|
Titel: The Name of the Wind
Författare: Patrick Rothfuss
Del i serie: Första delen i vad som utlovar bli en fängslande fantasyserie, fullt i klass med (eller överträffande) Jordan, Eddings, Williams och Goodkind.
Handling: På ett värdshus i en liten by gömmer sig Kvothe, världens mest beryktade magiker och hjälte, med sin lärjunge Bast. En dag dyker emellertid Krönikören, en av de främsta samlarna av sagor och berättelser, upp och övertalar Kvothe om att låta honom nedteckna sin berättelse. Alltmedan denna berättelse fortskrider ske mystiska händelser på och kring Kvothes värdshus.
Kvothe berättar om sin barndom i ett kringresande gycklar- och teatersällskap, hur han undervisats av en magiker som rest med dem, och hur han sedan hamnar i landets huvudstad där han lever som gatubarn innan han uppmuntras att söka sig till Universitetet för att lära sig magi.
Kommentar: Större delen av berättelsen handlar om Kvothes tid vid Universitetet; hans vänner och fiender bland lärare och studenter, hans framgångsrika studier och musikerkarriär, och hans ständigt frustrerade relation med den flyktiga Denna. Han utför hjältedåd och utsätts för diverse hot, och hans tanklöshet försätter honom i ständiga knipor. Boken har inte något egentligt slut utan går direkt över i del två.
The Name of the Wind är en väldigt typisk fantasyroman. Uråldriga berättelser som visar sig sannare än någon trott, en övermodig ung man som undervisas i magi, drakar, demoner och älvafolk, ett zigenarliknande, kringvandrande folk – ingredienserna är ofta mycket traditionella. Men det spelar ingen roll att man känner ekon av Harry Potter, Övärlden-böckerna, Cards Ender’s Game, och många andra böcker, för Rothfuss lyckas hela tiden hålla blandningen fräsch och spännande, och svänger ständigt runt oväntade hörn (drakar, får vi höra, finns ju förstås inte, de möter bara en draccus som visserligen ser ut som en drake men är växtätare – och besegrar den genom att ge den en överdos av ett narkotiskt preparat).
Denna brist på originalitet är nog Rothfuss största svaghet, tillsammans med ett antal lite väl onyanserade karaktärer. Berättelsen har ett fåtal svackor, men de är inte värre än att de snarare ger andrum – jag drogs ständigt med, bitvis från en cliffhanger till nästa, långt in på småtimmarna.
Förutom sin skickliga hantering av traditionellt fantasymaterial är författaren skicklig både i konstruktionen av sin värld och sin berättelse. Han stoppar in ledtrådar och förvarningar som gör att man väntar på att vissa katastrofer ska inträffa medan andra dyker upp som fullständiga överraskningar. Språket flyter lätt, trots att han stoppar in en hel del nyord eller byter namn på företeelser (veckor heter span och har elva dagar; magi heter sympati; han kommer till och med undan med att använda det gamla engelska ordet yclept (”heter”) utan att jag lyfter på ögonbrynen). Lögner, sagor och sanning flyter alla ihop så att flera versioner av samma berättelse kan förekomma naturligt och som läsare vänder man ivrigt bladen för att få veta mer.
Är man ute efter traditionell fantasy i Tolkien-anda går det inte att hitta mycket bättre än Rothfuss. När andra författare har valt att lämna mycket av Tolkiens arv för att förnya genren har han lyckats förnya arvet i sig. Strålande, helt enkelt.
Värt att notera är att den kommer i svensk översättning (tyvärr med varje del uppdelad i två volymer) i april 2009!
Betyg: 3 silmariller
_________________
Expect to feel pleasure. Knowledge is sexy.
Expect to feel pain. Knowledge is torture.
-- Jeff Noon, Vurt.
Senast redigerad av Stefan ons nov 26, 2008 2:49 pm, redigerad totalt 1 gång.
|
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
