Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Jag trodde att det var ett problem jag hade. Att allt blir för litet i tankarna. Men det verkar som om det är ett ganska allmänt problem. Kanske gör man gärna så för att få det överskådligt. I alla fall tycker jag att det är svårt att tänka sej mil efter mil med skog eller slättmark eller vad det nu är för miljö. Man vill gärna se målet där bortom.

Jag är stundtals ganska tacksam över PJ:s bilder. Han har t ex gett mej ett orthanc som är mer än en pelare.

Jag och mamma brukar diskutera detta faktum. Eftersom hon också läser mycket fantasy så kan vi jämföra miljöbeskrivningar o.s.v. Hon har också samma problem med avständ.

Hjärnan vill väl packa ihop informationen för att göra den mer lätthanterlig.
Har ni tänkt på hur en resväg man bara åkt en eller två gånger nästan alltid känns mycket längre än man mindes den nästa gång man åker där? De "ihoppackade/bortkomprimerade" sträckorna som hjärnan ansåg onödiga visar sig trots allt ligga kvar där på vägen...

Ja det är ju faktiskt så. När man minns att just det, där efter kröken så blir det en kulle, så är det egentligen en sträcka fram till kullen som man faktiskt glömt bort...

Jag har också problem med sträckor, de blir alltid för korta. Annars har ja problem med ordet "kulle", de blir för små och höga. Som Túna, den blir bara en liten fjuttig sak där max sju stora träd får plats, och inte en hel stor stad

Jag har slutligen kommit på ett knep för att få avstånden att sjunka in i hjärnan och kullarna, bergen, broarna och enterna och allt vad det vara må börjar få sin rätta storlek. (Borde kanske inte avslöja detta. Man kan lätt tro att jag är lite överambitiös. )

Jag bor på landet med både åkrar och skogar alldeles inpå knuten och det underlättar. Om jag fastnar i boken vid ett vidsträckt område som blir till en liten gräsmatta i tankarna går jag ut och ser ut över åkrarna och vips lossnar tanken och vidderna blir verkligen vidder. Eller mallornträden. Jag kunde inte se framför mej ett träd som man kan bo i. Galadriels talan blev till en liten trädkoja. Så för att lösa hjärnans begränsning gick jag ut till en asp. (Jag föreställer mej Mallorn som en korsning mellan lönn och asp. Lönnens växtsätt och aspens löv, bark och färger.) Stående framför denna tänkte jag mej alver stora som gråsparvar ungefär och så kunde jag se detta enorma mallornträd i tanken. Tvärt om var det med The Bridge of Khazad-dum, den hade jag gjort för stor. (Med PJ:s hjälp, förmodligen.)

Det underlättar också om man inte har grannar i ens omedelbara närhet. De kan lätt börja titta misstänksamt på personer som står och ser drömmande på en asp i flera minuter. Det underlättar med en hel del humor också. Tro mej!

Försöker också framkalla bilder av den natur som jag sett och som finns i närheten.

Jättebra knep Rosie! (Och om du missat det: det är här inne på Arda som man får lov att vara precis hur överambitiös som helst... )
Synd bara att jag bor i tät barrskog. Det finns inte så många vidder att träna hjärnan med... Får nog ta med mig boken på biltur någon dag...!

He, he! Jag har precis beställt boken i pocket just av den anledningen. Min Alan Lee illustrerade bautabok funkar inte till sådana resor. Var det inte du, Vingilot, som uppfann ordet Middle-earth-spotting? Jag ska ge mej ut på en sådan utflykt bara mina pocketböcker kommer. Borde jag baka lembas, tro? Man vet ju aldrig. It´s a dangerous business, going out your door...