Att Gandalf är en Kristuslik gestalt är också bland det mest uppenbara. Än tydligare blir det i brev 156 där Tolkien dröjer ett tag vid Gandalf och hans uppdrag, som beskrivs i ordalag som enligt mig ger ekon av Filipperbrevets stora Kristushymn (Fil 2:5ff). Kristusbilden är såklart inte helt och fullt överensstämmande med det sätt på vilket Gandalf skisseras: Gandalf är inte i Tolkiens universum Gud i den bemärkelse Sonen i Treenigheten är det. Men i uppdragets beskrivning och utförande är de lika: liksom Kristus antog Gandalf en tjänares gestalt (han som ju är en maia), "ödmjukade, förnekade och offrade sig själv".
"Gandalf "dog" verkligen, och förvandlades [...]. Men G. är, förstås, ingen mänsklig varelse (människa eller hobbit). Det finns naturligtvis inga exakta moderna termer för att säga vad han var. Jag skulle våga säga att han var en inkarnerad "ängel" – en ἄγγελος i sträng bemärkelse: det vill säga, jämte övriga istari, trollkarlar, "de som vet", ett sändebud från Västerns Herrar, sänd till Midgård, när det stora avgörandet mot Sauron hotade vid horisonten. Med "inkarnerad" menar jag att de tagit gestalt i fysiska kroppar i stånd till smärta och trötthet, och till att anfäkta anden med fysisk fruktan, och bli "dödade", fast de upprätthållna av sin änglaande kunde bestå länge och endast långsamt visa sig tärda av möda och bekymmer.
Varför de skulle ta en sådan skepnad sammanhänger med "mytologin" om "änglamakterna" i den här fabelns värld. På denna punkt i fabelhistorien var avsikten just att begränsa dem och hindra dem från att visa "makt" på det fysiska planet, och att de därmed skulle ägna sig åt vad de i första hand sänts för: att öva, råda, lära, väcka hjärtan och sinnen hos dem som hotades av Sauron till motstånd med sina egna krafter; och inte bara göra jobbet åt dem. Således ter de sig som "gamla" visa gestalter. Men i denna "mytologi" var alla de "änglamakter" som hade med denna värld att göra i stånd att fela och misslyckas, i olika hög grad alltifrån Morgoths och hans drabant Saurons totala sataniska uppror och ondska, till lojheten hos några av de andra högre makterna eller "gudarna". "Trollkarlarna" gick inte fria, just som inkarnerade förirrade de sig och felade i själva verket lättare. Gandalf ensam består provet helt, i alla fall på ett moraliskt plan (han gör missbedömningar). För i hans belägenhet var det ett offer att gå till spillo på Bron i försvar för sina följeslagare, kanske mindre än för en dödlig människa eller hobbit, eftersom han hade långt större inre kraft än de; men även mer, eftersom det var att ödmjuka och förneka sig själv och följa "Reglerna": så långt han i det ögonblicket kunde veta var han den enda person som framgångsrikt kunde leda motståndet mot Sauron, och hela hans verk var fåfängt. Han lämnade över till den Auktoritet som förelagt Reglerna, och gav upp sitt personliga hopp om framgång.
Det skulle jag säga är vad Auktoriteten önskade, som en motvikt till Saruman. "Trollkarlarna", som sådana, hade misslyckats; eller om ni så vill: krisen hade blivit alltför allvarlig och fordrade en krafthöjning. Så Gandalf offrade sig, mottogs, förhöjdes och återvände." – Tolkien, ur brev 156 till fader Robert Murray, S.J. 4 november 1954
"Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden, och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära" (Fil 2:5-11).
|