hans förklädnad var bra nog att inte hans bror skulle se igenom den. Men samtidigt trode han inte att brodern någonsin sett honom.

Lious såg tandbotarna ganska tidigt, det blå bandet var ganska uppenbart, desutom hade två av dem mycket ljusare ansikten en någon som inte var slav hade. Deras skägg var också de mycket konstigt, med helt annorlunda flätor en de som användes i riket. De var uppenbarligen någon helt annanstans i från men han gav sig ändå fram till dem och frågade ”är ni tandbotarna?”. De sa inget till svar men nickade, då bad han dem följa med och så vandrade denna annorlunda proccesion vidare till faraos audienssal, utanför vars dörrar de mötes av en slavhärold som ansökte om deras namn. Den ena av de ljusa svarade: ” Mitt namn är Björn och det här är min Broder Ulv. De andra två heter Samos och Lasos, men de kan inte prata för tillfället, ty de har råkat i gräl på en krog i går natt, och deras sargades tänder har vi tagit bort smärtan ifrån”. Slavhärolden smet in igenom en sidodörr till den väntade salen och snart hörde de hans stämma upprepa deras namn samtidigt som dörrarna slogs upp. De följde sedvänjan och bugade sig, men faraon sa inget han bara pekade mot sin mun och viftade dem till sig. Björn och Ulv gick fram till farao efter att först försiktigt tagit fram några konstiga saker ur en läderpung som hängde vid deras sida.

Klios såg på medans de riktiga tandbotarna började sitt arbete, men smög sig sakta iväg. Han lyckades ta sig ut ur rummet när alla faschinerats av Ulv och Björn, tillsamans med Niolos som gick emot ett fönster och gjorde något sorts arbete med det fönstret. Själv smög sig Klios vidare och lyckades hitta ett rum där någon sorts hovman arbetade med att skriva ner något, mycket snabbt låg han utslagen på golvet och Klios kunde se att han hade tur nog att kommit rätt på en gång, hamn lyckades skriva av de dokument som handlade om slavfrigörelse så både han och Linal kunde bli fria. När han och Niolos återvände till den stora salen var Ulv och Björn precis klara med sitt arbete. Då tog Niolos fram dolken som hans kläder gömde och stötte den i hjärtat på den oförberede Lious som mycket förvånad såg blodet sippra ner förre han kolapsade på golvet. Björn tapade ett av de tandlagningsverktyg han hade i händerna samtidigt som vakter sprang fram emot dem alla. Farao låt sin stämma ljuda ”Ett stort brott blev begånget här idag, idag blev brottet att dra kniv framför farao gjort. Desutom vart ett brott mot gudarna begånget när deras präst mötte sin död. För det måste den som håll i kniven straffas med att offras för att blidka gudarna. Men ni andra har hjälpt mig att bli av med en stor smärta, men något straff måste ni få, men livet ska ni få behålla. Ni ska bli mina kungliga tandbotare och leva med mig i palatset. Eran plats ska vara nära mig i liv och död. ” De vanliga slavarna var så glömska av allt som hänt att de inte upprepade Faraos ord och snabbt tog Ulv till orda ”Härskare, jag och min bror kommer inte härifrån. Genom många äventyr har vi kommit från långt bortom haven hitt till ditt hav, det ända vi vill är hem, låt oss lämna ditt vackra land och återvända till vårat. Han där kan stanna och leva i din ära istället.”
Låt det så vara , ni två ska få hjälp att återvända till erat hem och Lasos där ska bli min kungliga tandläkare, i livet och död.

Så gick det till när Klios blev Lasos och blev Faraos Tandläkare. Med hjälp av sina stulna dokument blev också Linal hans fru medans Ulv och Björn återvände till sitt hem.
-------

Uj, vilken vändning det tog på slutet! Förutom upprepningarna så var den kul. En annan vinkling på saker och ting. Tänk, en hel novell om tandvärk.

Roligt också med Egyptiernas dödstänkande och rädslan för att saker följer med in i nästa liv.

Men jag fattar fortfarande inte spelet mellan bröderna och flickan? Lite oklart men skulle det bli tydligare så var det riktigt bra!