Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Hej!
Är någon intresserad av en diskussion om hur spådomar, förutsägelser, profetior etc. används i fantasylitteraturen? (Undertecknad gröngöling hoppas att det är en diskussion som passar i forumet.)

Det slog mig när jag läste en tråd om Fantasyklichéer Vi Kan Klara Oss Utan på en annan sajt att en stor del av dagens fantasy-bästsäljare (Eddings, Jordan, Rowling, Pullman och säkert en hel del andra, för att inte nämna George Lucas och bröderna Wachowski) använder hjältar som av ödet, Kraften, gudarna, Stoftet etc. utvalts på förhand och fötts till att besegra ondskan på olika sätt. Vackert så, men det är ett element som exponerats så mycket att jag tröttnat på det. Helst vill jag se hjältar som Frodo och Sam, som (som Sam säger) bara hamnade i historien och hade flera tillfällen att vända om, men som av olika skäl inte gjorde det.

Den gemensamma roten för den förutspådde hjälten verkar ligga i Messiastraditionen, men jag tycker mig inte ha sett det här elementet i mycket av fantasyklassikerna. Tolkien använder det ganska sparsamt, även om hans karaktärer ibland kan få vissa glimtar av hur framtiden kommer att se ut. Är det evighetsdiskussionen om fri vilja eller öde som spökar igen, eller är dagens människor så bekväma av sig att de inte ser något skäl för hjälten/hjältinnan att rädda världen om han/hon inte är tvingad till det? (Det sista är inte helt allvarligt menat.)

Intressant ämne! Men första frågan får väl bli vad du definierar som fantasyklassiker och vad som är dagens bästsäljare. Eddings t ex hade jag nog snarare placerat i det första facket, om inte för sina kvalitéer så åtminstone i kraft av ålder. Belgariaden kom väl ut i början på 80-talet och var därmed hyfsat tidigt ute i den moderna fantasyvågen. Och Lucas ursprungliga Star Wars-trilogi kom väl ännu något tidigare. Eller tänkte du mer på riktigt gammal, pretolkiensk fantasy som Le Fanu, Dunsany etc?

Om vi skall kunna diskutera den eventuella skillnaden i synen på ödesbestämdhet mellan "gammal" och "ny" fantasy så får vi först bestämma vilket som är vad.

Intressant ämne!

Jag ska bara göra ett kvickt inlägg här -- det kommer nog ett längre lite senare.

Jag skulle vilja se -- bara EN ENDA gång -- en profetia som inte slår in!

Antar att du har läst Tad Williams "Memory, Sorrow & Thorn"? Jag vill inte avslöja för mycket av intrigen för dem som ev inte läst serien, men jag tycker i alla fall att han hanterar det där med profetian på ett väldigt nyskapande sätt som jag uppskattar mycket. Fast därmed inte sagt att den inte slår in...

Jag har läst den en gång för länge sedan, men minnet är en smula dimmigt. Var inte den profetian något tvetydig?

En ganska originellt hanterad profetia är den i J. V. Jones' trilogi... vad den nu heter, första delen heter Baker's Boy tror jag. Den version av profetian som alla känner till är förvrängd -- det fattas bitar av den -- så alla går omkring och misstolkar den.

Ang. Eddings: Han är väl på väg att få något slags klassikerstatus, men hans brist på originalitet ligger honom i fatet, misstänker jag. En klassiker måste väl ändå ha något slags förädlande egenskap som lyfter den över den stora massan? Annars -- hemska, vidriga, motbjudande tanke!! -- skulle man tala om Terry Brooks' Shannara-serie som en klassiker (den har hängt med ett tag och nytrycks fortfarande) -- och jag bara VÄGRAR tillerkänna den den statusen!

Böcker som ingår i Fantasy Masterworks-serien -- plus några andra författare, som Le Guin och Peake -- har större anspråk på titeln "klassiker". Men det är bara min åsikt, och ärligt talat är den inte riktigt genomtänkt än.

Marion Zimmer Bradleys böcker kanske skulle kunna kallas klassiker?

Vi kan väl göra så här: Jag skriver med vit text mot vit bakgrund. Den som vill läsa behöver bara markera texten, den som inte vill få intrigen avslöjad låter bli!




Den trilogin har jag faktiskt i hyllan. "The Book of Words" heter den. Men det var länge sedan jag läste den så jag minns inte profetian. Får väl ta och läsa om den snart...

Den profetian var faktiskt riktigt skön ju!

Umm... tja... kanske. Hon gör ju egentligen inget speciellt nyskapande utom att berätta gamla myter -- som redan berättats av andra -- ur något slags feministiskt perspektiv. Det är iofs intressant, men det tillför inte speciellt mycket. Då är det nog mer berättigat att tala om T. H. Whites Arthur-tolkning som en klassiker.

Det bör dock tilläggas att jag har försökt ta mig igenom Avalons dimmor tre gånger, och kört fast varenda gång.

LOL! Det hade jag helt glömt bort.


Den trilogin har jag faktiskt i hyllan. "The Book of Words" heter den. Men det var länge sedan jag läste den så jag minns inte profetian. Får väl ta och läsa om den snart...[/quote]

Ärligt talat tyckte jag inte om den, så jag rekommenderar den inte. Men biten med profetian fastnade.

Ja, jag medger att det är lite tveksamt. Vilka författare skulle ni definitivt kalla klassiker?

Tolkien
Dunsany
Lewis
Le Guin
Sedan kommer drösen med Eddings, Jordan mfl

Den lösningen är ganska ineffektiv om man har bytt skin, vit mot grått går alldels utmärkt.



Som jag förstått det så är en klassiker än bok som läses med behållning av flera generationer. Jag googlade efter "vad är en klassiker" för att få se om jag missminde mig helt vad litteraturkunskaps lärraren på folkhögskolan sagt. Men av varigerande grad verkar det stämma, en klassiker ska var läst av en stor mängd mäniskor (friviligt desutom) och i flera generationer. Jag tillhör ju de av oss som inte vill ge Eddings några fördelar. Men tyvärr om folk fortsätter att läsa honom så är han en klassiker. Det finns kvalitetskrav på klassiker men vem är det som avgör kvaliten?



Dunsay definitivt (läses fortfarande frivilligt med behållning och har funnits längre), Tolkien och Lewis (läses frivligt med behållning och har funnits någolunda länge). De andra, vet inte riktigt, de flesta är väll relativt nya. Förutom LeGuin som verkar facshinera nya läsare hela tiden.
]

Definitivt alla ovanstående, utom "drösen", som du säger. Möjligen skulle man kunna titta på vilka som är "author's authors", som L. Sprague de Camp kallade dem (tror jag) -- alltså vilka författare som varit stilbildande och influerat andra författare. I så fall skulle man kunna utesluta Eddings och Jordan, för det är väl ingen som har påverkats av dem? Och definitivt Brooks -- folk inspireras inte av så uppenbara imitatörer!

I så fall skulle man även kunna plocka fram författare som inte är så välkända idag, men som ändå haft stor betydelse för genrens utveckling. Hope Mirrlees, t. ex., som var en viktig influens på Neil Gaiman när han skrev Stardust (jag tror för övrigt att Gaiman har ganska goda chanser att bli en klassiker så småningom, även om det är för tidigt att säga det nu).

Harold Bloom. Nå, skämt åsido, Dickens räknas som en klassiker, trots att han ärligt talat är ganska medelmåttig.

Nu är dock 20 år inte särskilt lång tid, och Eddings är fortfarande verksam. Hur länge kommer hans böcker att finnas med i spelet när han själv inte är det? En kille på en mailinglista där jag är med brukar dra upp exemplet F. Marion Crawford -- skräckförfattare från början av 1900-talet som var sin tids motsvarighet till Stephen King. Sålde enorma mängder, tydligen. Idag får man reaktionen "Marion vem?" när man nämner honom. Samma sak med Robert W. Chambers, som på sin tid skrev mängder av romantiska romaner (modell Harlequin) och sålde stora upplagor och faktiskt blev rik på det -- han finns t. o. m. omnämnd i Svensk uppslagsbok från 50-talet. Idag vet ingen vem Chambers är -- vilket är synd, eftersom han faktiskt skrev skräcknoveller av mycket hög kvalitet också (de börjar dock komma i nytryck, tack och lov!).



En viktig detalj, tror jag, är att Le Guin också kammat hem flera prestigefyllda utmärkelser -- inte bara renodlade fantasypriser, utan också ett par mainstreamutmärkelser också.

Det är lite underligt tycker jag eftersom Le Guins böcker för mig inte är i närheten av t ex Tolkien eller Lewis. De känns opersonliga på något sätt.