Under arbetet med
Baklängesklockans värld flyr Andersson stundtals baklängesvärlden och försjunker istället i tankar kring den telefonkatalogskarta över Stockholm som finns uppklistrad på en vägg i lägenheten där han sitter, särskilt upptas han av tanken att promenera Kungsholmen runt. "På något vis fastnade detta med Kungsholmen i mitt sinne. Jag skrev två romaner som utspelade sig på ön, den ena dock huvudsakligen under jord", berättar Andersson i "Författaren i fält". Den tredje fotnoten anger att det rör sig om
Hemskt osams (1995) och
Gyllene Gåsen (1997).
Hemskt osams inleds med en fin liten betraktelse kring de broar som "förankrar" Kungsholmen (s. 9f). Och den lilla bokens senare avdelning inleds med att Kungsholmens kontur jämförs med en "manslem, ej erigerad", en jämförelse som sedan detaljeras (s. 103f). Dessa två betraktelser står för sig, även om den första betraktelsen är föranledd av att huvudpersonen bor i Atlasområdet (förbundet med Kungsholmen via en av broarna) och den andra betraktelsen kan sägas ha ett motiviskt samband med bokens klimax. I övrigt förekommer inte Kungsholmen i boken på annat vis än att några av dess gatunamn flimrar förbi. Handlingen är i huvudsak förlagd till ett kontor, som lika gärna eller hellre kunnat ligga i någon svensk småstad. Även tiden känns anonym eller kanske snarare motsägelsefull.
I själva verket är
Hemskt osams mer en långessä än en roman. Den kunde lika gärna ha kallats
Kontorskonversation, och samtalsämnena är närmast filosofiska eller teologiska till sin natur. Här finns dessutom som sig bör i en essä en personlig berättare, den 58-årige Lars-Einar Adamsson, han som bor i Atlasområdet. Han har ordet större delen av boken, men i bokens klimax och några andra mer handlingspräglade scener har Andersson av förklarliga skäl valt en mer anonym berättare. Att välja ett jag som läsaren inte naturligt identifierar med författaren och ge ett större utrymme åt dialoger (än normalt i essäer) ger Andersson ett större svängrum än det i en mer traditionell essä.
På skyddsomslagets främre innerflik nämns att Andersson "vann BLM:s essäpristävling 1994". Närmare efterforskningar visar att det rör sig om essän "Allt står och faller på plats" (BLM, 6/94) och att den skrevs efter
Hemskt osams (intervju med Andersson, Arbetet, 1995-02-24). Essän har formen av ett brev från Anders Bure på Statens lantmäteriverk till Erik Andersson. BLM-essän liknar således långessän
Hemskt osams i det att den introducerar en jag-berättare skild från författaren. Och den utgör även ett intressant uttryck för Andersons geografiska intresse. I relation till
Hemskt osams är dock en del av det inledande stycket i Bures brev det mest intressanta:
Citera:
Om ändå fler romanförfattare kunde göra som Ni, kontakta oss i god tid före varje nytt projekt, redan under koncipieringen, så sluppe vi alla dessa romaner som rutinmässigt utspelar sig på Kungsholmen i Stockholm — eller för den delen Södermalm, Vasastaden, Djurgården… ja, snart sagt varje vrå av huvudstaden. Ni skulle bli förvånad om Ni visste hur lite lokal anknytning de flesta av dessa författare har, och hur oredigt de förfar med gator och fastigheter.
Anders Bures kritik kan direkt tillämpas på
Hemskt osams. Förmodligen är den skriven med
Hemskt osams i åtanke. Dock kan Bure vid författandet av sitt brev inte gärna ha läst Anderssons nästa Kungsholmsroman,
Gyllene Gåsen (1997). Men brevet är relevant även i relation till denna. I tredje stycket säger Bure så här:
Citera:
Om man som Ni när ett geografiskt intresse bör man klart och tydligt ange var romanen spelar. Och då vill jag peka på ett problem som sällan fått rätt uppmärksamhet, nämligen ljussättningen. Läsaren måste kunna se. Absolut mörker ger mycket svåra förutsättningar. Med bara en gnutta ljus, en skiftning mellan skuggor, dagrar som dunkelt tonar över i varandra, ges läsaren den känsla av närvaro som är oundgänglig.
Detta verkar ha fastnat i Anderssons sinne. Och i
Gyllene Gåsen ignorerar han på ett flagrant vis Bures råd. Kungsholmen nämns inte och hela boken utspelar sig "under jord" på krogen Gyllene Gåsen. Det enda som jag lade märke till som säger att boken utspelar sig på Kungsholmen var följande:
Citera:
Ni kanske har lagt märke till att det har öppnat ett nytt ställe här i kvarteret? frågar Boltz.
Det är det ingen som har.
Jo, det är precis på andra sidan, på Kronobergsgatan, så man kan säga att det är snett nedåt härifrån. Ni får en lagom liten promenad via S:t Eriksterrassen. Ännu närmare är det att gå in mellan husen. (Gyllene Gåsen, s. 186)
Det är inte helt lätt att få ihop vägbeskrivningen.
Och "under jord"? Vad menar Andersson? Några fönster kommer jag inte ihåg. Betyder det att krogen ligger i källarplanet? Det sägs att man "nedstiger" till Gåsen, ser jag när jag läser om de första sidorna. Det känns inte helt tydligt. Ja ja, det kanske står tydligare på något annat ställe. Lugubert är det hursomhelst.
Annars är
Gyllene Gåsen samma typ av långessä som
Hemskt osams. Handlingen är helt förlagd till en krogsittning på Gyllene Gåsen. Den kunde lika gärna ha kallats
Krogkonversation. Tiden är anonym och smått motsägelsefull. Det finns en jag-berättare, Lukas Persson; denne upplåter endast ett litet avsnitt till en annan jag-berättare, dryckesmästare Katz. Samtalsämnena är essäämnen, bland annat tar en av personerna vid bordet upp "platsens poesi":
Citera:
Jag tänker på en thriller av Ross Thomas som heter Törnesnåret. Platsens poesi sjungs nämligen ofta inom kriminallitteraturen. I den här romanen visar sig valet av plats vara av utomordentligt stor betydelse för intrigen. Och även om det inte klart sägs ut, tror jag staden i boken är författarens egen hemstad, Oklahoma City. (Gyllene Gåsen, s. 152.)
Thrillern är översatt av Erik Andersson 1994.
Det två Kungsholmenromanerna och BLM-essän bildar en enhet. BLM-essän är en bro eller kanske snarare en underjordisk gång mellan långessäerna
Hemskt osams och
Gyllene Gåsen. BLM-essän tydliggör även att dessa långessäer ur ett geografiskt perspektiv är betrakta som högst ofullgångna.