Jag tog studenten för fyra år sedan, och det lila bandet betydde såklart estetiska linjen. Där läste jag mest konst och formgivning, men tyvärr även sådant som obligatorisk naturvetenskap och matematik... Jag fick 16.1 i snitt, vilket jag var glad över då jag ansträngde mig föga i ämnen jag inte var intresserad av. När jag och mina närmsta vänner fått ta på oss mössorna sprang vi upp på den för dagen resta utomhusscenen och spelade vacker musik till glädje för åtminståne våra egna föräldrar (jag spelade elgitarr, om någon undrar, och musiken kan liknas vid Low eller Mogwai, eller något annat post-rock / snore-core).
Sedan bar det av till någon slags bingohall. Jag kommer ihåg att jag själv ingick i någon slags kommitté som hade valt ut stället, men har för mig att jag inte hade så mycket att säga till om. Där drack vi alla ur glas i tur och ordning och ställde de sedan uppochned på huvudet. Kanske sade saker om våran framtid då? Vet inte. Jag var världens bitch den kvällen. Hade bjudit någon som jag visste var kär i mig, mest för att vara snäll (hur faen tänkte jag egentligen?), och spenderade sedan kvället i DJ-båset och pratade med han som vände plattor. Det var någons snygga storebror. Han som var kär i mig gick enligt andras rapporter ganska tidigt, och sedan sågs vi nog aldrig mer. Stackarn.
Jag köpte inte ett endaste glas, men ändå fanns det glas överallt och jag blev förfriskad som aldrig förr eller senare. Det finns foton på folk som dansar can-can där jag sitter och tittar på dem, men inte kommer jag ihåg det. Tillslut blev min lägenhet sovplats åt en massa folk och jag mådde toppen tills jag vaknade klockan 9 på morgonen och kräktes 9 gånger i rad. Tjoho! Sedan mådde jag bra på riktigt. Det var första och enda gången i mitt liv som jag har mått illa när jag varit full. Normalt sett är det väl inte så att man blir bjuden på drinkar hela natten... En ganska normal student, kan jag tänka.
Vad hade jag för planer? Jag åkte på semester till en kille jag börjat tycka om i England och blev kvar där hela sommaren och ett år till. Sedan hade jag bestämt mig för att jag ville till Norwich och läsa vidare, och det gjorde jag. Men det tog ett år att komma på det, faktiskt - ett år i olika skitjobb som bevisade att utan högre examen kommer man inte så jäkla långt.
Nu sitter jag här och skriver på min allra sista uppsats, så nog är det tal om ny mössa för mig om ett litet tag. Jag befinner mig i nästan samma situation. Det finns en kille här som jag gillar... Men kommer det att bli något långvarigt? Kommer jag att få det där jobbet jag vill ha som filmmaskinist? Den 10e juni är ett kritiskt datum. Då flyttar jag eller stannar kvar.
Men om 10 år ser jag mig själv i ett deltidsjobb på 15-20 timmar i veckan som håller igång dygnsrytmen och medvetenheten om vilken dag det är. Gärna på en biograf, som maskinist. Eller som biträde i någon smalare butik, skivaffär eller café. Resten av tiden jobbar jag med att översätta, helst skönlitteratur. Kanske har jag ett band igen. Eller kanske barn.
Det var det, det. Lite långt blev det, men 15 år i skolan är en lång, lång tid.
_________________ I wished to be loved by another, but I desire no man's pity.
|