Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Ohlmarks utséende diskuterades i en tråd. Lite väl hårda ord blev fällda vilket resulterade i min fråga: Är ödmjukhet omodernt? Nu vill jag inte på något vis fortsätta att hacka på någon av de berörda i den tråden, det är väl överspelat vid det här laget, men jag fick ett svar från Feanor som gjorde mig nyfiken:
För att slippa få det att låta som om allt detta handlar om huruvida man acceperar Ohlmarks utséende eller inte flyttar jag den diskussionen hit. Vad menar han tro, Feanor?

Vad Jag menar är att ärlighet helt enkelt inte uppskattas längre i dagens samhälle. Ärlighet har alltid hållits för en av de främsta dygderna. Det har varit ingrott i vår mentalitet: att tala sanning är rätt, att ljuga är fel.

Av egen erfarenhet så vet Jag dock att människor inte uppskattar ärlighet. Jag är en sanningsägare och dessutom extraordinarie rättfram, och tro Mig: det uppskattas ej. De flesta människor vill helt enkelt inte höra sanningen. Och ytterst få är det som har problem med att ljuga och bedraga.

Detta kan bero på att denna ingrodda mentalitet har förvrängts; eller på att människor helt enkelt håller på att förlora sin empati; eller att människor har blvit så bekväma och försoffade att vi inte klarar av att höra icke-glädjande saker när vi sitter där i soffan och käkar Big Mac och kollar på dokusåpor. Inget av alternativen är ju särskilt betryggande. Alla stöder dock Min tes om att mänskligheten håller på att degenerera.

Jag är kanske inte alltid så ödmjuk men ärlig anser jag mig vara. Jag klarar inte av att ljuga och tycker att det är fel. Fast samhällsanalysen stämmer bra, Fëanor.

tyvärr så rätt ... också av egen bitter erfarenhet ...

Ärlighet är också ett ganska stort begrepp. Att vara ärlig på det sättet att man inte ljuger tror jag fortfarande är värderat högt. Dock är det nog inte så många som är ärliga på det sättet. Att vara ärlig på det sättet att man upplyser någon om något dåligt med den personen är en annan sak. Den formen är mer av ett nödvändigt ont. Kan inte tänka mig att det någonsin varit så många som tyckt om att höra att man är t.ex. dålig på något.

Däremot tror jag de flesta håller med om att det i många fall är bra att vara ärlig på båda sätten (även om alla regler har undantag).

Varför tassar ni som katten runt het gröt? Om ni ska vara ärliga så är det väl lika bra att dra det till sin spets? Såg också ett annat inlägg där det stod att vissa ord hade riktats mot Ohlmarks... bla...

Säg det rakt ut! Det var ingen annan än jag som sade det där om Ohlmarks så varför försöka få det till att det skulle vara flera? Sånt tycker jag är smygpåhopp och det gör mig mer ledsen än arg faktiskt så jag poängterar för de som till äventyrs skulle ha missat det så var det Älva som var elak mot Ohlmarks.

Hmm... vem som gjorde vad kan vi nog lämna bakom oss vid det här laget!

Men det är ett intressant resonemang om ärlighet.

Var vi ärligare förr? Och är det först nu på sista tiden som oärligheten växer?

Faktum är att jag är beredd att bestrida att oärlighet skulle vara ett mer modernt påfund. Se bara på vår historia - hela den är fylld av oärlighet.

Ja, läs om medeltida politik och sånt med folk som bytte sida från dag till dag, och troligen inte vågade vara ärliga.
Över tiden har nog ärlighet stått olika högt i kurs på olika tider och platser.
Sedan uppfattas en del saker som oärlighet och falskhet när det handlar om olika sätt att uttrycka sig också.

Men det där med bristande empati, finns det inte en överdriven variant? Man säger inte sanningen för att den kan göra ngn ledsen, slå sönder en självbild?
Att ärlighet inte uppskattas - handlar det ändå inte ofta om just hur man är ärlig, hur man säger saker.
Jag kan berätta tråkiga sanningar för folk på mer än ett sätt. Låter jag neutral uppfattas det som rätt fientligt av många, eller om jag inte lindar in det lite.

Jag kan ju nämna lite vid sidan av som relevant information. En god bekant jag har har förklarat att i hennes kultur så ger man aldrig ett ärligt svar eftersom man då anses vara mindre vetande. Detta hade ansåg hon klara nackdelar. Hon blev förvånad när hon kom till Europa att folk svarade ärligt på frågorna.

Min fru anser att den svenska ärligheten är en myt. Detta är då främst ohederlighet i form av stöld och liknande som hon syftar på och inte verbal ärlighet. Däremot så har vi båda åsikten att det si Sverige ofta kan vara svårt att få ett ärligt besked. Det brukar gärna formuleras så att det kan tolkas valfritt. Att fråga en svensk om råd borde vara som att fråga Tolkiens alver om råd, inga klara besked.

Vilken kultur kom din vän från?

Självklart är den det. Men ska Jag har väldigt svårt att tro att det var så här illa när kyrkan fortfarande hade makt.



Det var rika stormän och adelsmän som gjorde det, och när har rika någonsin varit ärliga? För att komma upp sig i världen så måste man klättra på andra. Det gör man inte genom ärlighet.


"To thine own self be true, and it must follow, as the night the day, thou canst not then be false to any man."

Turin,

hon är malgash med reservation för hur det stavas och heter på svenska.

Kyrkan själv hade ju gott om "ambitiösa" personer (yngre söner t ex) som gjorde sitt bästa för att klättra uppåt och inte alltid var så bra för ärligheten inom kyrkan heller.
Förtryckta människor med en ohederlig överhet hade inte heller alltid råd med ärlighet ... tror att ärlighet inom vissa grupper av jämlikar har varit vanligare.

Jag har aldrig påstått att ALLA var ärliga förr i tiden. Jag har bara påstått att människor generellt var ärligare, och att kyrkan förmodligen hade del i det.

Det är troligt att folk var ärligare förr; kanske med reservation för överklassen? Jag tycker att det är jäkla bra ändå att kyrkan har mist sin makt. Katolska kyrkan står för fruktansvärda saker.

Och dessutom: "Religion är opium för folket".