Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Intressant fråga! Jag tror det var Paul Kocher som skrev om försynen; att det fanns en makt som ordnade allt till det bästa för Midgårdsborna, så länge de stod emot ondskan och inte vek av från den rätta vägen. Jag gillade inte riktigt den tanken: det förminskade hjältemodet hos våra protagonister på något vis. Men i detta fall föreföll det uppenbart att Frodo och Sam behövde lite pådrivning för att inte såsa för mycket och ställa till det för kompisarna. Om det var Eru, Ulmo eller någon annan Valar må vara osagt, själv tänkte jag mig mer en allmän god Vilja som genomsyrade tillvaron utan att ha någon specifik avsändare. Samma kraft var verksam vid andra tillfällen. Den var till exempel närvarande när Ringen lämnade Gollum i rätt ögonblick, och såg till att Pippins tjuvtittande i palantiren inte fick några svåra konsekvenser, (eller som Gandalf uttrycker det: "You have been saved, and all your friends too, mainly by good fortune, as it is called.").

Så tänkte jag alltså i början, innan jag läste Silmarillion och lärde känna Ulmo och hans förmåga att lägga näsan i blöt.

Nu kan jag mycket väl tänka mig att det inte var någon vag försyn utan Ulmo i egen hög person som ingrep vid kritiska tillfällen. Inte för mycket, bara tillräckligt för att möjliggöra seger så länge våra hjältar förblev trogna mot den goda saken. Men det hela är lite komplicerat: det verkar ju också som om även onda föresatser i längden gynnar den goda sidan. Jag tänker till exempel på Boromirs syndafall och Erus ord till Melkor om att dennes dissonanser i slutändan skulle bidra till storheten i Erus verk.

Det slog mig nu att det Galadriel säger här är ett nästan ordagrant citat ur Treebeards egen sång, den som han sjunger för Merry och Pippin i bok 3, kapitel 4. Ett subtilt sätt, tänker jag, att betona Galadriels smått övernaturliga förmåga att veta saker. Men det är så subtilt att det nog är ytterst få "normala" läsare som lägger märke till det. Möjligen kan läsarna få en allmän känsla av att det Galadriel säger känns entiskt, och därmed rätt i sammanhanget. Galadriel gör samma sak även i Lórien, när hon till Gimli säger något som är ett tydligt eko av Sången om Durin. Men den gången var det i alla fall bara några kapitel sedan vi fick oss sången till livs, så där har läsaren lite större chans att märka tilltaget.

Det är i sånt här man verkligen märker hur oändligt länge och noggrant Tolkien, de små detaljernas mästare, arbetade med sitt stora verk.

För att inte tala om vilken perfekt diplomat Galadriel måste ha varit! Hon kunde spela på alla de fria folkens strängar. Att Gimli mitt i sin bedrövelse fick höra vackra ord på sitt eget språk tror jag betydde mycket, både för honom personligen och för alvernas syn på dvärgar (Celeborn bad ju till och med Gimli om ursäkt inför de församlade alverna). Jäkligt snyggt skött!

Och så svaret till Treebeard som måste ha värmt den gamle entens hjärta. Insiktsfullt, respektfullt och elegant! Undrar vad Galadriel hade kunnat åstadkomma om hon suttit i EU-parlamentet, FN:s säkerhetsråd eller USA:s senat.

Däremot gillar jag inte riktigt Jacksons tilltag att lägga Treebeards ord ("The world is changing...") i munnen på Galadriel. Det finns en "primitivism" i formuleringen som funkar för Treebeard, men som inte hör ihop med den Galadriel som jag lärt känna från böckerna. Ingen jättebesvärande grej för mig dock, men när vi ändå är inne på det...

Hur som helst så tycker jag Galadriel är Tolkiens kanske finaste skapelse, och jag tror också att hon var en av de karaktärer som han jobbade mest med.

Galadriel for President!


Håller helt med om det, faktiskt, fast jag inte hade tänkt på det tidigare. Alltså, det funkar väldigt bra i filmintrot, som överhuvudtaget är ett av Jacksons bästa grepp, men när man vet att repliken egentligen tillhör Treebeard så får den en prägel av ... av naturväsen som passar mycket bättre för honom än för henne. "Primitivism" var ett bra ord!

Också en bra beskrivning! Jag kom att tänka på det andra naturväsendet, Tom Bombadil. Tänk om Jackson hade inlett sitt mäktiga filmepos med att låta Galadriel brista ut i ett rungande "Ring a doll dillo!" Det hade varit något!

Han fick inte bara höra vackra ord på sitt eget språk, han fick höra en direktuppspelning av sina egna ord, han också. Det förefaller som om Galadriel har en ytterst känslig mottagare av andras ord:

Jag tänkte mig alltid att det där var ett recitativ från en gammal dvärgsång som både Gimli och Galadriel kände till. Men en annan förklaring är förstås att Galadriel kunde tjuvlyssna på sällskapet fjärran ifrån. Eller det kanske mest troliga: Professorn gillade formuleringen så mycket att han råkade ge den till både Gimli och Galadriel.

Ja, en dvärgsång eller bara ett dvärgiskt talesätt. Det tror jag också. Galadriel är helt enkelt väl förtrogen med dvärgarnas kultur. (Hon bodde väl rent av i Hollin på den tiden när Moria fortfarande var bebott, va?) Att det inte skulle vara avsiktligt av Tolkien tror jag är uteslutet, med tanke på att Galadriel samtidigt också citerar, eller i viss mån parafraserar, Durins sång. Hon verkar för all del också ha en viss förmåga till tankeläsning, men främst inom Lóriens gränser, tror jag. Och hade hon "tjuvlyssnat" på Sällskapet under deras färd så borde hon ha vetat om att Gandalf fallit, även om hon inte kunde läsa av just honom.