Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Det här är kanske inget stort bekymmer, men jag tycks ha svårt att välja, så jag lägger väl upp frågeställningen här och hoppas på råd!

Over the land there lies a long shadow,
westward reaching wings of darkness.
The Tower trembles; to the tombs of kings
doom approaches. The Dead awaken;
for the hour is come for the oathbreakers:
at the Stone of Erech they shall stand again
and hear there a horn in the hills ringing.
Whose shall the horn be? Who shall call them
from the grey twilight, the forgotten people?
The heir of him to whom the oath they swore.
From the North shall he come, need shall drive him:
he shall pass the Door to the Paths of the Dead.

Över landet ligger en lång skugga,
mot väster sträcker sig vingat mörker.
Fästningen skakar; till fornkungars grifter
domen nalkas. De Döda vaknar;
ty inne är tiden för edsbrytarna
att stå vid Erechs sten igen
och höra ett horn där bland höjderna ljuda.
Vems är det hornet? Vem skall dem kalla
från den grå skymningen, det glömda folket?
En ättling till honom de eden svor till.
Från norr skall han nalkas, av nöd driven:
han skall dra genom dörren till De dödas stigar.

Mitt problem är att originalet slutar med en betonad stavelse – he shall pass the Door to the Paths of the Dead – vilket ger den raden ett särskilt eftertryck. Det blir en värdig, klangfull avslutning, särskilt som det sista som sägs är just detta ödesmättade uttryck. Men det svenska namnet (och jag tycker inte att det funkar att översätta till något annat än "stigar") slutar med en obetonad, De dödas stigar. Så min fråga är: Kan jag kosta på mig att kalla det för bara De dödas stig just i dikten, även om jag kallar det De dödas stigar i löptexten? Eller skulle den ändringen försämra mer än den förbättrar?

Jag skulle absolut ändra det till stig. Tycker inte att det finns något som motiverar plural här (mer än att det står så i originaltexten då).

Det tycker jag absolut att du kan kosta på dig.
Jag minns inte nu, men jag tycks ha funderat över samma fråga. Och löst det på ett annat sätt:

"Från norden är han sprungen, nöden är hans sporre:
genom dörren till De dödas stigar han går."

Tack! Ja, det är nog vad jag också lutar åt.


Ja, jag har också varit inne på någon liknande variant: "Till De dödas stigar han dristar sig in". Men jag vill gärna ha stigarna i fråga sist på raden, jag tycker det blir mer effektfullt så. Så tack för uppmuntran! Det blir nog så att jag kostar på mig det.

Nej, "dristar sig in" är inte tillräckligt bra. Hellre då "stig". Du kan ju fundera på om du för enhetlighetens skull ska göra om "paths" till "stig" genom hela verket.
"Rauros Falls" har jag översatt till "RaurosfalleT".
Det största problemet med "stig" är att det låter betydligt gemytligare på svenska än "path", som ju när allt kommer omkring snarare betyder "passage" eller "väg". Jag kan inte låta bli att känna doften av kåda och svamp och höra knastret av torra barr i myllan när jag hör "stig". Inte för att det påverkar dikten. Men jag har varit inne på "De dödas väg/gång/led".

Du missförstår mig. Det jag tänker kosta på mig är att sluta med "stig", i singular, precis som du föreslog!

Nejdå. Jag missförstod dig inte alls. Jag bara reflekterade över din tillfälliga idé med "dristar sig in" och passade på att säga att jag inte gillade det. Jag förstod att ditt nuvarande förslag är "De dödas stig". Och jag tycker att det är ett bra förslag.
Kul att se att du kommer framåt. Och kul att du delar med dig. Så att det händer någonting i gruppen.

Tack! Ja, fort går det inte. Men jag tycker det känns viktigt att det inte står helt still i alla fall. Det får ta den tid det tar, men slutar jag helt så finns alltid risken att jag aldrig börjar igen. Och själv då? Fortfarande inne i din ambitiösa korrekturläsning medelst engelsk ljudbok?

Ja, vars ...
Det vill säga: ja, fast det är nog en coronapandemi sedan jag senast gjorde det. Jag kommer genomföra ljudbokskorrekturen. Det har visat sig GULD värt. Jag upptäcker missade meningar och småsaker jag vill ändra på. Missade meningar är en inte helt ovanlig företeelse när det gäller översättningar.

Det är även väldigt tacknämligt att ha en annan översättare som tar upp saker då och då
Det gör att jag får chansen att kolla dessa passager en andra gång, så att säga. När man läser igenom är det lätt att man missar små detaljer.

Öppnar den här tråden i ett annat ärende, men det slår mig att jag aldrig skrev det här, fast jag tänkte det: "Från norden är han sprungen, nöden är hans sporre" är en förbålt snygg rad, Randalin!

Jag blev äntligen klar med Klagosång för Théoden!

Från dunkla Dunharg i dyster morgon
i täten med hirden red Thengels son.
Till Edoras kom han, till åldriga salar,
Marks kungsgård mantlad i dimma;
guldhallens timmer var glanslöst och mörkt.
Sitt fria folk farväl han bjöd,
härd och högsäte, helgade platser
där gilleshorn gick i ljusare tider.
Fram red konungen, fruktan bakom sig,
ödet framför sig, uppfyllde länsplikt;
eder han svurit, alla höll han.
Fram red Théoden. Fem dar och nätter
ut mot öster red eorlingas,
genom Folde och Fenmark och Firiens skog,
sextusen spjut till Sunnlending,
mäktiga Mundburg under Mindolluin,
svalldrottars säte i Sydkungariket,
av fiender kringränt, av flammor omvärvt.
Domen drev dem. Dunklet tog dem,
häst och härman; hovslag i fjärran
förtonat i tystnad: så täljer sången.

Jag har skrivit en motivering (utförlig till och med med mina mått!) på min hemsida för den som är intresserad. Och där finns förstås också de tre o:na (originalet, Ohlmarks och Olsson).
http://tolkien.mbor.se/visadikt.php?dik ... %C3%A9oden

Allitterationens logik är ett mysterium för mig måste jag erkänna. Det verkar inte vara så noga med reglerna alla gånger, och rätt som det är dyker det upp något undantag som ställer det jag trott mig förstå på huvudet.

Med det sagt (och kanske just därför!) tycker jag att mycket av den vackraste poesin är allittererande. Inte minst i "Lament for Théoden": Jag håller med om att det är Tolkien när han är som bäst!

Din översättning är mycket lyckad Kamelen. Du undviker Ohlmarks excesser (och norpar klokt hans snygga gilleshorn!) och följer reglerna till skillnad från Olsson som rimligtvis måste ha förstått att det handlade om allitteration men inte verkade bry sig. Känslan från Tolkien finns där, och ibland lyckas du till och med bättre än professorn som t.ex. i "mantlad i dimma" för det lite ryckiga "mist-enshrouded". Bra förståelse för källmaterialet i förening med fantasieggande ordbehandling - jag är imponerad!

Tack, Pellegrino, vilka vackra ord! Nu blev jag glad!

Jag råkade märka något vad gäller Lotta Olssons verstolkningar som jag inte noterat förut. Närmare bestämt handlar det om Vidstiges gåta. I den ursprungliga inbundna utgåvan från 2004 ser Olssons tolkning ut så här:



Men i pocketutgåvan från 2012 har några detaljer ändrats! Min fetstil:



Någon som vet om Olsson har petat på fler av sina verser till den nyare utgåvan? Intressant, hur som helst: Jag trodde att ändringar i såna där nyutgåvor bara handlade om att rätta rena fel, inte estetiska ingrepp. (Kommer Andersson kanske att ha bytt ut "dyrgrip" i nästa utgåva? )

Den första ändringen är inte någon ändring jämfört med min förstaupplaga. Den andra ändringen skulle kunna bero på att någon tyckt att den första versionen var alltför fri.