Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

I min värld är LotR en av de bästa böcker som jag läst, och då vill man ju gärna dela med sig av de positiva upplevelser man hade när man läste böckerna. Men väldigt många säger saker som: "Jag började läsa första boken för flera år sedan men orkade aldrig igenom den". Det måste väl vara trilogins stora brist, att folk slutar att läsa, de tycker den är för tråkig, för jobbigt språk osv.
Vad kan man göra åt det? Jag brukar försöka tipsa dem om att inte läsa prologen, eller prova nyöversättningen eller engelska.
Någon som har liknande erfarenheter? Finns det bra sätt att få folk att läsa om böckerna, eller är de som inte såg tjusningen i hobbitarnas "flykt" från ringvålnaderna genom Fylke redan förlorade fall?

Det är även en vanlig kommentar om man frågar folk som faktiskt har läst LotR ifall de har läst Silmarillion, fast det kanske är lite mer förståerligt...

Jag brukar locka folk att fortsätta läsa Tolkien med att avslöja partier av diverse "hemligheter" så som;
"Om du läser får du reda på vem Gandalf egentligen är!!"
"Du vet alven som står brevid Elrond i slutet av den tredje filmen? Han är en förmodligen den största krigaralven kvar i Midgård, hans dåd kan du få läsa om!!!"

Och så vidare.

Av min erfarenhet gillar folk sådana saker och kommer även då upptäcka alla de underbara kapitel Tolkien har skrivit!

(Skulle kunna var så att detta mest fungerar hos den yngre generation, då jag bara är 19)

Ett tips som jag har gett är att testa nyöversättningen på talbok, det fungerar bra för folk som inte har så stor läsvana och som tycker att Ohlmarks använde ett för svårt språk. Dessutom fungerar det ju att göra samtidigt som något annat.

Jag har testat på ett antal ljudböcker, och för mig är det helt värdelöst! Efter ett tag kommer jag på mig själv att inte ha lyssnat alls och måste börja om!

Ljudböcker funkar inte heller för mig, jag bara tappar koncentrationen. Jag behöver uppenbarligen det visuella för att hjärnan ska koppla och det är likadant med minnet. Jag minns t.ex. aldrig sångtexter om jag inte faktiskt också läser dem.

Första gången jag försökte läsa LOTR gick det inte heller så bra, jag var väl iofs bara 10-12 år. Så visst finns det en tröskel. När jag sen provade igen i tidiga tonåren var det inga problem. Första boken är för övrigt den del jag gillar allra mest, sen blir det lite för högtravande och fånigt.

När det gäller nyöversättningen finner jag den dock mer sövande än både Ohlmarks och originalet.

Om vi bortser från att många rent allmänt är lite ovilliga att läsa (tjocka) böcker så finns det som jag ser det två problem med att introducera nya läsare till just den här boken.

1) Det finns ingen bra översättning till svenska

Det är ju svårt att med berått mod utsätta någon för Ohlmarks översättning när man, som vi här, har blivit så medveten om alla missarna i den. Fast det borde egentligen mer vara vårt eget problem än deras. Med några undantag är själva översättningsmissarna inget som stör den som inte redan vet bättre. Men däremot är Ohlmarks språk som helhet så pass långt ifrån Tolkiens att man av den anledningen inte gärna "lurar på" någon ny läsare Ohlmarks under förespegling att det är Tolkien. Dessutom vet jag många (även om jag själv inte är en av dem) som har svårt med Ohlmarks språk rent allmänt, som tycker att han är för pratig och utsvävande och att det inte blir någon njutbar läsning.

Tyvärr kan jag omöjligt rekommendera Anderssons översättning heller. Jag har länge trott att mitt problem med den huvudsakligen berodde på mig själv, att jag efter alla dessa år blivit så van vid att "Tolkien skall låta som Ohlmarks" att jag inte riktigt fömådde uppskatta en mer originaltrogen översättning. Men i takt med att ha detaljstuderat båda översättningarna stycke för stycke medan jag själv översätter så har jag blivit allt mer medveten om hur skral Anderssons översättning faktiskt är. Han gör få direkta missar à la Ohlmarks, men han tar varenda chans han får att förenkla, släta ut, "gråna ner" prosan tills den blir nästan ett sömnpiller. Jag finner mig faktiskt bli arg på honom medan jag läser. Att nyöversätta det här verket var en historisk möjlighet, det kommer knappast att göras någon mer nyöversättning förrän tidigast när upphovsrätten går ut 2043 - och Andersson sumpade chansen! Jag tror grundproblemet är att han hela tiden har varit så förtvivlat ängslig att göra misstag - kanske pga "Ohlmarks-spöket" och kanske just för att han blivit medveten om vilken "big deal" det här var för så många - att han undantagslöst valt den enklaste utvägen i alla lägen där det ens funnits en antydan till svårigheter. Resultatet är tyvärr helt onjutbart.

Många kan eller vill ju inte läsa så pass tjocka böcker på engelska. (Och, vilket jag har varit inne på ofta förut, många som ändå gör det borde ha valt svenska istället - åtminstone om det var läsupplevelsen de var ute efter snarare än att mer akademiskt studera Tolkiens författarskap.) Skulle jag i dag rekommendera Tolkien på svenska till någon så skulle det faktiskt bli i Ohlmarks version trots allt. Och det omdömet belyser väl med all oönskvärd tydlighet vidden av problemet.


2) Den är faktiskt seg i början

Det är förstås en smaksak. Själv uppskattar jag oftast inledningen mycket när jag läser om böckerna, dock något beroende på vilket humör jag är på. (Vad jag tyckte första gången jag läste den minns jag faktiskt inte längre.) Men om man säljer in boken till en ny läsare på grundval av det som gjort Tolkien så stor, alltså det episka storslagna, den rika fantasin och känslan av förundran, de främmande språken och de så omsorgsfullt utmejslade kulturerna som bär dessa språk, då kommer den förväntansfulle förstagångsläsaren att bli lite besviken i början. Man måste nog ta sig åtminstone bortåt kapitel 6 (Gamla skogen) eller rent av kapitel 8 (Dimma över Kummelåsarna), alltså kanske 150 sidor eller mer, innan den sidan av verket verkligen kommer igång. Visst, man får lite spänning (svarta ryttare) och lite fantastik (Gildor och hans alver) även i början, och en liten glimt av den större världen genom Gandalfs långa utläggning i kapitel 2, men gillar man inte hobermys och en känsla av "Fem på nya äventyr" så finns helt klart en risk att man ger upp.

Nyckeln är nog att verkligen göra klart för debutanten att det förhåller sig på det viset, att de första kapitlen är annorlunda än resten och att boken bara gradvis glider över från det hemtrevligt mysiga och puttinuttiga till det episka äventyrliga. Det kan nog vara klokt att också framhålla att de första kapitlen har ett stort värde just därför - man etablerar en känsla av vad som är normalt, tryggt och hemtamt och lär känna ett antal personer som ser världen på det viset, och därför blir det gradvisa vidgandet av världen så mycket mer verkligt och påtagligt, genom att man ser det genom ögonen på folk som själva upplever det som lika storslaget och magiskt som man själv gör. Hade man bara slängts rätt in i Morias gruvor eller slaget vid Hornborgen, utan någon uppbyggnad, så hade det inte alls gripit tag i en på samma sätt. Första kapitlen är till för att ge läsaren själv en plats i världen, ett alter ego att uppleva den genom!

Wow, vilken imponerande analys! Jag har aldrig tänkt såhär innan men det stämmer nog väldigt bra!

Ja, det var en ypperlig analys Kamelen gjorde. Och den där känslan av "Fem på nya äventyr" (som säkert många ogillar) är faktiskt något jag fortfarande gillar med de inledande kapitlen. När jag läste Sagan om ringen första gången var Fem-böckerna och kanske framförallt Blytons mysterieböcker andra favoriter. Och steget från Larry, Pip, Daisy, Bets och Fatty till Frodo, Sam, Pip, Merry och Fatty kändes inte alltför långt. Förutom då att den senare Fatty kändes väldigt anonym och blek i jämförelse.

Ja Fem-böckerna plöjde jag också, men då var jag något yngre. Och något vidare läsmotstånd gjorde de inte, det var snabbmat för en bokhungrig unge.

Sanna mina ord - ett huvudskäl , för att det enda skälet är att folk är för otåliga , se på hur uttråkade folk är av fimler som inte håller ett tillräckligt högt tempo. Sen att ordförståelsen är nere på nya djup är ju inget som direkt gagnar Tolkien / Ohlmarks ganska poetiska språk.

Jag tror att du har helt rätt. Läsandet verkar dessutom minska mer och mer överhuvudtaget, att plocka upp en bok utan att vara absolut tvungen är ofta en fullständigt främmande tanke för folk. Om de dessutom sett LotR-filmerna innan de försöker läsa böckerna och förväntar sig samma sak i bokformen så är det säkert lätt att bli besviken.
Tycker verkligen synd om alla som missar Tolkien och Midgård i sin rätta form, de går verkligen miste om en fantastisk läsupplevelse...


Jag kan bara hålla med de andra, väldigt bra analys! Har själv tänkt och sagt ungefär samma sak till flera personer.

Välkommen till forumet, Nammi!


Ja, visst är det synd! Och allra tråkigast är det med de personer som man är bergsäker på faktiskt skulle uppskatta böckerna, om de bara kunde förmås att ge dem en ärlig chans. Men det kanske är så sorgligt att om folk inte har bibragts bokläsandets ädla konst redan som barn så är det nästan omöjligt att få dem dithän när de väl blivit tonåringar eller äldre.


Tack! Och när du har sagt så till dessa personer, har det hjälpt? Har det givit dem den lilla extra skjutsen för att ta sig förbi den första "tråkiga" delen av boken?

Tack så mycket! Äntligen ett ställe där jag kan diskutera Tolkien med likasinnade!


Ja, tyvärr tror jag att det är precis så. Jag är uppfödd på litteratur och ser det som en självklar del av livet, men det verkar vara något ovanligt och nästan "konstigt" bland de flesta människor, och precis som du säger är det praktiskt taget ovanligt att skapa en riktig läsvana senare i livet. Och att då få dem att plocka upp en tegelsten som LotR är nog tyvärr ett hopplöst projekt...


Det funkade åtminstone på mitt ex, men då hängde iofs både jag och farsgubben över axeln på honom tills han hade tagit sig igenom hela trilogin... annars minns jag inte hur det gick för de andra, det var rätt länge sen.
Men jag återkommer om saken, eftersom jag just nu försöker få en vän att ge LotR en andra chans efter att ha kört fast i början tidigare, och det är precis det här jag säger till honom. Jag jobbar på det!

Ja, det är nog så man måste göra. Går det inte med morot så fram med piskan bara!