Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Intressant fråga! Jag tror det var Paul Kocher som skrev om försynen; att det fanns en makt som ordnade allt till det bästa för Midgårdsborna, så länge de stod emot ondskan och inte vek av från den rätta vägen. Jag gillade inte riktigt den tanken: det förminskade hjältemodet hos våra protagonister på något vis. Men i detta fall föreföll det uppenbart att Frodo och Sam behövde lite pådrivning för att inte såsa för mycket och ställa till det för kompisarna. Om det var Eru, Ulmo eller någon annan Valar må vara osagt, själv tänkte jag mig mer en allmän god Vilja som genomsyrade tillvaron utan att ha någon specifik avsändare. Samma kraft var verksam vid andra tillfällen. Den var till exempel närvarande när Ringen lämnade Gollum i rätt ögonblick, och såg till att Pippins tjuvtittande i palantiren inte fick några svåra konsekvenser, (eller som Gandalf uttrycker det: "You have been saved, and all your friends too, mainly by good fortune, as it is called.").

Så tänkte jag alltså i början, innan jag läste Silmarillion och lärde känna Ulmo och hans förmåga att lägga näsan i blöt.

Nu kan jag mycket väl tänka mig att det inte var någon vag försyn utan Ulmo i egen hög person som ingrep vid kritiska tillfällen. Inte för mycket, bara tillräckligt för att möjliggöra seger så länge våra hjältar förblev trogna mot den goda saken. Men det hela är lite komplicerat: det verkar ju också som om även onda föresatser i längden gynnar den goda sidan. Jag tänker till exempel på Boromirs syndafall och Erus ord till Melkor om att dennes dissonanser i slutändan skulle bidra till storheten i Erus verk.