7 Mars
14 Rethe
Då Sam vaknar upp har han inte en aning om hur länge han legat där. Han har ont och är omtöcknad. Han inser att porten måste vara en bakdörr till ett av tornen de sett och då den är omöjlig att forsera vänder han istället om samma väg som han kom för att leta efter en annan ingång. Han går ut ur berget och passerar Ephel Dúaths krön. Stående där kan han skåda ut över detta fasans land. Han ser Orodruin som spyr ut eld över dalen och då han vänder blicken mot vänster ser han orkernas torn i all dess väldighet då det står med ryggen mot bergssidan och blickar ut över Mordors land. I flera våningar försvinner det ner mot djupet. Sams hjärta sjunker i bröstet då han inser hur omöjligt det kommer att bli för honom att ta sig in där utan att nyttja ringen. Men han vet också att han inte längre kan använda den utan att snärjas av dess vilja. Han är i ringens land nu. Men även om han är rädd och till synes chanslös finns inga alternativ för Sam.
Han finner ett portvalv som leder in till tornet, men där hejdas han. En osynlig kraft spärrar vägen. Den stänger passagen lika effektivt som en tillbommad dörr och Sam härleder den till två stenfigurer som står utposterade på var sida om valvet. Han plockar fram Galadriels ljusflaska som visar sig fungera alldeles utmärkt som nyckel och slipper förbi i samma stund som de två väktarna ger ifrån sig ett högt skri. I tornet syns tydliga tecken på att ett vilt slagsmål rasat, det ligger döda orkerkroppar överallt vilket visserligen är lyckosamt för Sam men det blir också en skräckfylld promenad bland alla liken. Han går uppåt. På vägen möter han en ork som till Sams förvåning och förtjusning blir vettskrämd när den ser hobbiten och då den rusar tillbaka samma väg som den kom passar Sam på att följa efter för att bli ledd på rätt väg. Orken är dock alldeles för snabb, men Sam verkar hamna rätt ändå för plötsligt står han ute på en slags borggård högt upp i tornet där orkerkroppar ligger i drivor. På gården har tornets översta spira sin bas och ut ur den rusar plötsligt två orker under högljutt grälande, den ena jagandes den andre. Den förföljda lyckas finta sig fri och rusar tillbaka upp i tornet medan den andre står flämtande kvar och hämtar andan. Med sig bär den ett bylte som den lägger ifrån sig på marken. Uppenbarligen ett bergärligt bylte för plötsligt börjar en av orkerkropparna som Sam tagit för död att röra på sig. Den krälar fram till byltet och lägger hastigt beslag på det, varefter den reser sig upp och går till anfall mot den andre som dock inte är sen att försvara sig. Sam blir vittne till ett minst sagt bestialiskt mord varefter mördaren tar tillbaka sitt bylte och rusar mot trappdörren där Sam står. Även den här orken lyckas Sam sätta skräck i, men den lyckas finta sig förbi Sam och fly nerför trappan. Sam förbannar att den kom undan, rädd för att det kan få följder, men han har annat att tänka på nu. Han måste hitta Frodo.
Han rusar upp i det mindre tornet och börjar en mödosam klättring uppför, men bara för att återigen finna sig stå vid en återvändsgränd. Han sätter sig ner. Uppgiven, uttröttad och förtvivlad och börjar sakta sjunga.
(Ja, vem skulle inte göra det i en sån situation? ) Svagt någonstans ifrån hör han ett svar och plötsligt slås en dörr upp på våningen ovanför och en svärjande ork kommer ut. Med en steges hjälp tar den sig upp genom en lucka i taket. Sam hör ett piskrapp falla och det är nog för att han ska kasta all försiktighet åt sidan. Han rusar uppför stegen alldeles i sista minuten för att hejda ett andra piskrapp mot Frodo som ligger naken på golvet med orken över sig. Sam går till anfall och striden slutar med att orken faller ner genom luckan i golvet. Mot alla odds och med en enastående tur har Bag Ends trädgårdsmästare lyckats ta sig hela vägen genom orktornet och till sin herre. Han tar Frodo i famn och upptäcker att det är en ganska illa åtgången och förvirrad Frodo han finner. Vid åsynen av Sam återvänder han dock inom kort till verkligheten men minns snart att det är en förtvivlad verklighet. ”De har tagit allting!” utbrister han. ”Allting!” och vidden av hans egna ord går med smärtsam tydlighet upp för honom. ”Nej, inte allting,” invänder Sam och förklarar ursäktande att han tagit ringen. Frodo blir först oerhört lättad och lovprisar Sam men hans ton förbyts snart och blir hård och fientlig då han kräver ringen tillbaka. Ringen låter sin makt och vilja verka mellan vännerna och stämningen i rummet blir tät och full av misstänksamhet. ”Din tjuv!” skriker Frodo. Det blir för mycket för Sam som tillintetgjord sjunker ihop på golvet. Då Frodo håller ringen i sin hand igen kommer han till sans och inser förskräckt vad han sagt. Ångerfull ber han om förlåtelse.
Sam finner rätt på kläder åt dem som de kan bära som kamouflage och de ger sig av från tornet. På väg ut finner Sam att portvalvets väktare inte slumrat i sin vaksamhet. Det förefaller som om själva luften blivit ogenomtränglig och de kan inte ta ett enda steg till, men Sam höjer åter igen Galadriels stjärnglas som genast låter sin enerig verka och tvingar väktarnas kraft tillbaka. I samma stund som hobbitarna passerat blandar sig väktarnas skri med skriet från en Nazgûl och valvet störtar samman bakom dem. De flyr hals över huvud och lyckas slinka utom synhåll från tornet i samma stund som Nazgûlen sveper ner och landar vid den raserade porten. Med odjurets klagoskrik ringande i öronen snubblar de skräckslagna vidare.
Rosie Fallingleaf, för Arda i
Mordor (undrandes hur många som egentligen orkade igenom detta?
)