Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

I övrigt tycker jag dock att dikterna generellt är mycket lyckade i nyöversättningen. Ska vi inte ta och jämföra en till, för skojs skull?

Gil-galad was an Elven-king.
Of him the harpers sadly sing:
the last whose realm was fair and free
between the Mountains and the Sea.

His sword was long, his lance was keen,
his shining helm afar was seen;
the countless stars of heavens field
were mirrored in his silver shield.

But long ago he rode away,
and where he dwelleth none can say;
for into darkness fell his star
in Mordor where the shadows are.

Detta är en av mina favoritdikter i hela boken och jag har aldrig gillat Ohlmarks version, inte så mycket för innehållet (han har faktiskt hållit sig i skinnet därvidlag för en gångs skull), som för hur han helt har ändrat rytm och meter. Jag har nämligen också i huvudet den jättevackra tonsättningen av den här dikten, som finns i BBC radiodramatisering. Här kommer i alla fall Ohlmarks version:

Gil-galad var kung i alvers borg:
om honom sjöng harpan med bitter sorg,
den siste i fritt och lyckligt land,
som härskat från Bergen till havets strand.

Hans lans var skarp och hans klinga ren
och vitt över landet hans guldhjälm sken
och stjärnors härar i himlens köld
sig speglade i hans silversköld.

För längesen red han bort från er
och var han nu finns vet ingen mer:
hans stjärna släcktes i vånda stor
i Mordor, där dödens skugga bor.

Han lägger till rejält med stavelser för att få dikten att gå ihop, och har därmed ändrat hela den inneboende stilen tycker jag. Tolkiens dikt är ren och enkel, medan Ohlmarks är betydligt pratigare. Här kommer som jämförelse Lotta Olssons tolkning:

Gil-galad var en alvers kung.
I vemod nu om honom sjung:
den siste styrande som gav
frihet mellan berg och hav.

Hans svärd var långt, beredd hans lans,
på långt håll såg man hjälmens glans.
Och stjärnors eld i nattens köld
sågs speglas i hans silversköld.

Han red sin väg för längesen,
och var han finns vet ingen än.
I mörker föll hans stjärna stor,
i Mordors land, där skuggor bor.

I mitt tycke den bästa tolkningen hittills. Hon lyckas förmedla innehållet på ett mer "Tolkienskt" sätt. (Problemet med att översätta dikter från engelska till svenska är ju att engelskan innehåller avsevärt mycket fler enstaviga ord.)

Lottas version var mycket bra, låter mer alvisk.
Ohlmarks går ju knappt att läsa på grund av de märkliga antalet stavelser i varje rad.

Lottas version var väldigt bra! Går knappt att tro att det är samma person som översatt ringversen...
Förresten, hur blir det med de stycken som Ohlmarks faktiskt lyckades med? Exempelvis vandringssången och den om Nimrodel?

Att Ohlmarks version frångår originalets versmått är naturligtvis mindre lyckat. Men bortsett från det är den riktigt bra. Det är Olssons version också, så den vinner jämförelsen i kraft av versmåttet. Men hon har fläckvis ett ganska torftigt språk och "nödiga" rim som inte gör Tolkien riktig rättvisa. T ex tycker jag att Ohlmarks "vitt över landet" bättre fångar Tolkiens afar än Olssons vardagssvenska "på långt håll". Hennes "styrande" har inte heller rätt klang, det låter som kommunfullmäktiges ordförande eller nå't. Och både "ingen än" och "stjärna stor" känns som nödrim. Men totalt sett är det ändå en bra diktöversättning, vilket är ett stort steg framåt jämfört med ringversen.

För övrigt tycker jag att någon alert moderator borde lägga slutet av den här tråden, från Dannes inlägg och framåt, som en egen tråd då det inte handlar om ringversen längre. Kanske med rubrik "Versöversättningar" eller liknande, så behöver vi inte starta ännu en ny tråd varje gång vi vill diskutera en ny vers.

Håller med Crumui. Hur kan den ena bli så tafflig och den andra så bra? Det skulle vara intressant att få höra Lotta försvara sin översättning av ringversen. Det resonemanget skulle jag vilja se i Magasinet.

Tack till Danne. Nu känner jag förtröstan inför de nyöversatta dikterna igen.

Kamelen: Vilken läcker bild! Är det smickret som gett utdelning? (Välförtjänt smicker, dock.)

Utfört. Borde ha tänkt på det från början...



Det här är en nyöversättning, och det gäller även dikterna.



Håller nog inte riktigt med. Tycker att Olsson fångar originalets "karghet" på ett ganska bra sätt. Om man vill kalla det "torftigt" så visst, men jag föredrar det framför Ohlmarks yviga ordmåleri.

Dessutom så är inte Ohlmarks fri från nödrim (vilket borde varit lättare för honom att klara sig utan, med tanke på att han förlängde raderna med ett par ord hela tiden). "Alvers borg", t.ex. känns som ett nödrim, som dessutom ger en bild som känns helt fel i sammanhanget. Och jag föredrar Olssons "stjärna stor" framför Ohlmarks krampaktiga "vånda stor". "Red han bort från er" blir också märkligt i sammanhanget; "oss" hade varit rimligare (men inte "rimmigare", förstås).

Sen kan han förstås inte låta bli att lägga till detaljer som inte finns i originalet; "borgen" som jag nämnde är en sådan, att Gil-galads hjälm skulle ha varit av "guld" en annan.

Bra jobbat!


"Karghet" skulle jag nog inte kalla det. Jag tycker att Tolkien visserligen noga undviker att lägga på en massa extra adjektiv och annan "dekoration" men är väldigt noga med vilka ord han väljer och vilken stämning de förmedlar. Han har en arkaisk, lite högtidlig stil. Ohlmarks gödslar med extrabeskrivningar och tillägg han inte har mandat till (förutom guldhjälmen är t ex "dödens skugga" ett exempel); men han bibehåller i alla fall det arkaiska och högtidliga. Olsson håller sig till ungefär samma ordmängd som Tolkien, men missar i mitt tycke ofta att hitta rätt stämning i de ord hon väljer.


Jag håller helt med om "alvers borg". Däremot tycker jag att "stjärna stor" är minst lika krampaktigt som "vånda stor". Det sistnämnda känns lite fel om man jämför med originalet där ingen vånda nämns, men det förstnämnda skriker det "nödrim" om redan från början, utan att behöva se den engelska versionen. Tydligen ett standardgrepp hos Olsson, jämför med "mörka tronen stor".



Ja, visst är den härlig! Verkar som om mitt beröm föll i god jord...

Det tänkte jag också. Stor-bor känns fult!

Gil-Galads dikt var betydligt bättre översatt. Dock finns det en sak som jag inte uppskattar.

Ordet "längesen" ser jag som ett talord. Till seriösa dikter anser jag att et mer formellt språk borde användas, dvs "länge sedan". Dikten är ju gammal, vilket jag tycker man skall taga hänsyn till i översättningen och undvika nymodiga uttryck.

Intressant att både Olsson och Ohlmarks använt det uttrycket.



Är inte säker på att jag håller med om att "längesen" är fel. Visst, dikten i sig är gammal, men översättningen är ju gjord av Bilbo, som mycket väl kan tänkas ha slängt in ett "längesen" för att få det att gå ihop.

Danne,

jag vill inte gå så långt som att säga att det är fel. Jag tycker mera att det ger ett slarvigt intryck eftersom det ju är en förkortning som blivit etablerad. Låt mig säga som så att den inte ger samma intryck som Tolkiens version som använder äldre uttryck som "dvelleth".

Jag hade hellre sett ett "länge sedan" i dikten, det håller jag med om, men hellre ett "längesen" än att rytmen i dikten rubbas. Problemet är ju som sagt, att engelska ord ofta innehåller färre stavelser än svenska.

Efter önskemål tar jag upp Lotta Olssons översättning av "The Road Goes Ever On and On". Den finns ju i olika varianter i boken, men här är Bilbos första version:

Så slingrar vägen evigt sig
från dörren där den löpte ut.
Nu ligger den där framför mig
och jag ska följa den till slut,
på raska fötter, om jag kan,
till dess den korsas ett tu tre
av mången stig och mången man.
Och varthän sen? Det får jag se.

Den kändes rätt bra tycker jag!

Tack, Danne, eftersom det var jag som frågade om The Road...

Hmm, i allmänhet tycker jag att rytmen känns bättre i Lotta Olssons tolkningar än i Ohlmarks'. När det gäller enkelheten i ordvalet är jag hemskt ambivalent -- att de hisnande gruvorna och de stora våndorna är avskalade känns bra (balladen om Gil-Galad får full poäng av mig), men å andra sidan ger det ett smått naivistiskt intryck istället för det där enkla, kärva och fornnordiska. (Jag kommer att bli nagelbitare i två år tills jag får se hur hon hanterar det rohirrimska sorgkvädet efter slaget på Pelennors slätt. Även efter tjugo års tolkienläsande är det det enda stället som fortfarande får vuxna människan att sitta och gråta.)

The Road Goes Ever On And On får bara ett väl godkänt istället för ett berömligt av mig. Den flyter bra, men raska fötter ett tu tre verkar lite barnkammarrim. Och jag saknar känslan av att vägen löper långt i förväg och att vandraren skyndar sig för att hinna ikapp den.