Årets vandring startade vid Akkastugorna efter en halv timmes båttur från Ritsem med M/S Storlule. Större delen av vandringen gick genom Pelaslätten i Guhkesvagge i Sareks nationalpark, men i början och slutet gick vi i Stora Sjöfallets nationalpark.
Dag 1: Det blåste väldigt lite och var bara lite småmulet när vi började vandra vid 3-tiden; myggen hade tagit stryk av blåsten de senaste dagarna verkade det som: ett trevligt sätt att inleda en fjällvandring på. Det var rejäl fart på vattnet i Vuojatätno när vi gick över hängbron som passerades efter drygt 3 km. Vandringen gick ganska raskt på Padjelantaleden i ca 5 km innan vi tog av åt vänster och följde en stig som gick
Stigen gick att följa några km till en fin tältplats på ca 800 m höjd alldeles vid en jokk som rann ned i en liten sjö. Vädret blev allt mer mulet, men det
Dag 2: Efter att stigen tog slut blev terrängen mycket mer krävande. Marken var småkuperad och fylld med stenar, blöt mark med en del vide och
Vi tog sikte på det mäktiga berget Nijak (1921 m) (ovan) och tog oss så småningom in i Gukhesvagge. Den ganska tuffa terrängen höll i sig trots att det blev plattare; ofta var det blött och sugande. Men det blev något bättre efter det första och det mest krävande vadet under turen. Vi hittade ett bra ställe att vada på även om vattnet gick över knäna och forsade på rätt bra i Suottasjokken...Vaden blev allt mer av en rutin där man fick ta av sig kängorna, knyta fast dem i ryggsäcken, och gå barbent i sandaler, hålla balansen med stavarna, och torka sig ordentligt torr (inte minst för att undvika skavsår). Proceduren uppreprades ett tiotal gånger under turen. Att förflytta sig i Sarek är sannerligen inte alltid så lätt! Kilometeranvisningar blir närmast skrattretande missvisande om man vill försöka förmedla en bild av hur ansträngande, och inte minst tålamodsprövande, det är att ta sig fram i dessa miljöer. Att hitta rätt tempo och försöka gå i ett lugnt tempo sparar
Pelaslätten.
Vi tog sikte på en av de mindre höjderna ute på slätten och slog läger ca 1 km bortom den där vi till slut lyckades hitta en tältplats som var lämplig. Totalt låg dagsetappen på ca 17 km, vilket vi var rätt nöjda med. Sedan vi vadat över den stora jokken hade det regnat nästan oavbrutet på oss, men vi hade i alla fall regnet i ryggen vilket var en stor tröst. På håll såg vi en grupp som gick mot en renvaktarstuga längre ut på slätten, men vi såg inga andra den dagen. Det var en krävande etapp, men lyckligtvis regnade det inte mycket när vi slog upp tältet.
Dag 3:Det hade regnat mycket hela natten och det bara fortsatte under förmiddagen. Ingen kände sig manad att ge sig ut, men vi tog oss i alla fall ca 9 km till den kända och vackert belägna sjön Sarekvarrasj. Vi fick vada över flera jokkar på vägen dit vilket tog tid. På slutet gjorde vi en liten miss och vadade en gång för mycket och fick vända om för att ta sig till den bästa tältplatsen vid
Dag 4:
Kvällen innan var planen mer eller mindre spikad att fortsätta att gå runt bergen för att på så sätt ta sig genom Ruotesvagge och tillbaka till Akkajaure via Gisuris. De senaste dagarnas väder gjorde det allt mer sannolikt att vi möjligen skulle få nöja oss med en mindre bergsbestigning av Vargtoppen (eventuellt) några dagar senare. Men vädret var förvånansvärt bra när vi vaknade och blev bara bättre ju längre dagen gick. Istället följde vi den alternativa planen som gick ut på att bestiga Sarektjåkkås nordtopp (som låg perfekt tillhands) och därefter ta sig till civilisationen Drygt 1200 m över havet ned mot Sarrekvarrasj.
Vi hittade en bra väg upp mot nordtoppen (2056 m.öh. och femte högst i landet) som började vid en mindre jokk där terrängen var lättgången. Sedan tog vi av åt vänster och började ta rejält med höjdmeter längs själva kammen. Bitvis var det riktigt brant, särskilt mellan 1400 och 1700 mö.h., och där var det passande att fylla på med nötter och korv. Lättast var att använda armarna "Gollumstyle" innan lutningen började avta igen. Det blev allt mer snöigt och det blev stundtals svårt att finna ett bra fotfäste i den mjuka snön (utan att sjunka igenom); i möjligaste mån försökte vi gå från sten till sten. Ju högre upp
Buchttoppen (2010 m) och
På andra sidan Taget ifrån den namnlösa toppen på 1980 m.öh. upp mot
Stortoppen är
Mer ifrån nordtoppen.
Att nå nordtoppen var en otrolig upplevelse och vädret var ännu bättre än då jag besteg Kebnekaise för två år sedan. På håll kunde vi till och med skymta Kebnekaises båda toppar (nord och syd). En dag som denna borde det ha kryllat av folk däruppe, medan vi var helt ensamma av vad vi kunde se på närliggande toppar. Verkligen synd eftersom det inte är direkt svårt att bestiga berget under dessa omständigheter (perfekt väder och något under 1100 höjdmeter ifrån tältet). Bergen har lite djärvare former och naturen är lite vildare än Kebnekaisefjällen, men jag ser ingen bra anledning till varför man inte skulle kunna "exploatera" dessa fjäll i högre utsträckning, eller åtminstone dra någorlunda bra leder som inte går att ta för renstigar. Jag misstänker att Naturvårdsverket är lite väl överbeskyddande i vissa avseenden. Fler borde definitivt ta sig till Sarek och få uppleva vad jag fick uppleva, den saken är klar. Det kan inte vara mer än något tiotal personer per år som bestiger nordtoppen; vilket jag ser som helt
Övre delen av snöfältet vi använde oss av för att snabbt ta oss ned till tältet. Bitvis måste lutningen ha överstigit 40%.
Nedstigningen skedde till stor del via det stora och branta snöfältet som vätter norrut. Närapå 600 höjdmeter tappades snabbt och bidrog till att totaltiden för turen hamnade på ynka 6,5 timme. Då var vi ändå vid god form när vi nådde tältet, men fötterna blev aldrig riktigt sig lika under resten av turen. Men vi tog oss fram utan allt för stora svårigheter till stor del tack vare skavsårsplåster (Compeed).
Dag 5: Vi kände att oavsett vad som hände härnäst skulle vandringen bli mycket lyckad som helhet med tanke på gårddagen. Det dåliga vädret inledningsvis
En tillbakablick mot ryggen vi besteg som man skymtar bland molnen.
Inledningsvis var det lite svårgånget på sydsidan av sjön vid tältplatsen, men sedan kunde vi hålla god fart ända fram till hängbron ett par km före hängbron vid Guhkesvakkjåhkå där det blev småkuperat och blött igen. Vi fortsatte över bron och fick gå på en stenig stig i flera km; men ofta övergick stigen i renstigar som spretade åt alla möjliga håll (mycket irriterande). Sedan kom vi till ett längre parti med hemsk videterräng; som tur var blåste det stadigt så myggen var inget större
På slutet av etappen började mina skavsår förvärras; troligen p.ga. att klacken sögs fast i gyttjan och orsakade en irritation på hälen. Men inte långt därifrån hittade vi en bra tältplats där vi slog läger; ca 13 km ifrån Suorvadammen. Vädret var bra under andra halvan av dagen men jag sov dåligt p.ga. de uppsvullna fötterna. Dock minskade svullnaden under natten och jag kunde gå vidare utan att lida särskilt mycket alls dagen därpå, trots två vad.
Dag 6:
En fin dag som inte kändes som en transportsträcka. Det kom något regn då och då, men vi höll oss på ganska hög höjd (lite för hög höjd som det skulle visa sig) så att vi slapp viden. Terrängen var riktigt lättgången och kännetecknades av mer dvärgbjörk än tidigare. Men någon tydlig stig var det inte tal om; möjligen att det fanns en sådan
Det pyramidformade berget Slugga i bakgrunden.
Vi gjorde två vad denna dagen, varav det första i höjd med trädgränsen ca 7 km ifrån Suorvadammen. Det var ganska djupt och det var tydligen en plats där många brukat slå läger; kanske för att vänta in lägre vattenstånd? De sista kilometrarna kunde vi följa en stig, av mycket varierande kvalité, innan vi till slut nådde busshållplatsen vid Suorvadammen och kunde summera ytterligare en lyckad fjällvandring.
Senast redigerad av Egalmoth sön sep 20, 2015 12:40 pm, redigerad totalt 1 gång.
|