Nåja, kanske att "betydligt värre synd" är något av en överdrift. Jag stör mig bara på att Andersson brukar få så lite kritik jämfört med Ohlmarks, när han ju faktiskt har presterat en på det hela taget underkänd översättning. Men sedan är det också en fråga om vad man menar med "korrekt". Tolkiens text är ytterst medvetet formulerad, där syftet ofta är att väcka känslor via språkbruket. Det gäller förstås inte minst de heroiska, episka passagerna (Rohirrims anfall mot Minas Tirith sveper mig med sig varje gång, till och med efter femtionde läsningen!
), men även, skulle jag påstå, de trivsamt hobermysiga, puttinuttiga bitarna där ett charmigt och avspänt språk bidrar till hemtrevligheten. Och det gäller definitivt också de historiska och geografiska skildringarna där man, ofta via karaktärers berättande, får en svindlande känsla av hur stort och gammalt och rikt på märkliga platser och dramatisk historia Midgård egentligen är.
Den där känslan av förundran är en central del av ringsagans storhet och en av de största anledningarna (åtminstone för mig) till att böckerna går att läsa om och om igen utan att tröttna. Och den känslan lockar Tolkien fram minst lika mycket genom det poetiska och dramatiska språk han beskriver sakerna med som genom vad han faktiskt beskriver. Han jobbar oerhört skickligt med rytmer och betoningar och upprepningar och sånt – och självklart med sina minutiöst noggranna ordval! – för att få fram de effekter han söker.
Och om man då, som Andersson, översätter allt detta på ett sätt som gör att det här vackra, gripande språket faller platt till marken och läsarens känsla av förundran helt eller delvis uteblir – har man då inte åstadkommit en "inkorrekt" översättning i minst lika hög grad som om man, som Ohlmarks, faktiskt får till ungefär rätt känsla (i alla fall oftast), men råkar beskriva Aragorns hängslen som röda istället för gröna?