Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Alla tolkienister kära
Snälla, lyssna på det hära:
Vad sägs om att skriva en saga
Som istället för ”det var en gång”
Är skriven som en sång?
Visst, måttet det får lida
Det är medaljens baksida
Så låt nu bli att klaga
Annars tar jag er av daga O_o

Litet alvbarn går på vägen
Rymt från hemmet (”ni är dumma!”)
Hört berättas mången sägen
Om att orker är rätt skumma
Bryr hon sig då om det? Nej!
Viker varning trots från leden
Sjunger sorglöst, märker ej
Att hon förföljs utav en led en…

Över nödrim ingen kvida
Välj er egen karaktär
Stanna troget vid dess sida
Valfritt versmått - rim är allt jag begär
Tror ni att ni detta klarar?
Det kan bli rätt kul, jag svär
Jävlar nu om ingen svarar
Det tog inte precis fem minuter, det här…

Du borde faktiskt ligga och sova vid den här tiden.

Det bestämmer väl inte ni moderatorer när vi ska sova
Och med tanke på hur många inlägg du har Älva så måste du ha varit inne rätt så nätter här också

Om du hade förstått min smiley så hade du förstått att jag menade det med glimten i ögat.

Nej LV, jag är endast inne dagtid då jag jobbar, det framgår av mina inlägg om du kollar tidpunkten på dem.

Fantastiskt initiativ, men jag kan inte skriva lyrik.

Älva, hur kan du bära ditt namn med stolthet
Om du inte vet
Att ett alvbarn kan leva trots sömnbrist
Men att utan poesi, blir livet bra trist?

Théo, det måste inte vara perfekt
Se bara på ovanstående: metern är helt defekt!

Klart du kan leva med sömnbrist
Du bor väl fortfarande hemma helt visst
Stora Älvor som jag
Måste slita för uppehället var dag

Men små alvbarn som jag
Går i skolan nästan var dag
Sliter måhända ej som du
Men plugget är rätt tröttsamt, ju
Dock, vad jag först syfta’ på:
Vår alv som gick med vänner två
Sov nå’n timme då och då
Men oftast gick med vidöppna blå(?)
Ofta sjöng han sånger; rimma’
För sig själv i nattens timma
Tror nog att han skulle försvinna
Om han ej fick göra så

Över stockar, över stenar,
genom gläntor fram det bär.
Vandrar lycklig mellan grenar:
Ljuvlig frihet finns det här!
Märker ej hur, tätt i spåren,
dunkel skugga smyger på.
I en gränslandsskog om våren
är det dumt att ensam gå.

Samtidigt, bak nästa kulle,
två kumpaner på en stig;
mer omaka par man skulle
finna svårt att tänka sig.
Han, en gubbe, grånad, sliten,
åldrad av för många mil;
hon, en huldra, ung och liten,
slank och dödlig som en pil.

Nää! Inte går det att dikta ikapp med dig, Kamelen - då syns det ju ännu tydligare vilken haltande meter och dåliga nödrim jag kör med. Jaja, jag försöker:

Mellan dem tycks ingen gamman.
Håller de ens av varann?
Vad för band kan knyta samman
vacker kvinna, gammal man?

Tur att de så tyst framskrider,
annars skuggan sett dem med.
Varelsen från Mörkrets tider
fäller alv till marken ned.

Barnet skriker, fäktar, gråter;
stillnar plötsligt; gråten dör.
Segervisse orken låter
trumfskri höras, som sig bör

Man och kvinna åhör skriket
Huldran drar sin dolk med fart
Ler snart ned mot orkerliket
”Åh, blod smakar underbart!”

Gubben låter bli att svara
Bryr sig om alvbarnet bara
Böjer knä och undrar stilla
hava livet flytt den lilla?

Mihi, jag är ond och byter versmått mitt i en dikt.

Han plockar upp honom - försiktigt
och bär honom till hemmets härd:
en stuga som ju mycket riktigt
tillhör mannen. En kort färd
följer sedan innan de trenne
fram till stugans tröskel når.
Han sätter ned barnet och talar med henne
som sedan länge har följt hans spår:

"Vad gör vi nu? Ack, min kära!
Jag fruktar att vi förlorat vår vän.
Ty fastän vi följt honom nära
har barnet skadats - åter igen."
Hon svarar: "Än är hoppet kvar.
Än har han inte förlorat sitt liv.
Men vi måste skynda - tiden är snar
ty barnet är stunget av förhäxad kniv."

(Äh, man måste ju försöka... Fast det blev inte särskilt bra.)

Ännu ett exempel på att alver är könsförvirrade. Línda, alvbarnet var en flicka, som du kan se i mitt första inlägg. Men skriv gärna fler gånger här!

Mannen önskar tro på orden;
dela kvinnans framtidstro,
men har levat här på jorden
längre än man alls kan tro.
Åren kommer, åren går;
vårens löv skall en dag falla.
Tiden läker ej vart sår.
Dö en dag, det skola alla.
Bakom gammelmansanlete
dväljs en kunnig fältskär
tydligt tycker han sig nu se
älvaflickan helt död är.

När han delar dessa tankar
om igen, med kvinnan sin
blir hon vred; i bordet bankar;
vassa tänder; ilsken min.
”Du har mycken samlad visdom,
men du mänska trots allt är.
Äger inget av den trolldom
alla huldror i sig bär.
Tro mig därför när jag säger:
flickans liv har ej än flytt.
Bruka nu vad vett du äger
så hon vaknar upp på nytt!”

”Du, vars fötter än är kvicka,
spring så, hämta mig min pung.
Skynda fort, min kära flicka;
du är snabbast, som är ung.
Uti skogen har jag gömt den,
vid den svarta tallens fot.
Kom tillbaks så fort du kan sen,
På kniven skall vi råda bot”.

Tack för det hjärtliga mottagandet! Men fullt så lätt låter jag mig inte avskräckas. Det var ju kul det här! Fast svårt och tidsödande är det också...


Den som vandrat över världen
många vägar, många år
lär sig att ta med på färden
örter som kan läka sår.
Dyrbarast av läkeväxter
den som kallas "livets rot";
omskriven i gamla texter
såsom varje krämpas bot.

Varsamt gubben tar ur pungen
rara roten, täckt av jord;
ger sin största skatt för ungen,
sätter lit till huldrans ord.
Gubben all sin konst använder,
gör en gröt till flickans sår;
lägger den i huldrans händer,
smeker barnets kind och går.

Lämnar huldran att uppbåda
all sin läkande magi.
Ingen, ej ens han, får skåda
hennes trolldom, vild och fri.
Ängsligt han i skogen vankar,
våndas för den lillas liv.
Hinner tänka många tankar,
hinner kliva många kliv.

Grubblar där han går i väntan:
Blir hon frisk, vad händer då?
Ta sig tid att följa jäntan
hem är ej att tänka på.
Han och huldran måste framman,
vidare mot resans mål.
Uppdraget som fört dem samman
inte minsta uppskov tål.