Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Det har du ju rätt i! Jag kollade inte, utan utgick från att jag hade rätt lydelse på min hemsida. Men det hade jag ju inte. Hoppas att jag inte har alltför många andra fel där.

Nåja, faktum kvarstår att versen är ändrad. Och frågan kvarstår också: har Olsson ändrat några fler verser? Någon som märkt nåt? (Själv har jag överhuvudtaget inte läst pocketutgåvan av nyöversättningen.)

Arise, arise, Riders of Théoden!
Fell deeds awake: fire and slaughter!
spear shall be shaken, shield be splintered,
a sword-day, a red day, ere the sun rises!
Ride now, ride now! Ride to Gondor!

Hur skulle ni tolka det där awake? Är det ett konstaterande att fell deeds vaknar, eller mer av en uppmaning till dem att göra det?

Och är det någon som vet eller kan gissa vilken engelsk översättning av Völuspá som Tolkien kan tänkas ha varit mest förtrogen med?

Jag gissar på Bellows (1923). Den ligger rätt i tiden och översättningen av dvärgnamnen stämmer tämligen väl med hoberboken.

Jag har alltid tänkt att det är det första, alltså att dåden vaknar.

Jag antar också att det är fell deeds som enligt Théoden vaknat, samt att hans uppmaning är att sätta P för detta.
Jag har inte min text framför mig, men minns att jag skrev:
”Illdåd stundar, eldar och undergång”, typ.

Jag förmodar att det är de här raderna du är ute efter:


Tänker du dig att den engelska översättningen kan påverka din översättning av Tolkiens parafras?

Tack! Jag hittade också Bellows, men med en datering på 1936 (en senare utgåva, kanske?), så jag tänkte att den nog var för sen för att vara den variant Tolkien blivit präglad på. Den här ligger ju bättre till i kronologin!


Ja, det är nog den tolkning som ligger närmast till hands. Men helt säker är jag inte! Man kan ju t ex (som i nåt klipp du länkade till, Randalin) dra en parallell till Bockrikes hornsignal med samma awake, där det ju har den andra betydelsen. Och i den första versionen av kvädet, med Dire deeds awake, känns det nog lite mer som en uppmaning tilll mannarna än ett konstaterande av faktum, tycker jag.



Ja, kanske! Jag ville i alla fall se hur nära Tolkien förhåller sig till "originalet" (fast han kan ju lika gärna ha gjort sig en egen översättning, så klart). Jag funderar nämligen på att, i brist på rakare tolkningar jag trivs med, själv göra en liknande botanisering i Völuspá:

Res er, res er, ryttare Théodens!
Vredesdåd vaknar: vargtid, eldtid!
Spjut skall skälva, sköldar splittras,
en svärdsdag, en röd dag, innan sol randas!
Rid nu, rid nu! Rid till Gondor!

Jag är för tillfället i färd med att försöka skriva ett försvarstal till min hemsida av detta avsteg från den raka vägen. Återstår att se om jag går i land med det, eller om jag får överge idén. Men jag gillar den rätt bra, faktiskt, så jag hoppas att jag lyckas rättfärdiga den för mig själv. T ex tycker jag det blir en rätt snygg parallell mellan "vredesdåd" här och "ödesdåd" i den förra snarlika versen, den med Dire deeds awake osv. Och "vredesdåd" tycker jag dessutom väldigt väl fångar fell deeds med den här nyansen av det svåröversatta fell, om jag förstår den rätt: mer av "vildsint" eller "dödligt farlig", utan den ofta närvarande ondsinta komponenten. Och vill jag ha det ordet så måste jag ju få till en v-allitteration!

Ohlmarks såg naturligtvis kopplingen till Eddan och lägger sig i ringsagan nära sin egen eddaöversättning utan att göra våld på originalet:


Ohlmarks version av Rohans stridsrop är den reviderade version som dyker upp i "sjunde pocketutgåvan" 1972 (s. 133); ändringarna inskränker sig dock till första raden. Vad gäller raderna från Voluspá ligger Ohlmarks i sina tidigare eddaöversättningar ännu närmare sin version av Rohans stridsrop. Här är den av Ohlmarks versioner som i tiden ligger närmast före Sagan om konungens återkomst:

Jag har då och då återgått till en vers som jag inte är nöjd med i min egen översättning.
Det är Bombadils truddelutt som Frodo hör efter att ha åkallat honom inifrån kumlet.
På engelska lyder den:
Det är de två sista raderna jag brottas med. De två första är jag nöjd med:
"Gamle Tom Bombadil! Munter gosse är han;
Klarblå jacka har han, gula stövlar bär han."

Sedan har jag länge haft
"Än har ingen fått en fatt, ty Tom är alltings herre.
Hans sånger sjunger större, hans fötter springer värre."

Även Ohlmarks kör med "herre/värre", men det är inte bra. För det första antyder "värre" i första hand att någonting är mer illa, inte bättre. För det andra, och framför allt, är Tom absolut ingen "herre". Det gör Gulltuva (Goldberry) väldigt klart för Frodo på hans direkta fråga:

Lotta Olsson lyckas undvika "herre" och klarar sig något bättre, men inte heller hon lyckas få med ett ord på vem Tom faktiskt är:
"Än har ingen hunnit kapp, för Tom han är den bäste:
hans sånger äger större kraft, hans fötter får mer fäste."

Jag gillar inte riktigt det där att han är "den bäste". Det ligger för mycket prestige och hierarki i det ordet, enligt mig.
Och att fötterna får "mer fäste" osar nödrim, till på köpet ett nödrim på ett nödord, vilket är värsta sortens lösningar enligt mig.

Så nu har jag prövat hit och dit och fått till fyra alternativ - som jag inte är helt nöjd med, men som kanske får duga.

Är det något av dem som faller er mer i smaken?
Här är de:

Än har ingen fått’en fatt, ty Bombadil är mäster
med mäktig sång och större språng i öster och i väster.

Än har ingen fått’en fatt, i öster eller väster,
ty starkast sång och snabbast gång har Tom ty han är mäster.

Än har ingen fått’en fatt, han är för snabb i gången.
Tom är mäster, hör hans sång, den mäktigare sången

Än har ingen fått’en fatt, han är för vig att vandra
Tom är mäster och hans sång är starkare än andra

Jag accepterar inte din grundpremiss här, Randalin. Jo, han är visst herre. Det är det master betyder. Det Goldberry svarar på är inte det, utan om hela det här landet tillhör honom. Det gör det inte. Han är inte dess ägare, och därmed inte heller ansvarig för det. Det äger sig själv och får göra som det vill. Däremot är Tom herre över det, i så mening att han kan få vad som helst i det landet att lyda hans minsta vink. He is the Master of wood, water and hill. Men det gör han sällan, eftersom han inte är intresserad av sådan makt eller sådant ansvar. Hade han varit ägare så hade det varit hans jobb att se till att Gamla gubben Pil inte åt upp folk – alternativt att medvetet låta honom göra det, varvid Tom skulle få bära det moraliska ansvaret. Men istället har han valt att bara använda sin makt, det faktum att han är herre, de gånger det passar hans syften, utan att ta på sig något betungande ansvar. Han är ju trots allt en oansvarig spelevink!
Vidare är han också herre över sig själv, i så mening att inget annat har makt över honom. Inga yttre krafter, och inte ens fruktan. He has no fear. Tom Bombadil is master.

Sedan tycker jag nog också att även om du vill undvika "herre" så är "mäster" inget bra alternativ. Det ordet kan inte användas så, det är för ett modernt språköra bara en tilltalstitel. Kanske kan du hitta några gamla exempel på annat, men som läsare hajar man ändå till här och tycker att det låter väldigt konstigt, vilket det ju inte finns någon motsvarighet till i originalet.

Däremot har du ju fått till flera listiga lösningar på att undvika att rimma på just master-ordet! Jag kör själv med herre/värre, men helt nöjd med det är jag inte (jag beklagade mig lite på min hemsida), så jag skall fundera på om jag kanske kan anpassa någon av dina varianter till mina behov.

Tack för ett intressant svar.
Jag är helt med dig i att "master" på engelska kan betyda "herre". Men jag tycker inte att det gör det här. Och här tycker jag att det finns tolkningsutrymme så att ingen av oss har direkt rätt eller direkt fel. Det blir bara så mycket mer intressant med olika tolkning av Tolkien.

Jag ser ordet "master/mäster" här som att det beskriver någon som är erfaren och högst kompetent. MEN att det är valt före "Lord" eftersom Bombadil inte fordrar/kräver något av landet så som en härskare (lord) skulle göra. Det är därför just jag inte vill använda "herre", för i min vokabulär betyder "herre" någon som andra har att underkasta sig/lyda.
Jämför med en "champion". Även om du blivit världsMÄSTARE kan du inte kräva underlydnad av andra; du har bara ett kvitto på att du är bäst. På samma sätt förhåller det sig för mig med en mäster kontra en herre. En mäster är bäst inom sitt gebit, men så fort mäster kräver åtlydnad blir det någon form av härskarteknik. En mäster som har en gesäll kan absolut kräva att bli åtlydd, men detta för att gesällen också ska kunna bli mäster, inte för att den hierarkiska strukturen ska bestå för evigt, så som en (envålds-)härskare förmodligen vill ha det.
Jag menar kort och gott att "lord/herre" tillhör klassamhället och det feodala samhället medan "master/mäster" snarare kan användas inom de olika klasserna och i skråväsendets olika grenar. Och jag tycker att det är en passande titel för något så gåtfullt och svårtolkat som Tom Bombadil.

Så för mig blir det väldigt väsentligt att undvika att ge Bombadil och Sauron samma titel på det sätt som även Tolkien i originalet har undvikit att använda samma ord. Sauron, Denethor, Théoden och även Celeborn tituleras "lord". Bombadil gör det inte. Det innebär inte att ordet "herre" skulle vara direkt fel för Bombadil, men jag vill göra den här distinktionen.

Jag anser inte att ett modernt språköra med nödvändighet bara hör en tilltalstitel. I synnerhet inte eftersom Gulltuva uttryckligen säger "Han är mäster" och därmed ger en tydlig förklaring till hur ordet ska tolkas. Det får du gärna förklara.
Mäster är för mig ett gammalt ord som används både om erfarna inom ett skrå/en disciplin, och som tilltal liknande junker, herr osv. Och när du skriver "modernt språköra" undrar jag om du menar att jag ska anpassa min text till 2000-talet eller menar du modernt i vidare mening? Min text ska spegla hur boken hade skrivits under 40- och 50-talet om den skrivits på svenska. Överlag är min text och Tolkiens original tämligen arkaiskt till och från.

Så, bortsett den meningsskiljaktigheten undrar jag vilket av mina alternativ som faller bäst i smak. Jag har naturligtvis redan min(-a) favorit(-er), men det skulle vara kul att höra andras opåverkade åsikter.
Jag ser att du, Kamelen, skriver "för Tom han är ju herre". Kan du tänka dig att byta ut "Tom" mot "Bombadil" för att undvika ordet "ju"? Jag har väldigt svårt för det ordet. Annars kan du förstås strunta i det.

Ursäkta, jag har ju glömt att svara på det här!


Det här är ett bra argument! Jag tycker att "herre" har en vidare betydelse än lord, med delar av master inbyggt också. "Sin egen herre", till exempel, eller "herre över sina känslor", det skulle ju bli något med master på engelska. Men att ändå vilja undvika att Sauron, Denethor och Bombadill får samma titel, det kan jag absolut förstå!


Jag tycker tvärtom om ordet "ju"! Jag är alltid glad när jag kan stoppa in det, för det gör (tycker jag) att min text känns mer otvungen och naturlig, mindre av "translanesiska". Men det är förstås en smaksak.
Av dina fyra varianter gillar jag helt klart den sista bäst! Det där med vandra / starkare än andra var en väldigt listig rimlösning!

Äsch, ingen fara.

Ja, då så. Jag hade inget principiellt emot "ju" just här. Tänkte bara omutifallatt ...
"Translanesiska" ...
Tack! Då blir det den.
Jag satt en hel kväll på landet, gott vin, go' musik, och en oerhört ofärdig vers (två rader) att lösa. Jag höll på i flera timmar, faktiskt. Först kom ingenting. Sedan kom ingenting. Slutligen kom de fyra varianterna rätt snabbt. Jag hade väldigt kul. Och jag lever alltid efter devisen: "Jag vet att där kommer stå en färdig lösning skriven förr eller senare. Var är den!!!?"
Det är som Nalle Puh säger: "Poesi och visor är inte saker man hittar, utan det är saker som hittar en, och det enda man kan göra är att gå där de kan få tag på en."
Den här gången tog det sannerligen lång tid. Men nu står de där!

Faithful servant yet master's bane
Lightfoot's foal, swift Snowmane.

Jag har ju översatt många väldigt mycket svårare verser än den här. Men av någon anledning har jag kört fast. Jag tror att mitt problem kan vara att jag tycker mycket om Ohlmarks andra rad:

Snömanke snabb, efter Lättfot fallen

och skulle vilja knycka den. (Det där med "fallen" är en sån snygg hästterm!) Men jag kommer inte på någon tillräckligt bra förstarad till den varianten (jag gillar inte Ohlmarks'), och ingen helt annan variant som inte känns som ett nerköp. Nån som har några funderingar?

Jag tycker hästuschlingens namn är knepigt: "Snowmane" borde ju egentligen bli "Snöman" men det har ju helt andra konnotationer i svenskan... Lägger man till ett "-e" blir det lite bättre: "Snömane". Och då får man kopplingen till "bane" som ju också är ett svenskt ord.

Så kanske något i stil med:
"Tjänare trogen blev sin herres bane
Lättfots föl, snabba Snömane"

Fast "swift" känns ju mer poetiskt än "snabb" kan jag tycka utan att vara infödd engelsk-språkig. Skulle "kvick" passa bättre, eller någon annan svensk synonym (om det nu finns någon)? Knepigt med sådana där subtila betydelsebärande nyanser...