Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Vad är det som gör att man (jag i alla fall) gång på gång kan läsa Härskarringen och fortfarande få ut en positiv läsupplevelse av det?

Jag läste Härskarringen första gången 1976 eller 1977, och ajg har läst den minst en gång per år sedan dess. (Förutom alla gåpnger jag har slagit upp olika stycken för att kontrollera något).

i alla fall, säg att jag har läst den snart 30 gånger, som skönlitterärt verk.

Är det att den kan slå an olika strängar beroende på hur gammal man är?

Vad säger ni andra gamla Tookar?

Hmm, svårt. Jag kan inte sätta fingret på det, men jag tror att det handlar om dynamik och omfång. Varje gång jag läser LoTR upptäcker jag någon ny insiktsfull detalj. Berättelsen har förmågan att växa och expandera. Historien sträcker sig genom årtusenden – det känns när sällskapet besöker historiska platser, vilket sker ofta. Många samtal och framför allt sångtexter refererar till andra händelser utanför böckernas ramar. Stora delar av de detaljerade kartorna förblir outforskade.
Några exempel på vad som eggar min fantasi. Men varför det är så få andra författare som lyckas med det har jag inget svar på.

Det där är en riktigt svår fråga att svara på! Antingen får man drämma ihop en hel uppsats eller inte svara alls. Jag väljer nog det sistnämnda tills vidare, men jag skall fundera på saken...

Med risk för att köra en "instämmer med föregående talare-variant", det är djupet och bredden som gör det till något utöver det vanliga.
Detta att man mellan varje genomläsning studerar något av alla de andra texterna ger ständigt djupare förståelse för det man läser. Små detaljer i någon dikt eller sång får plötsligt en förklaring och betydelse, blir till något viktigt i sig istället för att bara var en tjusig utfyllnad.
Läsupplevelsen växer hela tiden.
Det är som utvecklingen av småbarns hjärnceller och synapser - varje ny koppling ger i sin tur ytterligare nya kopplingar osv.osv....!

Håller med Vingilot. Böckerna är ju så komplexa. Namn, platser och händelser nämns som man vid första tillfället inte lägger någon vikt vid. Andra gången man läser trillar några hänvisningar på plats. Aha... Det var där och då... Det är en kick! Tredje gången klarnar det ytterligare, o s v. Det är beroendeframkallande!



Inte så många andra författare har lagt ner större delen av sitt liv på att skapa en hel värld för sina böcker. Det ger ett djup som få andra berättelser har.

Dessutom så är det fantastiskt att man fortfarande tycker att det är spännande när de svarta ryttarna förföljer dem i Fylke. Får kalla kårar varje gång jag läser hur de hör ett avlägset skri och sedan ännu ett längre bort.. brrrr!
Man får ju så många olika upplevelser vad det gäller stämning. Allt från det gemytliga lite smågnabbigt bondska hos hoberna och det överjordiskt vackra hos alverna till fasan och törsten i Mordor. (Blir alltid så sugen på nåt läskande när jag kommer dit)

Helt klart, men mer än åldern är bara en av alla komponenter ibland alla som bestämmer ens fysiskta och psykiska tillstånd. De flesta erhåller väl också mer erfarenheter som berättelsen och dess personer kan speglas i.

Är det egentligen inte besynnerligt att många anser det "konstigt" att man kan läsa om en bok gång efter gång? Jag har aldrig träffat någon som sagt detsamma om en sång eller dikt. Vissa orkar bara se filmer en gång - men de har samma tavlor på väggarna dag efter dag!

Har jag inte tänkt på förut...!
Kanske många hänger upp sina tavlor utan att någonsin egentligen se dem, gå in i dem...?

Om jag går till mej själv så läser jag böckerna grundligare och grundligare. Första gången jag läste hoppade jag över dikterna (och en hel del annat också) i min iver att få veta vad som händer härnäst. Vad som var öst och väst, eller vem som var vem lade jag ingen större vikt vid. Sedan har jag för varje gång jag läser fördjupat mej mer och mer... Ja, precis som alla andra Tolkienläsare antar jag.

Den här gången jag läser har jag tagit Tom Bombadill till mej. Honom har jag behandlat lite bryskt tidigare. Och - eftersom jag läser på engelska för första gången - dikterna. Så läsvärda de blev i orginalspråk! Jag har tidigare inte fastnat för någon av dikterna, men nu förälskar jag mej i varenda en. Jag är speciellt upprörd över Ohlmarks slarv (eller "förbättring") vid översättningen av "The road goes ever on and on" som plötsligt visade sej vara samma sång som Frodo senare sjunger, med bara ett enda ord ändrat. Den detaljen förändrade mycket i upplevelsen av stycket.

...och sedan när jag lyssnade på BBC:s dramatisering så använder de exakt samma dikt vid båda tillfällena utan att ändra "eager feet" till "weary feet"! Då undrar jag om någon som läser detta vet om det möjligen kan stå olika i olika utgåvor?

Bagatell? Icke!!!