Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Välkommen till Sveriges stora Tolkienforum! Klicka här för att gå till förstasidan.
Aktuellt datum och tid: tis aug 11, 2026 6:17 pm

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme [ Sommartid ]




Ny tråd Svara på tråd  [ 18 inlägg ]  Gå till sida 1, 2  Nästa
Författare Meddelande
 Inläggsrubrik: Noveller, historier och andra alster
InläggPostat: tis mar 08, 2005 1:19 pm 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: mån mar 29, 2004 4:20 am
Inlägg: 1025
Ort: stockholm
Skapar den här tråden för alla som har lust att lägga ut sådant de själva har skrivit, Arda-relaterat eller ej. Det är kul att läsa sådant andra gjort, och de som skriver kan i sin tur dra nytta av konstruktiv kritik och kommentarer.

Jag börjar helt skamlöst med första kaptilet till 'Lethril', en historia som en ung man från Gondor. Fanfiction, fjärde åldern. Håll till godo, och var inte blyga för att lägga upp egna historier!

vanja skrev:
He looked much like any young Gondorian his age. The slight olive tint to his skin, his hair the hue of darkest ink, his lean body frame and straight nose – all traits he shared with so many men in the south. Only his sad, greyish eyes spoke of his mother’s northern blood. Yet Lethril, son of Anthril, led a life very different from the other boys in the village.

Tonight, it was Lethril’s turn to cook dinner for him and his father. They had lovingly called him an unexpected accident, for after two decades of what they has thought was a marriage lacking the blessing of fertility, Lethril had arrived when his mother was already nearing forty years of age. Anthril, his father, had a grey yet full head of hair and walked with a stoop, but age had not dampened his spirits. It was now two years ago that Lethril’s mother died. A persistent cold in the damp winter months had seized her last breath after weeks of fevers and coughs. When she finally passed away, Lethril had felt both sadness and a strange sense of relief. She had always been poorly – now she drank the wine of the eternal afterlife beside her sisters, with that healthy glow to her cheeks that he seemed to remember from his childhood.

They managed well on their own, but the days were long and empty. Never in Lethril’s lifetime had they lacked food on their table or shelter from the elements, and still, this is not all a young man needs in growing up. With watchful eyes he had always followed the lives of the other children in the village, from behind the fence, or from a branch high up in a tree he had seen them nabbing sour apples from the cider grove, running away laughing or being caught by the ear and given a hiding with tears streaming down round cheeks. He had seen them playing a different game every day, and as he grew older, the girls stopped braiding their hair and the play turned to shy glances and brief kisses behind barns.

There were a few girls in the village that Lethril thought pretty, and boys who seemed decent enough, but he had learnt long ago that their eyes passed over him much like they would over a cripple in the street, or a stray dog. Once he had made a friend – a boy from a family who were new to the place, but after a couple of days – and Lethril often thought of them as the happiest in his life – he stopped coming to their house. Now he, like the others, pretended he did not see him.

Of course, it was no secret why Anthril and his son had been quietly but firmly excluded from the small community of the village. It had been forty years and more since the great War and overthrowing of Sauron, but memories live on in the hearts of men longer than it takes for wounds to heal, and many were those who still called Anthril a deserter, sometimes even traitor. Old Anthril himself did not mind. Strong in his beliefs, he spoke often and at length to his son of the evil of war, and how choosing the right words would resolve any conflict without the spilling of blood. Anthril was one of the few young men to refuse joining the army which marched against the forces of Sauron, and for that his son paid bitterly.

As he set the table, Lethril’s father came in, hair in a mess and face flustered from the chill wind blowing outside. Lethril felt a wave of momentary anger, which he quickly repressed. In his heart he blamed his father for the loneliness, but to his mind, it seemed reasonable to refuse to fight. They sat down to eat, and Anthril, as usual, spoke cheerfully of the day’s events. Lethril, however, was not listening. Like the thick stew before them, his mind had been bubbling with ideas, warming to them and now they were finally formed, ready to be revealed.

‘Father,’ he said suddenly, interrupting the old man’s flow of words.

‘Yes?’

‘Father, I am leaving.’

The words sounded so large, so strange, when he heard them. Much greater than in his thoughts did they echo out over the small cottage. His father seemed oddly calm.

‘It is not a good time for travelling. The roads are in a state with all this rain,’ he remarked.

‘I have made up my mind. Nothing you say can stop me.’

He realised straight away how ridiculous his words were, for his father had not at all tried to stop him. It surprised him a little, but his father was an unusual man. Now his eyes twinkled with mirth at his son’s display.

‘If you must go, you must. I will not stop you, for I always hated my father for trying to rule my life. But go at once, or your heart might change.’

‘No, my heart is made up. I will go in the morning, when I have light to see.’

His father shrugged and returned to his meal. Lethril, feeling light-headed and excited could not manage another bite. As soon as the table was cleared, he laid down to sleep. His rest was fitful and many dreams came to him. He saw a great forest and beyond, mountains. His mother spoke to him, her dead skin peeling, and the flesh rotting beneath. Her lips moved, but no sound came from them. She changed then into a young woman with golden hair, and Lethril desired her, but her face was not known to him. With a gasp he awoke, and outside could be seen the first light of morning.

____________________________

By the gate, he turned to his father, whose dark eyes were openly flooded with tears. Unashamed he cried, but Lethril felt little more than anxiety.

‘Take my counsel and go north,’ his father begged once more.

‘But Dol Amroth is only a few days away, and the weather is milder there. Perhaps my road takes me north later, but not now.’

‘Lethril. I know in my heart that this is the last time I see you before I join your mother. May life treat you well, and perhaps in years to come, your grudge against me will die.’

‘There is no grudge,’ said Lethril, but a stab to his heart told him there was. But now he also felt true sorrow in leaving home. He squeezed his father’s hand once, then turned and did not look back as he walked briskly down the muddy road, to the south and Dol Amroth.

As his father had predicted, the road was poor, and within minutes, Lethril’s boots were soaked. Still, there was a spring in his step as he for the first time walked further from the village than ever before in his life. The skies were grey and heavy with rain and soon a steady drizzle had soaked his hood. His hair curled up from the wet and stuck to his face, but Lethril had no thought of turning back.

After a few hours of slow trudging, he saw a figure coming towards him on the road in the rain. As the distance between them shrank, Lethril saw that it was a man, some years older than himself.

‘Hallo, friend,’ shouted the stranger.

Lethril, a little taken aback by being addressed as friend, or addressed at all, stopped dead, unable to speak at first.

‘I say, hallo,’ shouted the man again.

‘Yes?’ replied Lethril uncertainly.

‘Ah, for a moment there I thought you couldn’t hear me,’ said the stranger, stepping up to him.

‘I beg your pardon, sir, I was just a little surprised…’ Lethril trailed off and reminded himself that “traitor” was after all not written on his forehead.

‘Fair enough,’ said the man and eyed him curiously. ‘I was just wondering what the road ahead might be like.’

‘Oh, I have only come from the next village, sir, but the it’s the same all the way there, and beyond, I’ll wager.’

‘Yes, always poor, the roads this time of year. Are you heading to Amroth?’

‘I am,’ said Lethril.

‘Well, about a day’s walk ahead, you’ll find that the going gets easier. Higher ground, of course, and it’s not raining. At least it wasn’t last night! Tell me, this village… Do they have an inn? That is to say, is the inn respectable?’

‘Oh, yes. The Leaf of Vine, it’s called,’ said Lehtril, picturing the building he had only seen from the outside. ‘Very grand place.’

‘Do a nice brew, do they?’

‘Oh, yes,’ said Lethril and nodded vigorously. ‘Very fine.’

‘You’re a good lad,’ said the man approvingly. ‘I wish you well in Dol Amroth.’

‘Thank you, sir.’

As the man walked on down the road, Lethril stood gazing after him for some time. This was just what he had hoped for. To anyone he met, he was simply another traveller, someone to exchange a few words with to ease the boredom of walking in the rain.

_________________________________

That night he slept in the hayloft of a barn. A farmer had agreed to let him eat and stay the night in exchange for a coin. Lethril was not sure of its value, but made a point of keeping the little pouch his father had given him out of sight, saying that he only had a couple. The farmer had a sour face, but his wife was round and jolly and gave him second helpings of soup and bread. Their oldest daughter shot him glances that made him blush furiously to her unending delight, but he did not desire her. Her face was blotchy with small, beady eyes and a upturned nose, and her dull, dark hair was greasy and unkept.

As he lay in the damp hay, he thought of the woman in his dream. He knew that he would never desire anyone like he desired her, and her face was still before him when he closed his eyes. Hair like gold, like sunshine and honey. Like ripe wheat and amber.

The next morning, the farmer offered Lethril a ride in the back of his cart for another one of his coins. Although he had a feeling the farmer was sneaky and stingy, he accepted and climbed aboard, sitting atop the sacks of carrots and potatoes of last summer. It had stopped raining, and the clouds rushed by overhead in a cold blue sky. The cart was uncomfortable, but they passed a great deal of travellers who walked, and Lethril was pleased to hear that they would reach Dol Amroth by nightfall.

Just as the sun was setting, they climbed over a hill, and Lethril saw the sea for the first time in his life. It took his breath away. The vastness of it, the last rays of the dying sun making it seem on fire. A breeze of salty air hit him and his heart soared. To think he had lived this close to something so magnificent without seeing it until now. And below them lay the city of Dol Amroth, larger than any of the villages he had passed in these two days, a thousand times larger, and although it was too far away to tell, he knew it was sprawling with life, full of people he had never met before, who knew nothing of him or his father.

As the light failed, Lethril sank back down among the sacks, a satisfied smile on his face. His new life was about to begin.

_________________
I wished to be loved by another, but I desire no man's pity.


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis mar 08, 2005 1:59 pm 
Offline
Creator of stars
Användarvisningsbild

Blev medlem: mån dec 15, 2003 12:52 pm
Inlägg: 11222
Ort: Dun Cannobaen
Ditt språk påminner mycket om Katharine Kerrs och är behagligt att följa med i. Berättelsen känns inte "barnslig" så som många andra fanfictionberättelser ofta kan göra.

Enda invändningen är att Gondors män, såvitt jag minns, oftast hade grå ögon så för att göra huvudpersonen annorlunda borde han ha en annan ögonfärg.

Annars tycker jag att du ska köra på hårt. Skriv gärna eget material också så att du kan ge ut det. :wink:

_________________
There's a feelin' I get when I look to the west
and my spirit is crying for leaving...

And a new day will dawn for those who stand long
And the forests will echo with laughter


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis mar 08, 2005 2:30 pm 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: mån mar 29, 2004 4:20 am
Inlägg: 1025
Ort: stockholm
Tack så mycket, Älva! Bättre beröm kunde jag inte be om! Jag har prövat att börja egna historier (på svenska, för jag tycker man ska skriva på sitt eget språk egentligen), men kommer aldrig längre än några hundra ord. Det beror nog på att jag aldrig orkar fundera ut en långvarig plan för var jag är på väg. Egentligen ska man nog ha det någolunda klart för sig hur det kommer att sluta, och börja, för den delen!

Ögonfärgen tänkte jag faktiskt på... Eftersom Gondor är ett så vidsträckt rike tänkte jag mig att de från norr fortfarande hade blå eller gråa ögon, som ett arv från deras förfäder, medan de i söder skulle blandats upp med sydligare folk och därför fått mest bruna ögon. Lethril har sålunda en annan ögonfärg om man jämför med de han växt upp med. Kanske helt AU, men det var så jag hade tänkt...

_________________
I wished to be loved by another, but I desire no man's pity.


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis mar 08, 2005 2:53 pm 
Offline
Creator of stars
Användarvisningsbild

Blev medlem: mån dec 15, 2003 12:52 pm
Inlägg: 11222
Ort: Dun Cannobaen
Åhå. Men blandade de sig med sydligare folk före Ringens krig? Finns det noteringar om det?

_________________
There's a feelin' I get when I look to the west
and my spirit is crying for leaving...

And a new day will dawn for those who stand long
And the forests will echo with laughter


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis mar 08, 2005 2:54 pm 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: mån jun 14, 2004 5:19 pm
Inlägg: 1554
Ort: Little Hangleton
Bra historia Vanja

_________________
/Tom Riddle

"There is no good and evil, there is only power...and those too weak to seek it."
—Voldemort

I never expected that conducting a campaign of organized terrorism would be so morally uplifting.
/Viridian


Upp
 Profil Skicka e-post  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis mar 08, 2005 3:30 pm 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: mån mar 29, 2004 4:20 am
Inlägg: 1025
Ort: stockholm
Tack, Melkor. Fortsättning följer...

Älva: Nej, det var det jag menade med AU (Alternate Universe) - det är mitt eget påhitt...

_________________
I wished to be loved by another, but I desire no man's pity.


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis mar 08, 2005 3:49 pm 
Offline
Creator of stars
Användarvisningsbild

Blev medlem: mån dec 15, 2003 12:52 pm
Inlägg: 11222
Ort: Dun Cannobaen
Jaha. Det är inte så lätt med de här förtkortningarna. :oops: :wink:

_________________
There's a feelin' I get when I look to the west
and my spirit is crying for leaving...

And a new day will dawn for those who stand long
And the forests will echo with laughter


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis mar 08, 2005 5:30 pm 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: sön jan 18, 2004 5:46 pm
Inlägg: 2474
Ort: Upplands Väsby
Du kan fråga mig, Älva. Jag pluggar in dem. :roll:


Upp
 Profil Skicka e-post  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis mar 08, 2005 6:22 pm 
Offline
Lord of the Mark
Användarvisningsbild

Blev medlem: mån okt 11, 2004 9:51 pm
Inlägg: 2678
Ort: Djurgården
Jag måste säga att det är väldigt bra och Älvas ord var väl det första jag tänkte jag med. Förrutom då att jag inte läst Kerr.


"The slight olive tint to his skin, his hair the hue of darkest ink"

Det ovanstående läste jag instinktivt som lite poesi :)

_________________
Snart så är det fredag då försöker vi igen


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis mar 08, 2005 10:39 pm 
Offline
Sinda

Blev medlem: tis jan 20, 2004 10:12 pm
Inlägg: 236
Ort: Stockholm
Här är början på någonting jag skrev för ungefär ett halvår sedan, visserligen på svenska. Nåt fantasy-inspirerat som jag inte fortsatt på.

Citera:
1.

Erebors statschef bet sig i läppen samtidigt som han blickade ut genom fönstret.
Han var inte nöjd med vad han såg. Staden nedanför det soldränkta palatset var inte den stad han en gång känt, inte den stad han en gång valt att härska över. Allt hade gått så fort. En våg av ångest sköljde över honom. Plötsligt insåg han att han själv delvis bar huvudansvaret för händelsen, vilket givetvis fick honom att känna sig ännu sämre till mods. Han blundade, vände sig helt om och lät blicken fladdra omkring i det stora rummet. Arkitekturen var utmärkt, perfekt in i minsta detalj och vittnade om stadens bortglömda skönhet. Vita pelare sträckte sig upp mot ett välvt tak − prytt med ovalformade fönster som släppte in ridåer av dansande solljus; ljusa, förförande pelare.

Rummet tycktes bada i dis.

Blicken vandrade neråt och fastnade på den otåliga mannen vid det långsmala bordet framför. Rådgivare Bergos harklade sig, lutade det härjade ansiktet tillbaka samtidigt som han drog bort en lock svart hår. Hans mun var svagt neråtböjd, som i ett ogillande grin.

Erebors stadchef suckade. Beslut, beslut, beslut... Dessa ständiga beslut som aldrig lämnade honom ifred, som jagade och uppsökte honom var han än befann sig. Han höll på att bli galen, han kände det allt mer för varje dag som gick.

Han tog några steg tillbaka, undvek ögonen som förväntansfullt följde hans rörelser. Han visste inte vad han skulle säga, huvudet var tomt på tankar. Han kunde inte längre komma med svar och enkla lösningar, inte längre sätta fingrarna för ansiktet och dölja bristerna.
Brister. Det var ett avskytt ord, inte minst av honom själv.
Han blundade åter igen och ignorerade Bergos otåliga knackningar i bordet.

”Du är väl medveten om att vi står inför den största ekonomiska krisen i Erebors historia, Anneth?” Bergos röst bröt den pinsamma tystnaden och ekade bort mellan pelargångarna. Anneth öppnade ögonen igen. Han tyckte frågan var dum.

”Ja”, svarade han kort och undvek Bergos djupt stirrande blick. ”Det är därför vi är här nu.”

”För att fatta ett beslut”, sade Bergos med en gäll, nästintill nervös röst. ”För att du ska fatta ett beslut. Och som du vet har vi inte mycket tid kvar. Faktum är att...”

”Du behöver inte påminna mig”, avbröt Anneth vasst. ”Jag är mycket väl medveten om situationen.” Han vände sig åter om mot fönstret och ignorerade Bergos suck.

”Anneth, den här staden dör! Vi måste få in pengar.”

"Jag vet det”, svarade statschefen tyst medan han betraktade en fågel som landat på fönsterbrädet. Bergos reste sig upp ur stolen, drog händerna genom håret varpå han knäppte igen sin tunika. En kall vindstöt svepte in genom fönstret.

”Rådet sammanträder om två dagar, du måste ha någonting att säga, någonting, Anneth! Det här blir pinsamt, inte minst för oss båda”.

Anneth svarade inte. Istället fortsatte han att betrakta fågeln. Vingarna, halsen och de ebenholtssvarta ögonen som stirrade mot honom − allt var perfekt, fritt från smuts, fritt från misstag, fritt från brister.
En vind fick ett par höstlöv från slingerväxterna utanför att lossna och svepa in mot den solbelysta fönsterkarmen. Fågeln flaxade till och lyfte, skimrade till i den varma soldimman och cirklade iväg över trädgårdensmuren nedanför.

För en kort sekund önskade Anneth att han kunde göra likadant.


Och en kort novell på engelska, hur bra min engelska nu är... :wink:


Citera:
"The Building"

A grey, tall building stood in the middle of the empty town, with its top reaching the cloudy sky high above - burning in red and black. Seaguls softly drifted by the wind, like small, white dots compared to the sparkling environment.
The smell of pure ash and fire filled the air.

The broken front door faced north, over the main entrance the words
"Future Factory - We create your future"
It felt quite ironic because of the circumstances. That future was almost gone.

Among the stream of white seaguls wich filled the sky, a great eagle was flying; his eyes fixed at the deserted building - a wounding scar, the very heart of the town. Without any noice at all the eagle flew past the eighty-nined floor, sailed a while on a stream of air and landed softly at the giant roof, facing his head towards the endless, burning sky.
Still without a noise.

The horizon was straight, like a stretched thread followed by giant skyskrapers. From a point far away, black, compact smoke rised: more fuel to the already soaty sky.

The Eagle turned his head downwards to the city far beneath. Then he lifted, soundless, with his wings fully stretched out and began to sail away throw the heavy air.
The future of the building faded away, turned into shades.

The Eagle flew further away, leaving everything behind.

His future grew bigger and clearer for every second. He could feel it.

A slight movement in the soaty air - then he was gone.

_________________
Again


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons mar 09, 2005 10:57 am 
Offline
Creator of stars
Användarvisningsbild

Blev medlem: mån dec 15, 2003 12:52 pm
Inlägg: 11222
Ort: Dun Cannobaen
Man blir ju onekligen nyfiken på vad karln har gjort.

Man kan se goda tendenser till ett bra språk. Det flyter på bra men ibland känns det lite hoppigt och ryckigt. Jag märker bra föresatser för personbeskrivning men man kan gärna önska lite mer. Det känns lite tomt ibland runtomkring de två personerna. En finslipning och det skulle kunna vara början på en god historia. Jag är nyfiken åtminstone.

_________________
There's a feelin' I get when I look to the west
and my spirit is crying for leaving...

And a new day will dawn for those who stand long
And the forests will echo with laughter


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons mar 09, 2005 7:33 pm 
Offline
Master of Doom

Blev medlem: tor dec 11, 2003 5:03 pm
Inlägg: 5431
Ort: Stockholm
Här kommer efter önskan min novell från TUK.

Som en tjuv om natten

Ännu en gång spändes bågarna. Den mörkklädda massan där nere myllrade framåt. Trummorna dånade. Murbräckor dunkade mot murarna, men murarna stod emot; orubbliga som tiden själv. Pilar visslade fram genom luften och fienden vid murens fot föll som sädesax för lien. Iuvent stod och såg ned på de blodiga fälten runt konungens borg. Trots den mörke furstens väldiga härsmakt bröts fiendens enheter mot borgens murar. Som mörka vågor slog de mot murarna, men slogs gång på gång tillbaka av borgens urkraft och de kungliga bågskyttarnas skicklighet. De mörka trupperna flydde åter från murarna.
Höstsolen bröt fram genom molnen och det kungliga baneret med lejonet vajade stolt i vinden. Solstrålarna speglades i Iuvents blanka rustning. Han drog av hjälmen och blottade det långa mörka håret och sin fjuniga skäggstubb. Nu var det tid för vila så han begav sig nedför den breda stentrappan mot borggården. På andra sidan av borggården såg han sin farbroder Proditor kliva framåt med stora steg. Hans beräknande blick mötte Iuvents och de gick varandra till mötes. Proditors harnesk var smutsigt och hans händer var täckta av blod. Han såg ut som en varg; sliten och blodbestänkt men segerrik.
– De reste stormstegar mot bröstvärnet, började han och körde ner sitt svärd i jorden.
– Är du oskadd? frågade Iuvent.
– Jag är inte skadad, kom svaret dröjande.
– Våra trupper är klart överlägsna dem. De kommer aldrig att besegra oss, sa Iuvent med strålande ögon och segerviss blick.
– Det är möjligt, men ödet svänger snabbt.
Iuvent förvånades av farbroderns tysta svar och betraktade Proditors ansikte. Det var emellertid helt uttryckslöst.
– Vi måste få något i oss nu, sa Iuvent uppfodrande, påmind om sin hunger av dofterna från rökeriet där man just rökte härliga bitar av kronhjort.
De styrde stegen mot sin förläggning där de skulle utfodras. Visserligen skulle de bara få rotmos och gröt men vad gjorde det en sådan dag? Solen sken nu klart och fienden var återigen slagen tillbaka. De äntrade matsalen och slog sig ner vid en bänk. Snart fick de var sin skål med rotmos. Grötkitteln stod på bordets mitt till allas tjänst. Iuvent talade ivrigt på om allt möjligt.
– Nu skulle bara Vir dyka upp också. Han skulle jaga mörkrets härskaror framför sig som man sopar damm från ett golv.
– Mörkrets furste är en stark fiende, var inte alltför säker.
– Så kommer det att bli och vi försvarare kommer att höljas i ära, genmälde Iuvent.
Proditor svarade inte utan fyllde munnen med rotmos. De satt en stund och talade om mer vardagliga saker. Till slut reste sig Proditor.
– Nu måste jag lämna dig för rådet, sa han. Vi måste sammanträda genast.
Iuvent nickade och hans farbroder gick ut och hastade iväg mot kärntornet. Iuvent gick ut i solen igen. Han satte sig på en vagn och lät blicken vandra över borggården.
Hans blick fastnade på Bella, smedens rödhåriga dotter. Hon spatserade med en korg i handen och verkade inte ha särskilt bråttom. Hon var lika gammal som han och var graciös och vacker som en skogens älva. Hon såg honom och log ett strålande leende. Han log tillbaka men hon pekade på korgen som för att säga ”jag måste vidare”. Iuvent slog ned blicken och fick då syn på Proditors svärd som satt i jorden. Han behöver sitt svärd, tänkte Iuvent och tog det i handen och sprintade mot kärntornet, något hindrad av sin rustnings tyngd. Svärdet kändes kallt i hans hand och han rös en aning; tungt var det också.
När han nådde dörrhålet fick han nästan genast syn på sin farbroder; han befann sig vid foten av den stora trappan som ledde till källarvåningarna. Iuvent skyndade efter nedåt. Han visste inte varför han inte ropade men han ville springa ikapp Proditor. Hans släkting hade emellertid långa ben och var svår att hinna upp. När Iuvent nådde trappans fot märkte han att solen gick i moln igen; ljuset från portöppningen blev svagare. De fortsatte nedför fler trappor tills Proditor nådde en vinkällare där han steg in. Iuvent började bli undrande och smög sig fram mot dörröppningen och hörde dämpade röster därinne. Han kikade in och såg Proditor stå vänd mot en liten grupp rustade män.
– Det måste ske nu, sa Proditor. Den obönhörliga makten ska segra. Vi öppnar portarna.
Männen drog sina svärd i bifall och stirrade framför sig med brinnande fanatiska blickar. Iuvent kände hur hjärtat stannade upp i bröstet. Farbroderns svärd brände i hans hand. Handen ville släppa det till golvet. Han kämpade emot.
– Följ mig, sa Proditor till männen och förde handen mot bältet. Mitt svärd, sa han dröjande. Det blev kvar däruppe.
Iuvent började springa uppför trapporna; vad skulle han göra? Vem skulle han varna? Inom honom kämpade känslorna. Hans enda släkting skulle förråda borgen och buga för ondskan. Han nådde porten ut till borggården. Solen var nu helt skymd av moln och tät dimma började lägga sig. Just då upptäckte han kungen som stridsklädd stod på muren. Hans bistra ansikte, hans skägg och det gyllene lejonet på hans bröst gav honom ett myndigt utseende. Iuvent rusade framåt. Samtidigt hörde han förrädarna komma ut i det fria.
– Ers majestät! skrek han. General Proditor tänker förråda borgen.
Kungen vände på huvudet men Proditor och hans män hade redan nått porten. De lyfte av den enorma regeln för portarna och stötte upp den ena porthalvan. Kungen uppfattade situationen mycket snabbt.
– Försvara porten, män av Imperiet! röt han med en röst som åskan. Proditor och hans män rusade ut och slöt sig till de ansiktslösa horder som stormade framåt, ut ur dimman. Iuvent stod bredvid kungen i portöppningen när fiendens hord nådde dem. Han högg och stack desperat och trots att försvararna tappert skyddade portgången med sina kroppar drevs de bakåt. Dimman övergick i mörker och svart regn föll från himlen. Murarna hukade sig för denna svartkonstens storm. Vågorna av ondska grävde djupa hål i försvaret. Iuvent vände ansiktet mot skyn.
– Gudar, om ni finns, visa er styrka! ropade han.
Då klövs stridslarmet av en mäktig hornstöt. Striden stannade upp för ett ögonblick. Ett dån som av avgrundens horn skakade marken och de mörka skarorna flydde åt alla håll. Hertig Virs kavalleri hade anlänt.

Efteråt var allt tyst. Iuvent såg ned på sin farbroders döda ansikte. I döden fick ansiktet tillbaka något av sin skönhet för Iuvents blick; det var vilt och skönt som en hednakonungs från forna tider. Hur skulle livet bli utan Proditor? Iuvent såg upp och Bella kastade sig gråtande i hans famn. Han slöt henne i sina armar och lade sin kind mot hennes böljande röda hår. Kanske fanns det ändå en framtid?


Adam Westlund SS1


Upp
 Profil Skicka e-post  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons mar 09, 2005 9:17 pm 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: mån jun 14, 2004 5:19 pm
Inlägg: 1554
Ort: Little Hangleton
Vissa delar av historien påminde mig faktiskt lite gran om slaget om Pelennor, men även en del andra riddarromarner man har läst genom tiderna :D

_________________
/Tom Riddle

"There is no good and evil, there is only power...and those too weak to seek it."
—Voldemort

I never expected that conducting a campaign of organized terrorism would be so morally uplifting.
/Viridian


Upp
 Profil Skicka e-post  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor mar 10, 2005 9:46 am 
Offline
Creator of stars
Användarvisningsbild

Blev medlem: mån dec 15, 2003 12:52 pm
Inlägg: 11222
Ort: Dun Cannobaen
Jag fick Kerrassociationer igen, men då utspelar ju hennes böcker sig mycket innanför murarna på diverse borgar.

Bra uppbyggnad på historien. Språket känns levande med kanske en och annan stylta inlagd, men sånt kan korrigeras. En annan sak var lite förbryllande. Varför associerar han sin släkting med en varg, annat än att han är blodig? Är han gråhårig och raggig?

Annars gillade jag det. Vi har många spirande talanger här på forumet. Väntar hoppfullt på att fantasylitteraturen kommer att förädlas inom en snar framtid. :)

_________________
There's a feelin' I get when I look to the west
and my spirit is crying for leaving...

And a new day will dawn for those who stand long
And the forests will echo with laughter


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: sön maj 08, 2005 3:39 pm 
Offline
The Magnificent

Blev medlem: lör jun 12, 2004 3:00 pm
Inlägg: 2563
Ort: Norrköping
Synd om denna tråd ska dö. Är det ingen som har fortsättningar på sina berättelser, eller kommit fram med några nya?


Upp
 Profil Skicka e-post  
 
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 18 inlägg ]  Gå till sida 1, 2  Nästa

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme [ Sommartid ]


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 6 gäster


Du kan inte skapa nya trådar i denna kategori
Du kan inte svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori
Du kan inte bifoga filer i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
Powered by phpBB © 2000, 2002, 2005, 2007 phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2010