Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Nu i natt har jag äntligen begripit varför det heter svensklärare och inte svenskalärare! Tidigare var min inställning ungefär sådan som illustreras av ett gammalt inlägg från Fëanor i en annan tråd:


"Varför skulle det heta svensklärare? Det heter ju inte matematisklärare eller biologisklärare", har jag tänkt. Men när jag för sjuttioelfte gången stötte på det bestämda hävdandet att det minsann är så det heter (det är ett ämne som av någon anledning dyker upp ofta i nätdiskussioner) så fick jag äntligen tummen ur och kollade upp det. Ordböckerna och språkrekommendationerna säger ingenting om varför, utan bara att det är så det är, vilket nog är varför jag inte har begripit förut. (Numera anser de lärde dessutom i sedvanlig språkanarkistisk anda att det är OK även med svenskalärare, även om det förra är mer korrekt.) Men jag googlade mig till insikt genom att läsa diverse debatter i ämnet.

Formen svensklärare har ingenting med adjektivet "svensk" (som i t ex "svensk historia") eller substantivet "svensk" (som i t ex "hallänning, svensk, europé") att göra. Istället är det bara så att det avslutande a:et faller bort i sammansättningar. Det heter apa men apbur, gurka men gurkburk, och alltså svenska men svensklärare. Att säga "svenskalärare" är ungefär som att säga "gurkaburk" eller "kakamonster". (Sedan finns det förstås undantag från regeln - kyrka och kyrkoherde till exempel - men svenska är alltså inget sådant.)

Att det är ett sådant problem med just det här ordet beror väl på att ordet "svensk" redan finns och betyder något annat - till skillnad från "ap", "gurk" eller "kak" - vilket förvirrar språkörat. Och jag skulle förmoda att formen svenskalärare så småningom kommer att bli den vanligaste, om den inte redan är det. Men från och med nu kommer i alla fall jag att säga svensklärare!


Jag antar att de flesta här redan kände till denna självklarhet. Men för mig var det något av en aha-upplevelse, så jag skriver väl ner den. Kanske kan det vara till nytta för någon i alla fall!


Redigering: Bytte namn på tråden från "Svensklärare" till "Svenska språket", då den har utvecklats så att det namnet passar bättre.

Mycket intressant! Språk är ju så otroligt roligt och levande. Kommer nog också försöka komma ihåg att säga svensklärare i fortsättningen. Man är väl ingen skåning heller.

Tänk... detta har jag aldrig funderat över. Jag har aldrig dragit likhetslinjer mellan "svens-" och "biologisklärare". Men det är ju ändå behagligt; man lär sig nåt nytt varje dag!

måste säga att ja alldrig har tänkt på det men när säger det så..
men håller med om att språk är väldrigt intresant

Det tvivlar jag starkt på.

Hursomhelst så måste jag tacka för upplysningen. Jag har lidit extremt av detta dilemma de senaste åren. Det var tillochmed nära att jag skrev till Horace, precis som jag gjorde med min önskan att avlägsna bokstaven C från alfabetet.

Bara en off-topic-fråga; varför ska vi börja använda sykel, sitron, oh (och), kloka med mera? Vad har du emot c?

Man undrar ju hur mottaglig just Horace hade varit för det förslaget...

Vad gäller det där med svensklärare så har jag sedan jag skrev mitt förra inlägg i ärendet blivit mer och mer medveten om vilken mängd undantag det faktiskt finns från regeln att a:et faller bort, så jag antar att det egentligen inte hade varit ologiskt om även "svenska" varit ett sådant. Vi har ju t ex pastasallad, pizzatallrik, faktagranskare, databas, kassakvitto, hemmaplan...

Gör dig inte dummare än du är. Självklart så blir det sykkel, sitron, okk okk klokka. Bortsett från att en revolutionering av svenskan är nödvändig så är den också bra för invandrare. Jag menar, vi är typ det land som tar in mest invandrare av alla, men samtidigt så har vi ett av de svåraste språken. Svenskan är helt enkelt onödigt komplicerad.



Jag vet; jag kom att tänka på det efteråt. Kanske var det anledningen till att jag aldrig fick ett svar? Eller att Horace är drygare än jag någonsin kommer att bli? Vem vet?

Förresten, när jag ändå är öppenhjärtad: varför kallar du dig Den stegrande kamelen?

Håll käft unge! Jag är trött, och med ditt användande av ordet "avskaffa" försvann det ofina dubbel-K:t ur mitt sinne. Sedan kan jag inte hålla med om att svenskan är onödigt komplicerad; vi saknar ju de latisnka språkets älskvärda användande av alla pronomen, och hur dessa styr hur verben ser ut.

ps. Jag vägrar att läsa en så onödig provokation som du nyss skrev. Därför försökte jag höja ribban, med min medvetet felaktiga provokation. Dock hoppas jag att ordsviterna stannar här, så att en tråd kring ordet "svensklärare" inte förvandlas till ett verbalt storkrig mellan två - om än inte fler - parter. Går du med på detta?

För det första så är jag äldre än dig så du kan INTE kalla mig unge.

För det andra så skrev du absolut inget av intresse så jag har ingenting att besvara.

För det tredje: våga inte förtala latinet!

Är svenskan komplicerad?

Om någon förändring av stavningen borde göras så skulle det vara att införa fonetiskt alfabet. Detta är nämligen det perfekta alfabetet, som är 100% konsekvent i stavning och uttal så man aldrig behöver tvivla. Detta borde även användas som internationellt alfabet, skulle underlätta språkinlärning enormt.

Det var exakt det som jag menade med en felaktig provokation.

Det väntade jag mig att du inte skulle göra.

För andra gången idag; jag är trött!

Detta är, som jag är medveten om, en onödig off-topic-debatt. Men jag vägrar låta Fëanor få det sista ordet. Eftersom jag inte har något av synbart intresse för denna tråden, kommer jag inte skriva något mer om denna fråga - även om Fëanor faktiskt behagar besvara på detta.

Det har att göra med att jag håller på Örgryte IS i fotboll. ÖIS kallas ibland "kamelerna" (anledningen till det finns återberättad i en gammal artikel här), och när jag under en period hängde ganska mycket i diverse fotbollsfora brukade jag kalla mig något med kamel för att klargöra klubbtillhörigheten. När jag sedan för ett antal år sedan skulle skaffa mig ett användarnamn på Skalmans Tolkienforum så gav jag min invanda kamel lite tolkiensk anstrykning med en referens till Barlimans värdshus.

Mer spännande än så var det inte, är jag rädd! Men jag tycker att det är ett bra namn, det sticker ut lite och låter samtidigt ganska trevligt. Och så låter det sig illustreras bra också, vilket resulterade i den underbara bild som Taurrohir målade åt mig. (Tack igen!)

Problemet är bara att svenskan (för att ta ett exempel) inte är ett språk, utan många olika. Någon egentlig "rikssvenska" existerar ju inte, annat än som en önsketanke och konstruktion hos språkhygienister, utan någon som helst historisk förankring.

Så frågan är, vilken svenska ska man välja, när man applicerar detta fonetiska alfabet? Eller ska orden stavas olika beroende på hur man uttalar dem?

För att ta ett konkret exempel, mitt eget efternamn, Möller. Själv uttalar jag det med ett kort [ø], d.v.s. [mølεr] (ungefär), medan en person med samma efternamn i Västsverige skulle säga [mœlεr] (vet jag av erfarenhet). Vem har rätt? Vem har fel? Vilken variant skulle man välja?

Missförstå mig inte, det fonetiska alfabetet är praktiskt, och enormt intressant, men verkligheten är alldeles för komplex för att på ett lättfattligt sätt kunna formas på det viset.



Jag vet inte, jag. Visst innehåller svenskan en hel del komplicerade inslag, som de många stavningarna av sje-ljudet, exempelvis, men det är inte unikt för svenskan. Det finns ju ett känt exempel från engelskan, av G.B. Shaw, där han stavar "fish" "ghoti", för att påvisa att stavning och uttal inte alltid hänger ihop.

Jag skulle verkligen inte vilja se ett språk där stavningsreformen gick så långt som du vill. Ordet "sjö" innehåller en lång historia, och påvisar dessutom släktskap med "sea", etc. Ordet "chö" betyder ingenting alls.

Och att de två orden "cykel" och "cykel" skulle stavas på två olika sätt ("sykkel" och "sykel") är bara dumt, anser jag.

...men så är jag ju språkromantiker också.