Med träningsvärken fortfarande i kroppen efter gårdagens vandring, som var min andra lite längre dagsvandring för året, tänkte jag, inspirerad av
Egalmoths fina berättelse från hans fjällvandring i fjol, skriva några korta rader om min första tur i år. Jag kan tyvärr inte alls konkurrera med Egalmoths fina bilder, då allt jag har är en gammal sunkig mobilkamera, som dessutom med åren har begåvats med några fläckar på linsen som inte tycks gå bort. (Jag får se till att skaffa en ny snart - tycker bara det är så tråkigt att shoppa teknikprylar...) Men jag slänger in några bilder ändå, för att åtminstone ge en vag uppfattning om hur det såg ut längs leden.
Det var första maj, i strålande solsken, som kängorna och jag begick vårpremiär. Dagen till ära nöjde jag mig inte med någon av alla leder som går häromkring Göteborg, utan satte mig i bilen och brände i väg längs E20 inåt landet. Om man inte hittar en cirkelled, eller råkar vara ett sällskap med flera bilar, så är det alltid en del logistik inblandat när man skall vandra och vill undvika att behöva gå samma väg tillbaka igen. I det här fallet parkerade jag bilen i Varnhem (känt från Arn-böckerna), tog bussen in till Skara och tog därifrån en annan buss till Gudhem (känt från Arn-böckerna). Jag hade förstås kollat in tidtabellen i förväg, då det inte går särskilt täta turer på sådana glesbygdslinjer (i synnerhet inte på röda dagar). Men det funkade förträffligt, inte mer än trekvarts bussresa från mål till start.
Mellan Gudhem och Varnhem går en ganska ny vandringsled som kallas
Pilgrimsleden. Som framgår av kartan på länken är detta bara en av många delsträckor kors och tvärs genom Skaraborgsområdet, varav några inte ens har hunnit öppna än. En riktigt förnämlig satsning på den ädla sysslan fotvandring! (Det tycks vara i första hand Svenska Kyrkan som ligger bakom. Jag är inte religiös, eller ens medlem i kyrkan längre, men när de sysslar med sånt här skall de ha beröm!)
Sträckan mellan Gudhem och Varnhem sägs vara "ca 25 km". Att döma av hur lång tid det tog tror jag att det är några kilometer mer än så. Man startar alltså i Gudhem, där det finns dels en gammal kyrka, dels en klosterruin. Sedan går leden (som är föredömligt väl uppmärkt, det är närmast omöjligt att villa bort sig) vidare, ibland som stig, ibland på asfaltväg, genom mycket trevlig, småskalig jordbruksmark uppblandad med lite skog. Detta gamla kulturlandskap är dessutom frikostigt bestrött med fornlämningar. Efter ett tag kan man om man vill (det ville jag!) göra en avstickare till den kanske mest sevärda av dessa, nämligen Ekornavallen, ett stort gravfält från stenålder och bronsålder. Fältet är unikt, då det har varit i bruk som begravningsplats kontinuerligt under flera tusen år.
Efter Ekornavallen går leden vidare genom småbruksmarkerna tills man kommer ner till Hornborgasjön. Det är nu det blir riktigt fint! Leden går genom ett kulligt, frodigt (och riktigt Fylkeaktigt!) landskap längs sjöns östra strand. Delvis går man genom ett naturskyddsområde, där det under delar av året inte är tillåtet att avvika från leden och beträda strandängarna, då de är häckningsplats för fåglar. (De berömda tranorna håller dock till största delen till på andra sidan av sjön, även om jag såg ett par stycken flaxa förbi.) Den här fantastiskt vackra delen av leden avslutas vid Hornborgasjöns naturum, en generöst tilltagen observationsplats för fågelskådning. Ett café och en liten souvenirshop finns här också.
Efter naturumet (heter det så i bestämd form?) lämnar leden sjöstranden och börjar leta sig uppåt - till att börja med upp till landsvägen som går genom åkrarna en bit ovanför den lågt belägna sjön. (Även den bilvägen kan för övrigt rekommenderas, med charmiga små byar och fin utsikt över sjön.) Efter att ha följt landsvägen en liten bit viker leden så av åt höger/öster och klättrar upp på platåberget Billingen, på vars rygg den förblir under sista delsträckan till Varnhem. Terrängen är nu för första gången "typiskt svensk", dvs barrskog så långt ögat når. Dock bröts monotonin av att vitsipporna stod i fullaste blom. Och någonstans halvvägs längs Billingen finns också en rastplats (på något märkligt vis har de baxat dit ett picknickbord mitt ute i ingenstans!) med en vidunderlig utsikt över Hornborgasjön och Skaraslätten, med Kinnekulle avtecknande sig borta i nordväst.
Efter ytterligare en stunds trampande genom barrskogen (och vid det här laget började mina ovana vandringsmuskler gny lite, det får medges) viker leden ner från krönet och snirklar sig ner mot Varnhem. Väl nere går sista biten genom ett vackert parkliknande lövskogsområde, uppbrutet av en och annan kohage, och man får sällskap in mot Varnhem av en yster å. Själva Varnhem slutligen, med sin mäktiga klosterkyrka, har ni väl alla sett åtminstone på bilder. Fast det mest sevärda, tyckte i alla fall mina nu duktigt trötta skånkar, var åsynen av min bil som troget stod och väntade på parkeringen.
Med facit i hand var detta kanske aningen för långt för årsdebuten. Jag har gått leden en gång tidigare, men då var det på hösten, med många fler mil under bältet, och då upplevde jag det inte som alltför betungande. Men hur som helst kan jag inte nog rekommendera Pilgrimsleden mellan Gudhem och Varnhem. Om man som jag tycker att kulturlandskap och leende grönska är den bästa sortens vandring, då måste detta vara en av Sveriges trevligaste vandringsleder.
(Och årets andra tur då, kanske någon undrar. Jo, den var betydligt mer prosaisk. Jag tog helt enkelt tåget till Jonsered och gick hem till Göteborg längs Bohusleden, ca 20 km. Nog så trevligt för all del, i synnerhet med en oerhört ambitiös vårkör sjungande i trädtopparna längs hela vägen. Men när det gäller pittoreska miljöer kan den turen inte mäta sig med den ovan, så om den trippen ids jag inte skriva något mer än så här.)
Gudhem
Ett omväxlande landskap
Girommen - Ekornavallens största gånggrift
Götiska Förbundet har ställt upp sin symbol vid Ekornavallen
Framme vid Hornborgasjön
"...a wild region with the uncouth name of Shire..."
Naturum Hornborgasjön - där en fågel passande nog flög förbi precis när jag knäppte kortet
En gravkulle(?) mitt i det gröna landskapet - i så fall troligen outgrävd, som de flesta dylika
På väg uppför Billingen skimrade marken av vitsippor
Ett picknickbord i motljus
Även blåsipporna hade vågat sig fram för att hälsa sköna maj välkommen
Varnhem - äntligen!