Citera:
"Åh, tack sir! Tack så väldigt mycket", utbrast pojken, hans röst tycktes honom i hans egna öron gäll och pipig, i jämförelse med riddarens djupa bas. Han bet sig i läppen i ett försök att lägga band på sin glädje och lättnad.
"Ingenting att tacka för", svarade Thurdain. "Men om du skall färdas samman med mig, kommer du att behöva ett riddjur. Nåja, det kan vi bekymra oss för senare."
Han kastade en blick upp mot den snabbt mörknande himlen.
"Jag tror vi bör komma till ro för natten", sade han. "Det är när solen har sjunkit, som skuggorna kryper ut från sina gömmor."
Snart härskade mörkret omkring dem. Lord Thrundain talade inte, utan tycktes försjunken i tankar. Pojken önskade inte störa honom, utan satt tigande bredvid sin räddare. Omsider började han nicka till, ty dagen hade varit lång och krävande. När han så, halvägs ini drömmen; i vilken trollets kalla, gula ögon stirrade på honom i mörkret, blev medveten om att det inte var en dröm - två självlysande ögon såg verkligen på honom från någonstans mellan trädstammarna - sprang han upp med ett fasans skri. Ljudet av hans röst genljöd i den lilla gläntan; löv prasslade och grenar knäcktes då det lilla djuret, förskräckt pipande, flydde sin väg. Lord Thurdain grep pojken hårt i armen och lade ett finger mot läpparna. Pojken vågade inte röra sig, knappt ens andas, av rädsla för att vredga riddaren än mer, eller måhända kalla till sig större, långt mer skräckinjagande varelser än den som hade flytt ifrån dem. Han stirrade som förhäxad på riddarens högra hand, vilken hade gripit om dolken. De lyssnade spänt. Omsider tonade ljudet av den flyende varelsen bort. För en stund var allting stilla. Pojken slappnade långsamt av, och han skämdes rejält för att ha orsakat sådant rabalder. Riddaren stack utan ett ord tillbaka dolken i dess slida, och vände sig om för att möta pojkens blick.