Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Slutet på "Tippen", den sjunde novellen, är raffinerat. Det kan tyckas som författaren tappat sugen och inte skrivit klart. Men det är precis rätt ställe att sluta på:


Det är ett sätt fånga ögonblickets spänning. Hade berättelsen fortsatt hade spänningen punkterats, oavsett. (Den makabert lagda läsaren får även hen sitt lystmäte. I hens ögon tar berättelsen tveklöst slut för att berättaren fastnar på ett verkligt illa vis. Berättaren kan inte berätta klart. Berättaren finns inte längre.)

Det är ett slut värdigt en skräckmästare. Ja, jämför med Roald Dahls "The Wish" i Someone Like You (1953).

Något inom mig är inte riktigt tillfreds med att Andersson kan anklagas för att ha knyckt själva idén till "Tomten". Och riktigt illa känns tanken att det skulle vara en omedveten stöld. Här krävs en förklaring. Då kommer rösterna till mig:

— Erik, du har fått kritik för att idén till "Tomten" redan har använts i en roman av en annan författare. Hur ser du på det?
— Ja, vad ska man säga. Damen i "Tomten" är Marie Hermanson!

"Tippen" fick mig av någon anledning att associera till Stand by me, alltså filmen baserad på en Stephen King-bok. (Boken har jag inte läst.) Men det var fruktansvärt länge sedan jag såg den, så jag minns den knappt och vet inte vad associationen bottnar i.

Den bottnar nog bara i att jag började prata om skräckmästare. Men det är ju faktiskt lite Stephen King-stämning över själva pojkskildringen. Det var länge sedan jag läste något av King, men jag kommer att tänka på början av It, som jag vill minnas att jag gillade. Början alltså. Jag har för mig att boken efter ett tag urartade fullkomligt

Stand by me baseras på King-novellen The Body, även om jag har hört att det skiljer en del från förlagan. Handlingen summeras som four boys go on a hike to find the dead body of a missing boy. Men jag tror att det kan vara något i stämningen som triggade min association.

Jag har nu läst de första två sidorna av "The Body". Ja, det är lite Tippenstämning. Fast poängen i "Tippen" ligger ofantligt närmare den i "The Wish". Det kan jag med största säkerhet säga utan att läsa mer av "The Body".

Att läsa är överskattat. Att söka är bättre. Ordet dump dyker visserligen upp på de där två första sidorna, men en sökning ger att det verkar vara något av ett tillhåll för killarna. Var det så enkelt?

Jag har som sagt inte läst The Body. Men jag borde se om filmen! Har en minnesbild av att den var bra, och den anses också vara det.

"Groggen", den åttonde och avslutande novellen, har även den ett raffinerat slut. Det sista stycket är briljant i all sin enkelhet:


Men låt oss backa någon sida. Där sitter Han i sin stol och blickar ut över Mjörn. Ett sällsamt men för honom bekant skådespel äger rum. Det är som en "kolossal urtidsödla" försöker resa sig. Är det månne Mjörnodjuret, undrar jag. Han tittar ut över vattnet och hör ett välbekant muller:


Kanske var det bara Gud. Det mörknar och vad det nu var lägger sig. Han dricker upp groggen och lutar sig tillbaka:


Sedan sluter han ögonen.

Men tonen slås an redan i novellens första stycke. Det inser man när man läser om. Där introduceras den stol novellen slutar i. Den beskrivs som en "riktig långfärdsstol".

Det är ett diskret slut, ett slut som i tydlighet befinner sig någonstans mellan Döden i Venedig och Den gamle och havet. Det är ett perfekt slut.

Anderssons novellsamling är nu slut på Bokus. Den inbundna utgåvan, vill säga. En ny häftad utgåva publicerades för ett par dagar sedan. Jag förmodar att det betyder att samlingen sålt okej.

Gåsen på omslaget till Hem har samtidigt fått luft under vingarna. Torv heter uppföljaren.

Den flygande gåsen visar sig på närmare håll vara en havssula. Eller så är det Andersson själv, tänker jag när jag läst klart. Andersson har i Torv samlat fem tidigare publicerade essäer, baserade på resor på de brittiska öarna. Fyra är lätt åtkomliga digitalt (en även uppläst av Andersson):

Torvtäcket
Rundhusmästaren
Det som återstår när man har gett upp
Spårändringar

Den femte esssän finns även den digitalt, men bara för prenumeranter på Ord & Bild. Det ingår även en sjätte essä. "Efterord" har Andersson döpt den till.

Den häftade utgåvan av novellsamlingen har, ser jag nu, ovanligt lång leveranstid. Det är nog en print on demand-utgåva. Jag förmodar att det betyder att man inte räknar med att sälja särskilt många exemplar.

Hur är då Torv? Den är bra. Men det är mer det litterära hantverket än det sakliga innehållet som intresserar mig. Den sjätte essän är en framtida klassiker. Den är helt briljant konstruerad.

Ny recension av Torv i GP. Trevlig läsning, tyckte jag! Verkar som om recensenten gillade boken. (Vet inte om texten är bakom betalvägg.)
https://www.gp.se/kultur/recension-torv ... .110361096


Och så har tydligen Andersson tagit chansen att än en gång (för vilken gång i ordningen?) slå ett slag för "Häradet" som den översättning av The Shire han borde ha valt!

Tack för länken! Trevlig läsning, som sagt. Det där kaninskämtet gillade jag också. Men det hade varit tusen gånger bättre om Andersson strukit sista meningen.

Hur skulle det vara bättre? Då kommer nio av tio läsare inte att förstå skämtet. Ett högt pris att betala för att den tionde, som faktiskt ids kolla upp var Hawes ligger, skall få ett marginellt större nöje.

Fast kanske är det lite av poängen med den här typen av prosa – att den skall vara esoterisk?