Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Nordiska landskap är inte det sämsta. Norra delarna av Deverry ger mig mycket granskogskänsla.

Tam, tam...
Med risk för att råka ut för spoilers vågar jag mig hit igen på inrådan av Älva. Jag har (som sagt i en annan tråd) hunnit igenom de första fyra böckerna och börjat på Alvblodet - nån gång ska jag läsa dem i original! - och jag är väldigt avundsjuk på alla er som tagit er igenom alla böcker. Det är så mycket jag som förstagångsläsare inte hänger med i - speciellt det här med hur själar bestraffas på grund av hur de handlat i ett föregående liv. Längtar redan efter att få läsa om serien en andra gång.

Favoritbok och dess motsats har väl inte diskuterats? Vilken bok tycker ni är bäst respektive sämst? Motivera gärna. Själv tycker jag att Safirringen har varit segast hittills, kanske främst för att jag störde mig så omåttligt på Gweniver och hennes evinnerliga bärsärkaskratt (därmed inte sagt att Rhodry - och Jill - inte retar gallfeber på mig ibland de också, men Gweniver var värre), samt att jag inte hade tid att läsa så mycket just då och därför aldrig kom in i boken ordentligt. Favoritbok är svårare. Silverdolken var ruskigt bra även om det blev lite för mycket av det goda med tre olika inkarnationer i samma bok, Häxvargen har haft högst Salamander-halt hittills vilket höjer betyget rejält. På tal om det måste jag ju ta reda på om ovannämnde alvtrollkarl är med lika mycket i Alvblodet (jäklar om du understår dig att ha ihjäl honom, Kerr! Nej, kära forumvänner, upplys mig inte; jag vill inget veta...).

Den bästa boken i serien måste vara alvblodet/ Time of Exile. Ingen annan bok har rört om mig mer om hjärtat än den boken. Tyvärr vill jag inte nämna anledningen förren du har läst ut boken

Svårt att säga vilken specifik bok jag tycker är bäst. Jag tycker om "Jill-delarna" i de första, även om de många olika inkarnationerna gav en rätt knyckig känsla åt dem. Det blev bättre när KK koncentrerade sig på en specifik linje. Mera än två tidsperioder per bok blev lite för råddigt (tittar på skrivbordet och konstaterar att Alshain inte har den moraliska positionen att läxa upp någon för rådd.) Och jag tycker om de senare. Västlandsböckerna har jag inte lika lätt för -- Evandar är en sån där karaktär som jag måste ta i små portioner, annars går han mig på nerverna. Men till mina favoriter hör nog Hökvingar och Korptider. Historien blir mer komplex och man märker att KK kan den tidiga medeltiden -- ankomsten av en liten grupp galler satte igång en hel mängd olika händelseförlopp. En mindre duktig författare hade kanske valt att låta gänget slå sig ner i ett vakuum nånstans. Och alla folkgrupper i historien blir till sist knutna till varandra på ett mycket realistiskt sätt.

Själavandring och återfödelse är en av de få delarna som finns bevarade från den keltiska religionen. Men det är en sak med den som jag tycker är är lite förvånande. Vanligt folk tycks vara helt omedvetna om att de kommer att återfödas, Jill börjar undan för undan begripa hur det hänger ihop, och ibland verkar det bara vara Nevyn som har något hum om saken. Det är inte en del av religionen på samma sätt som i t.ex. hinduismen och buddhismen. Kommer någon med de första och mellersta böckerna ihåg hur det är med prästerna och prästinnorna? (Apropå gudar tycker jag som Asterix-fantast att Teutates borde ha fått finnas med i deverrianernas panteon när det nu tydligen finns så gott om bärsärkar och krigsföljen. Det känns lite fattigt att deverrianerna tydligen bara fick med sig en handfull av kelternas flera hundra gudomligheter.)

Projektet att läsa om serien har tyvärr stött på svårigheter genom att alla utom de första (som jag läst) och de sista (som jag har på engelska) är utlånade.

Jag gillar nog också Alvblodet bästs men de där första böckerna om Jill och Rhodrys kärlek är ju också svåra att inte tycka om. Häxvargen måste jag tillstå är bland de segaste.

SPOILER:

De bara rantar runt ön i jakt på Rhodry genom hela boken, i stort sett. Det händer egentligen ganska lite, både känslomässigt och historiemässigt.




Crumui: Jag gillar också Salamander. Det är liksom så svårt att låta bli.

Re Häxvargen: Men det händer betydligt mer på det inre planet. IMO var Jill och hennes accepterande av dweomern alltid centrum i de fyra första böckerna, och det är där som hon först börjar komma i balans med sig själv och öppna sig för ny kunskap. Ja, jag vet att det låter flummigt.

Jag undrar om det finns någon som inte gillar Salamander. Kan vi ta och dissekera hans personlighet för att hålla diskussionen igång eller passar det bättre i persontråden?

IMO? Betyder vaddå?


Jag känner en som inte gillar Salamander. Obegripligt.
Jag har höga förväntningar på "den store Krysello" i de kommande böckerna. Vad jag har sett av honom är att han håller sig med sin roll som pladdrande gycklare för att dölja nånting djupare, mörkare...

Ta den gärna i persontråden. Det är kul om alla trådarna om Deverry lever.

Angående Häxvargen så håller jag med om att det händer mycket i hennes inre men det är ju också det som förstör hennes förhållande med Rhodry i slutändan.

Nu hoppas man ju på The gold falcon men det lär nog dröja. Förlaget måste ge ut den tycker jag. Annars blir det ju ett annat slags omslag och det är såå trist att ha böcker med olika utgivning. Det ser inte snyggt ut i bokhyllan.

vad? vilket förlag vill inte vara med?

Har inte Bonnier slutat med sin fantasyutgivning?

Jo, det tror jag. Skrev och frågade hur det skulle bli med "The gold falcon", för se om de svarar....

Kanon! Borde ha tänkt på det själv...

fått svar nu. och vi kan andas ut!

Åh! Härligt! De vet ju att serien är en succé och kommer att sälja men man vet ju aldrig med förlag. De kan vara lömska.